Tidningen Revalsche Wöchentliche Nachrichten, som utkom i Tallinn varannan vecka åren 1772–1852, innehåller dessa uppgifter. Eftersom Helsingfors ligger mittemot Tallinn, berättar tidningen även ganska noggrant om restiderna för den utrikes fartygstrafiken till och från Helsingfors. Jag kommer nedan att granska den information som maj- och juninumren av tidningen innehöll 1776.
Det första fartyget kom till Tallinn från Flensburg i Danmark den 4 april och hade ostron och frukt i lasten. Kapten var Nicolai Petersen Jost. Fartyget hade gjort resan på tio dagar. Beställare var handelshuset Adolf Dom & Son. Ostronen stod sig alltså bra under den en och en halv vecka långa sjöresan, och det förekom förstås naturlig nedkylning i april.
De mest långväga fartygen kom till Tallinn från St Übes (Setúbal) i Portugal. Därifrån kom den viktigaste importvaran salt, som det behövdes stora mängder av för att konservera mat. Framför allt saltades fisk.
Den 22 april kom Gottfired Witts fartyg från St Übes. Resan tur och retur tog sex månader. Ett annat fartyg hade också gjort samma resa, men snabbare – på tio veckor eller cirka 70 dygn. Det var bara hitresan. Kapten var Ernst Stemming och beställare var handelshuset Clayhills & Son.
Det tredje fartyget, som tillhörde Martin Bathe, hade likaså med sig salt från St Übes och gjorde resan på nio veckor eller 63 dygn. Lasten hade beställts av handelshuset Peter Duborgh & Son. Som snabbast kunde salt alltså anlända från Portugal på cirka två månader. Om man ville få salt till staden så fort våren kom, måste fartyget avsegla mot sin destination redan sommaren innan, inför vintern. Under en och samma sommar hann man bara göra en tur- och returresa före höststormarna. Att vistas i en utländsk hamn ökade kostnaderna, men en del av fartygen transporterade frakt utomlands.
Det förekom inga stora variationer i lasterna, det var i stor utsträckning samma varor som kom och for. Till Tallinn och Helsingfors importerades i huvudsak salt, sill och torkad fisk från utlandet. Från Tallinn exporterades i sin tur i huvudsak spannmål (råg) och brännvin, där råvaran var spannmål. Också den råg som exporterades till utlandet användes där för brännvinsbränning, eftersom man inte bakade mycket rågbröd i till exempel Tyskland. Från Helsingfors exporterade man i början av 1700-talet däremot även tillyxade balkar och senare i huvudsak sågvaror.
Salt kunde även fås på närmare håll, men via mellanhänder, vilket gjorde att det blev dyrare än om det importerades med egna fartyg. Christian Hennings fartyg kom från Stockholm med en saltlast på tio dagar. Beställare var Adolf Dom & Son. Samma dag kom även ett annat saltskepp från Stockholm till handelshuset Thomas Clayhills & Son.
Fartygen har färdats tillsammans. När vindarna var goda, gav sig flera fartyg i väg. Fartygen anlände i klunga. Man hade kanske väntat länge på medvind, antingen i avseglingshamnen eller genom att ligga för ankar längs vägen.
Ett fartyg med Peter Möller som kapten anlände också till Tallinn samma dag. Det hade avrest från Bergen i Norge (dåvarande Danmark-Norge) och angjorde stadens hamn efter fyra veckors resa. Lasten bestod av sill, torkad fisk och klippfisk.
Vindarna var västliga, och hamnen började bli ett myller. Följande dag, den 23 april, ankom många fler fartyg. Det första som kom var Rasmus Törnes fartyg, som var i barlast, det vill säga saknade annan last, och kom från Stettin på nio dagar. Mottagare var än en gång rådman Peter Duborg.
Som barlast användes sand, sten eller järn, som också de kunde säljas i ankomsthamnen. I S:t Petersburg, som är byggd på ett kärr, behövde man till exempel sten, som exporterades dit från Finland och öarna i östra Finska viken.
Samma dag kom Pehr Underschows fartyg från Köpenhamn, också i barlast. Fartyget hade gjort resan på tio dagar. Dessa fartyg hade ingen egentlig last till Tallinn. Mottagare var Peter Duborg. Samma dag kom Johan Windungs fartyg från Bergen efter fem veckor och hade med sig sill och klippfisk till rådman Benedict Frese.
Nicholas Wennebergs fartyg med sill i lasten kom från Göteborg efter fyra veckors resa. Mottagare var Thomas Clayhills & Son. Nils Bäcks fartyg kom från sillstaden Marstrand på Sveriges västkust på samma tid och hade sill i lasten.
Vårens sista fartyg, Swen Bromergs fartyg från Göteborg, kom efter en veckas resa och hade sill i lasten. Det verkar ha haft gynnsammare vindar, eftersom det kom en vecka snabbare än det andra fartyget från Göteborg.
Dessa uppgifter kan jämföras med den information om fartygs restider som Martti Kovero lägger fram i Helsingin historia. Enligt dem tog en tur- och returresa från Helsingfors till Stockholm 1826 i medeltal 44 dygn eller grovt räknat 22 dygn per riktning. Eftersom Koveros siffror även inkluderar lossning och försäljning av lasten samt anskaffning av ny last och lastning av den, är de inte jämförbara. Om man utgår ifrån att restiden 1826 fortfarande var cirka 10 dygn, tog det 11 dagar att lossa lasten. Lastningen tog utifrån detta en fjärdedel av den totala restiden. (Kovero 1950, 298–299.)
Saltets resa till Tallinn och Helsingfors tog mellan två månader och ett halvt år, sillens resa från Bergen cirka 2–4 veckor och lasterna från Stockholm cirka tio dagar, men resan kunde även gå mycket snabbare, till och med på ett par dagar. Handelshusen hade monopol på importen, och lasterna var i stor utsträckning desamma.
Estland var Östersjöns kornbod. Utöver spannmål exporterades även en efterfrågad förädlad spannmålsprodukt, brännvin. Det kom mycket fisk från Norge till både Tallinn och Helsingfors, vilket innebar att man behövde salt för att lägga in den. De laster som kom till Tallinn kom även till Helsingfors och andra städer längs den nyländska kusten och transporterades av fartyg och otaliga allmogebåtar. Vid denna indirekta trafik måste några dagar extra adderas till restiden.
Källor
Revalsche Wöchentliche Nachrichten 2.5. och 23.5.1776
Kovero, Martti: Helsingin historia III. Helsinki. SKS 1950.
