Anitra Lucander lärde känna Aarno Ruusuvuori i slutet av 1950-talet. Hon började i egenskap av färgplanerare för offentliga byggnader samarbeta med arkitekter och valde färgerna i Gamla kyrkan i Helsingfors i samband med att den renoverades 1967. Hon valde i samarbete med Aarno Ruusuvuori färgerna i Kasbergets folkskola 1967 samt färgerna på inredningen i Helsingfors stadshus och empirekvarteren vid salutorget i Helsingfors 1968–1970.
Anitra Lucander hade en multikulturell finlandssvensk-estnisk-rysk bakgrund. Hon studerade i Fria konstskolan i slutet av 1940-talet med Sam Vanni, Sulho Sipilä och Sigrid Schauman som lärare. Anitra Lucander var den enda kvinnan bland de tidiga finländska banbrytarna inom abstrakt konst.
En viktig faktor för Lucanders utveckling var även hennes många utlandsresor, framför allt till Paris. Lucander reste mycket i Medelhavsländerna, såsom Italien, Spanien, Grekland och Turkiet. Hon stiftade även bekantskap med Marocko, Egypten, Jordanien, Indien och Nepal. Den indiska kulturen och filosofin hade stor inverkan på hennes tänkande. Under sina resor studerade hon framför allt färger, till exempel de gula nyanserna i en sandöken och färgerna i österländska tyger. Moskéernas starka turkosa färg blev även en influens i hennes målningar.
Anitra Lucander skapade under sin 30-åriga karriär abstrakta målningar, figurativa stilleben och porträtt samt stora collage, tygapplikationer, där hon fortsatte att utveckla färg- och formkompositionerna. Den största tygapplikationen som Lucander skapade var en nio meter bred väggapplikation till matsalen i Kasbergets folkskola. Den blev klar 1968.
I planen för stadshuset sammanfogas empire och 1960-talet sömlöst i paletten av klara färger, där brutet blågrått är ett undantag och de orangegula nyanserna, som har hämtat inspiration ur dekoren i taket på festsalen, har övertaget. Planen innehåller över trettio färger och är mycket detaljerad: heltäckningsmattorna, kaklet i toaletterna, de laminerade ytorna inomhus, möblerna och nummerlapparna i garderoben fick alla en egen färg.
På kontorsvåningarna i Helsingfors stadshus överraskas besökaren av den rika färgvärlden, som varierar beroende på våning och väderstreck. De olika gröna, turkosa, gula och persikofärgade nyanserna torde vara influenser från de många resorna. Färgerna interagerar även med färgvärlden i de intilliggande empirekvarteren. Lucander var känd för sitt säkra färgsinne, och hennes konstärliga uttryckssätt passade bra för att visualisera arkitektur. Färgplanen för stadshuset inkluderade färgerna på exteriören, interiören och möblerna.
Många lokaler och till och med byggnader fick i enlighet med tidens anda ge vika för det modernistiska idealet, men empiresalen bevarades. De klara färgerna i salens takdekor ser av klippboken att döma ut att ha inspirerat Lucander till att välja de två mest synliga färgerna i färgsättningsplanen, klargrönt och gulgrönt samt orange. Även om merparten av de valda färgerna är allt annat än anspråkslösa, är färgkompositionen rumsligt genomtänkt och även återhållsam. De klara nyanserna förekommer på många ställen i klungor, i mellanrummen mellan stora vita ytor.
Litteratur
Teittinen, Sanna: Anitra Lucander – värin runoilija / en färgens poet / a poet of colour. EMMA – Espoon modernin taiteen museon julkaisuja 30/2011.
Kolbe, Laura & Puhakka, Pekka: Helsingin kaupungintalo. Historiaa ja herkkuja / Helsinki City Hall. History and fine food. Otava, 2008.
Teittinen, Sanna: Kohti lyyristä abstraktismia – Anitra Lucanderin 1950-luvun modernismi. Taidehistoriallisia tutkimuksia 39. 2009.