Engels gamla Societetshus
Efter att Helsingfors hade blivit huvudstad i storfurstendömet Finland 1812 var staden i snabbt behov av ny och fin arkitektur, som gav uttryck för det nya, kejserliga Helsingfors. Detta syns i dag kanske bäst på Senatstorget, men ett stänk av denna kejserliga stil, det vill säga empirestilen, finns fortfarande kvar även i utkanten av Salutorget.
En av de byggnader som i dag är mindre känd, men som en gång i tiden var en mycket viktig byggnad i den nya huvudstaden, var Societetshuset. Det var en kombination av festlokal, hotell och restaurang. Byggnaden planerades av ingen mindre än Carl Ludvig Engel, huvudarkitekten för det kejserliga Helsingfors. Byggnaden togs i bruk 1833 och utgjorde stadens viktigaste och ståtligaste festlokal i decennier. Efter lantdagsverksamheten och öppnandet av järnvägen på 1860-talet blev Helsingfors och Societetshuset ännu livligare. Där ordnades baler, universitetspromotioner och doktorsmiddagar, teaterföreställningar och konserter. Festsalen var och är utsmyckad och speglar estetiken i slutet av 1800-talet. Den planerades av Hampus Dahlström och byggdes ut av Bruno Granholm. Under kristallkronorna har det ordnats bland annat konserter, baler, mottagningar och andra tillställningar för inbjudna gäster. I salen har många finländska kompositörer haft sina uruppföranden, till exempel hade Skogsrået av Sibelius urpremiär här. Där ordnades även Finlands första bioföreställning i juni 1896.
Fram till 1800-talet fungerade en träbyggnad som stod på Stortorget (dagens Senatstorget) som Helsingfors rådhus, det vill säga föregångaren till stadshuset. Byggnaden brann eller brändes ner flera gånger under historiens gång. Ett nytt rådhus av sten byggdes först 1804, men det revs redan 30 år senare för att ge plats för det nya kejserliga Senatstorget. Åren 1838–1913 fungerade det så kallade Bockska huset i utkanten av Senatstorget (Alexandersgatan 20) som rådhus. Det färdigställdes 1763 som hem för köpmannen Gustav Johan Bock, men C. L. Engel ändrade det på 1800-talet, när huset blev ett tillfälligt residens för generalguvernören, som var den högsta tjänstemannen i storfurstendömet Finland. Helsingfors stadsfullmäktige sammanträdde där från och med 1875. Staden skaffade sig även ägarskapet till Burtzska och Heleniuska huset, som båda låg i närheten, så att det började bildas ett enhetligt rådhuskvarter.
Drömmen om ett nytt stadshus går i kras
Den senare hälften av 1800-talet innebar många förändringar i Helsingfors och hela Finlands historia. Till nyheterna i Helsingfors hörde bland annat järnvägen (1862), busstrafiken (1888), elljuset (1884) och metersystemet (1887). Till de reformer som genomfördes av tsar Alexander II, som står staty mitt på Senatstorget, hörde inte bara återinförande av lantdagsverksamheten i Finland, utan även en reform av kommunalförvaltningen. Nu fick städerna i uppgift att sköta allt som borgerskapet och kyrkan tidigare hade ansvarat för (till exempel fattigvården, skolan och säkerheten). Staden fick ett fullmäktige som hade utsetts genom val. I praktiken var det dock endast rika män som hade rösträtt (kvinnor, tjänstefolk och mindre bemedlade var inte röstberättigade). Förändringen var ändå betydande: tidigare leddes staden i praktiken helt av stadens borgare (köpmän, hantverkare) samt av landskapstjänstemän och statliga tjänstemän.
Man ville ge den nya institutionen en byggnad som motsvarade dess status och som samtidigt skulle fungera som medelpunkt för stadens nya, utökade förvaltning. Därför beslutade staden att köpa hotell Societetshuset, som obestridligen var en av de ståtligaste byggnaderna i staden. Förvånansvärt nog hade de byggnader som Engel en gång planerade och som utstrålade ett mäktigt, kejserligt Helsingfors redan på knappt hundra år förlorat sin dragningskraft. Man ville ha något nytt och annorlunda. Avsikten var att bygga ett helt nytt stadshus på platsen för Societetshuset. Den drivande kraften bakom projektet var framför allt senatorn Leo Mechelin, stadsfullmäktiges ordförande. Nya stadshus av motsvarande slag hade redan uppförts i många andra städer i storfurstendömet: Lovisa, Jakobstad, Vasa, Tavastehus, Kuopio och Borgå. Huvudstaden hade hamnat klart på efterkälken i förhållande till landskapscentrumen.
En arkitekttävling ordnades för det nya stadshuset, men resultaten var inte tillfredsställande. Något förstapris delades inte ut, men andrapriset gavs till Armas Lindgren (arkitekt till bland annat Nationalmuseet och Nya studenthuset), vars förslag påminde om ett mellaneuropeiskt och medeltida stadshus. Ärendet bordlades, och första världskriget kom emellan. Det följdes av inbördeskriget, under vilket Helsingfors intogs två gånger, först av de röda, sedan av tyskarna. Efter kriget återupptogs ärendet, men man motsatte sig ett nytt hus både för att det skulle bli för dyrt och för att det skulle innebära att ett gammalt fint hus förstördes. Till sist stannade man för en kompromiss: det gamla Societetshuset bevarades, men byggdes om till stadshus under ledning av stadsarkitekt Gunnar Taucher. Ombyggnadsarbetet var klart 1932.
Efter andra världskriget och den stora inkorporeringen växte Helsingfors snabbt. Samtidigt svällde stadens förvaltning, och snart upplevdes lokalerna i stadshuset än en gång som otillräckliga. Till en början nöjde man sig dock med små, men för arbetstagarna viktiga, förändringar. Den viktigaste av dem var tjänstemannarestaurangen Stadskällaren, som byggdes under den dåvarande bottenvåningen på 1940-talet. Målandet av väggfreskerna i den anförtroddes den unga konstnären Tove Jansson.
Större stad, större utrymmesbehov
På 1960-talet konstaterade man att de nuvarande lokalerna än en gång var otillräckliga. Även den här gången beslutade man sig för att sanera det gamla huset i stället för att bygga ett nytt, men nu skulle man gå hårdare fram. En arkitekttävling ordnades, och Aarne Ruusuvuori vann med sin plan ”Stenig djurpark”. Tidsandan var en stark, modernistisk vurm. Stilarna i det förgångna upplevdes som unkna och opraktiska. När ändringsarbetena inleddes revs det gamla Societetshuset, det vill säga det dåvarande stadshuset, nästan helt, och ett modernt ämbetshus uppfördes innanför de gamla väggarna. Endast fasaden, välvningarna vid huvudentrén och festsalen blev kvar för att minna om gamla tider.
Ruusuvuoris byrå planerade byggnaden i detalj med målet att åstadkomma ett allkonstverk. Färgplanen beställde Ruusuvuori av Anitra Lucander. År 1970 kunde tjänstemännen återvända till det renoverade huset, som hade uppdaterats med modern teknologi. Insidan hade förnyats, och ornamenten i empirestil hade bytts ut mot modernistiska detaljer. Under den första hälften av 1970-talet försågs stadshusets entréhall dessutom med flera anslående och mycket moderna konstverk, som hade planerats för den aktuella lokalen. Hit hörde Eino Ruutsalos Ljusvägg (1971), Rut Bryks keramikrelief Staden i sol (1975) och Kimmo Kaivantos Kedjan (1971). Eila Hiltunen, som formgav Sibeliusmonumentet, färdigställde skulpturen Människor i tidernas kavalkad (1971) till borgmästarens mottagningsvestibul. Den nedre entréhallen passade även för utställningar: där ordnades tidvis internationella utställningar på 1970–1980-talet.
Ombyggnaden av stadshuset var färdig hösten 1970 efter en lång och dyr sanering, som resulterade i att det knappt fanns något kvar av det gamla stadshuset. Strax innan stadshuset blev klart 1970 uppstod i Helsingfors en betydande och även hetsig debatt om byggnadsskyddets betydelse. Stadshuset var i fokus för den här debatten, eftersom Ruusuvuoris sanering kritiserades för att den var så dyr och tog så lång tid. Åtgärdernas likgiltighet inför en historiskt viktig byggnad – det före detta Societetshuset – väckte också debatt.
På 1980-talet planerade Ruusuvuoris byrå även en ny tilläggsflygel mitt i kvarteret. I den placerades en ny, modern fullmäktigesal och en ny restaurang. De stod klara 1988 och används fortfarande.
På 1990-talet hade stadshuset tekniskt sett nått vägs ände och motsvarade funktionellt inte längre de krav som ställs på en modern förvaltningsbyggnad. Arkitektbyrå Aki Davidsson genomförde 1998–1999 en grundrenovering som i huvudsak begränsades till det första skedet av Ruusuvuoris plan, det vill säga den södra delen av stadshuskvarteret.
Vid grundrenoveringen förnyades fasadrappningarna och gipsdekoren. Huset, som hade bleknat i färgen, målades återigen blått, medan sidoflyglarna målades ljusröda. Byggnaden försågs med system som var förenliga med de moderna standarderna. Ett stort problem var asbest, som på sin tid var ett favoritmaterial, men som numera har klassificerats som farligt och som det fanns stora mängder av också i stadshuset. Innertakens ytbeläggning av asbest ersattes med en bomullsbaserad akustiklösning som applicerades med spruta. De ursprungliga lamporna i entréhallen, som var formgivna av Ruusuvuori, bevarades, likaså den ursprungliga färgsättningen i korridorerna, dörrarnas placering och de elanordningar som anknyter till dem. De största funktionella förändringarna gjordes i entréhallsutrymmena. Klädförvaringsutrymmena flyttades till den bakre delen av entréhallen, och för att avgränsa dem flyttade man på Eino Ruutsalos ljuskinetiska vägg. Nya hissdörrar sattes in på båda sidorna om entréhallen, och i området i mitten lämnade man plats för en informationsdisk som betjänar kunderna.
Stadshusets entréhall öppnades för stadsborna i november 2008 som ett led i arbetet för att väcka liv i det gamla empirecentrumet. Man ville göra entréhallen till ett öppet vardagsrum för stadsborna. Helsingfors-informationen och utställningslokalen som verkat i kvarteret intill flyttade från Jugendsalen till stadshusets entréhall. Den allmänna rådgivningen fick namnet Virka-info, medan utställningslokalen fick heta Virka Galleri.
En av de största förändringarna var att man tog upp en ny dörr mot Sofiegatan hösten 2009. På väggen i det angränsande trapphuset placerades Jorma Ouranens fotoverk Where Compasses All Go Mad. Eino Ruutsalos Ljusvägg (1971) svängdes 180 grader mot garderobsutrymmet vid den bakre väggen. På så sätt fick man ett stort och representativt område för utställningsverksamhet mitt i entréhallen.
I Virka Galleri ordnades framför allt utställningar som presenterade Helsingfors ur olika perspektiv. Virka Galleri passade tack vare sin rymd och flärdfrihet särskilt bra för fotoutställningar, och sådana ordnades även med flera kända fotografer. I entréhallen och festsalen ordnades många konserter och andra evenemang. Antalet besökare ökade år för år, när turisterna hittade servicen i stadshuset.
År 2012 firade Helsingfors 200 år som huvudstad, och samma år firades även Helsingfors som världens designhuvudstad. En väsentlig del av året som World Design Capital var att öppna olika intressanta, men slutna lokaler för allmänheten. Virka Galleri ”fritog” de fantastiska allmänna toaletterna i entréhallen och ordnade konstutställningen FLUSH! i dem. Till utställningen valde man ut den mest intressanta moderna konsten av kända unga konstnärer.
De nordiska statscheferna firade Finlands 100-åriga självständighet i stadshusets festsal i juni 2017 under en lunch som den nytillträdda borgmästaren Jan Vapaavuori bjöd på. Höjdpunkten under jubileumsåret var Estlands president Kersti Kaljulaids besök på utställningen Bron, som genomfördes som en hyllning till Finlands och Estlands gemensamma 100-årsjubileum.
Stadshuset har under de senaste tio åren besökts av till exempel alla de nordiska ländernas statschefer och presidenterna för de baltiska länderna. Dessutom har det kommit gäster från många europeiska länder samt Asien, Afrika och Australien. Den senaste gästen var Sydkoreas president Moon Jae-In, som kom på besök 2019. Då stod borgmästaren på traditionellt sätt värd för en lunch till gästens ära i stadshusets vackra festsal.
År 2009 besöktes stadshuset av drygt 50 000 besökare, men 2017 hade antalet besökare redan ökat tiofalt och överskred en halv miljon. Eftersom stadshuset byggdes för myndighets- och representationsbruk på 1970-talet, klarade konstruktionerna och materialen i entréhallen inte av ett besökarantal som ökat så pass mycket. De ömtåliga sandstensgolven som Ruusuvuori hade planerat med eftertanke 50 år tidigare och designtoaletterna inredda med mässing började bokstavligen falla sönder.
Verksamhetskonceptet i entréhallen ändrades igen hösten 2018, och rådgivnings- och utställningsverksamheten upphörde. Våren 2019 öppnades Evenemangstorget mitt i entréhallen. Där ordnas olika evenemang och tillställningar. På platsen för Eino Ruutsalos Ljusvägg restes en mediavägg. I enlighet med de önskemål som länge hade framförts togs en dörr till stadshusets restaurang upp direkt från entréhallen.
Källor
Kolbe, Laura & Pekka Puhakka. Helsingin kaupungintalo. Historiaa ja herkkuja. Otava, Helsinki 2008.
Davidsson, Aki: Helsingin kaupungintalon peruskorjaus. I verket Kaupungin Leijona-sydän. Helsingfors stadsmuseum, 1998.
