Krimkriget expanderar till Finlands kuster
År 1855 drogs det autonoma Finland med i Krimkriget, där Ryssland och det Osmanska riket med sina allierade England och Frankrike stod i krig mot varandra. En engelsk-fransk flottavdelning seglade även till Östersjön, hela vägen till Bottenviken, och därmed var Finlands och Ålands kuster inblandade i konflikten som kallades Ålandskriget under två somrar. På Åland förstördes Bomarsunds fästning och i Helsingfors bombades Sveaborg, medan helsingforsarna följde med spektaklet från klipporna i Ulrikasborg. Kriget var nära, men ändå på säkert avstånd. Nya slags minor som utlöstes med kemiska tändrör, “helvetesmaskiner”, och den oenhetliga skärgården utanför Helsingfors hindrade fiendens flotta från att landstiga.
Försvaret av Finlands kuster krävde kartor som var lämpliga för detta ändamål. På tröskeln till kriget började man i den ryska generalstaben rita så kallade topografiska kartor, det vill säga militära kartor. På så sätt uppstod atlasen som uppkallades efter den finländske översten Adolf Kalmberg (d. 1855), det vill säga en enhetlig serie hophäftade kartor av samma storlek. Kalmberg hade inlett sin karriär som kadett i topografikåren som genomförde militära karteringar. Han var med i Kaukasiska kriget och avancerade till överste i den ryska generalstaben. Hans hustru var friherrinnan Maria Charlotta Vilhelmina von der Brinken. På tidstypiskt sätt för officerare vid denna tid samlade Kalmberg i Fjärran östern på evenkernas (tungusernas) etnografiska föremål. Dessa är utställda på Etnografiska museet i Stockholm.
Tryckt i Helsingfors första stentryckeri
Kalmbergs atlas ritades i snabb takt på tröskeln till kriget 1854–1855. Den består av 85 kartblad i storleken 56 x 48 centimeter. Atlasen är det äldsta kartverket över Finland som omfattar ett så stort område. Skalan för atlasen som saknar koordinatsystem är 1:100 000. Atlasen gjordes i två upplagor: den första åren 1855–1856 och den andra i början av 1870-talet, då nya järnvägslinjer lades till. I den första upplagan visas skogar i grönt, i den andra upplagan i brunt. Kartorna trycktes med den nya stentryckstekniken i Helsingfors första stentryckeri i postdirektören Ladaus hus vid hörnet av Senatstorget. Tryckeriet grundades år 1834 av bergsrådet Fredrik Tengström, som år 1845 sålde det till sin underordnade, gravören F. O. Liewendahl. Han följde själv med bombningen av Sveaborg från klipporna i Ulrikasborg tillsammans med andra helsingforsare. Motivet för hans första litografi var just denna händelse. På grund av stentryckstekniken är kartan mindre exakt än tidigare kopparstuckna kartor. Eftersom det var fråga om en militär karta hade detta dock ingen betydelse. Syftet med militära kartor skilde sig från syftet med civila kartor, som hade högre krav på noggrannhet. Eftersom beställaren var generalstaben var atlasen ett stort och lönsamt uppdrag för stentryckeriet. Upprustningen inför kriget gav näringsidkarna nya beställningar – även karttryckerierna.
Kopierad och kompletterad häradskarta
Kalmbergs atlas utarbetades genom att kopiera befintliga, otryckta häradskartor från 1840-talet – med andra ord ritades kartan som kontorsarbete utan granskning i terrängen. Atlasen beskrev därför snarare ett tidigare geografiskt läge och inte läget vid tidpunkten för dess publicering. På basis av tillgängliga kartor och annan information uppdaterades dock bebyggelsen och vissa andra objekt.
Fienden förväntades anfalla vid kusten – som sedan skedde. Man befarade även Sveriges eventuella inträde i kriget på fiendens sida. Sammantaget omfattar atlasen de områden som är väsentliga för Finlands försvar. Dessa var södra Finland, som djupast i nivå med Tammerfors, och kusten ända till Uleåborg, men tunnare inåt landet. I Åbo och Viborgs skärgårdar nådde karteringen långt ut till havs. I Bottenviken är försvaret tunnast. Kanske räknade man med de grunda kustvattnen.
Vägar, bostäder och förbindelser över isen
Topografikartorna visade inga ägogränser, eftersom dessa var onödiga för en militärkarta. Istället har man beskrivit alla objekt som är viktiga för förflyttning av trupper, såsom vägar, bosättning och terrängtyp – skog, åker, vattendrag. Det finns dock inga militärt viktiga höjdskillnader (skuggområden och höjder) i atlasen. Byggda objekt är märkta med karttecken och bokstäver. Till exempel betyder Gd gård och T torp. Av produktionsanläggningarna i Helsingfors är det bara Tölö sockerbruk som finns markerat på kartan. I kartans teckenförklaring finns dock tiotals förkortningar för produktionsanläggningar.
I Helsingfors visar Kalmbergs atlas den dragnäsbäck som gick igenom nuvarande Hesperiaparken i Tölö. Kvarteret Taipale som ligger i området har fått sitt namn av denna dragnäsbäck (på finska vetotaipale). Vägen över dragnäsbäcken var en viktig kontaktpunkt mellan land- och sjötrafiken för små fartyg. Med hjälp av den undvek man att åka runt hela Estnäs, det vill säga södra Helsingfors. Dragnäsbäckarna var militärt viktiga. De närmaste väster om Helsingfors låg i Porkala och på Hangö udd.
Vintervägar som gick längs isen har visats med streckade linjer. På vintern utgjorde de en ny snabb förbindelse. Under de strängaste vintrarna kunde man till och med korsa Finska viken längs dessa. Därför var även de militärt viktiga.
Marin information
Kalmbergs atlas innehåller mycket marin information. Skillnaderna i havsdjupet har beskrivits med en valör i blått utan numerisk lotsinformation, men ändå samvetsgrant – ju grundare desto mörkare blått. Enskilda grynnor och grund har markerats, liksom även sjörutter, fyrar och lotsplatser. Prickar och kummel saknas. Av säkerhetsskäl önskade man inte märka ut dessa på kartan. När kriget bröt ut avlägsnades sjömärkena och fienden ersatte dem med sina egna.
Fyrar och lotsstationer har markerats på kartverket. I medlet av 1800-talet fanns det två slags fyrar, båkar och optiska fyrar. På Gråhara finns en båk (Bk, bååk). Det fanns bara en optisk fyr längs Nylands kust på Rönnskär i Porkala (Fr eller eldfyr). Elden/ljuset brann endast under en del av året, normalt mellan 15.8. och 5.12. Det fanns två fyrvaktare, varav den ena var ansvarig för elden från solnedgången till klockan 12 och den andra till gryningen. Ljuset hade låg effekt. Eldfyren krävde fast personal och därför byggdes en bostad med fyra rum på Rönnskär. I skärgården uppstod de nya yrkena fyrvaktare och deras befäl som bar uniform. Eftersom Rönnskär samtidigt säkrade huvudrutten mellan Finland och Estland vid Finska vikens smalaste punkt, var den en viktig fyr. Fyren på Naissaar låg mittemot. Det fanns två lotsstationer utanför Helsingfors, på Skanslandet och Gråhara. På båda finns en bild av ett lotsskepp.
Optisk telegraf
Utöver land- och vattenförbindelser innehåller atlasen även en teleförbindelse, den så kallade optiska telegrafen. Den stod klar år 1855 och förband fästningsstäderna Kronstadt, Helsingfors och Hangö. I Helsingfors och dess närområden fanns telegrafstationer i Sibbo, på Degerö, på Ulrikasborgsbacken, på Drumsö och i Gräsa, nuvarande Westend.
För att stationernas signalkoder skulle vara synliga i alla väder var avståndet mellan telegrafstationerna endast 5–13 km. Man hade en ryttare eller en båt i reserv. Telegrafen kunde bara visa vissa förutbestämda meddelanden med hjälp av numeriska koder. Linjen var ett militärt mål. Fiendens flotta besköt telegrafstationen på Kvarnberget på Drumsö. Samtidigt var stationerna observations- och vaktplatser och lotsarna hade ansvar för dem, eftersom det passade in med deras tidigare arbetsbeskrivning. Lotsarna hade nämligen varit ansvariga för sjötrafiken till och från lotsstationerna på vissa avstånd, och vid behov transporterat kurirpost. De var vana vid att hålla utkik över havet.
Efter kriget byggdes den överlägset bättre elektromagnetiska telegrafen för att ersätta den optiska telegrafen. På så sätt grundades Telegrafstyrelsen i Finland. Den optiska telegrafen är en avlägsen föregångare till de nuvarande telekommunikationsföretagen.
Källor och litteratur
Kalmbergs atlas kan laddas ner exempelvis från JYX-publikationsarkivet vid Jyväskylä universitet:
https://jyx.jyu.fi/handle/123456789/6534(Länk leder till extern tjänst)
Elomaa, Ville, Tommila, Päiviö & Hult Heikki. Krenatööreistä Rämäpäihin. Lauttasaaren linnoittamisen vaiheet Krimin sodasta toiseen maailmansotaan. Lauttasaari-Seura 2005.
Huhtamies, Mikko: Maan mitta. Maanmittauksen historia Suomessa 1633–2008. Maanmittauslaitos 2008.
Kuisma, Markku: Helsingin pitäjän historia III. Isostavihasta maalaiskunnan syntyyn 1713–1865. Vantaan kaupunki. 1991.
Kyläkoski, Kaisa: Töölön Taipaleesta. Books on Demand 2024.
Laati, Iisakki, Suomen Luotsi- ja majakkalaitoksen historia 1808–1846. Merenkulkuhallitus 1946.
Risberg, Einar: Suomen lennätinlaitoksen historia 1855–1955. Posti- ja Lennätinhallitus Helsinki 1959.
Jan Strangin karttatieto. Venäläiset topografiset kartat 1849–1917. https://www.strang.fi/karttatieto/#ven100(Länk leder till extern tjänst) (katsottu 25.7.2024)
