En avrättning är verkställandet av en dödsdom som en domstol har påfört med stöd av lagen. Den dömde dödas då som straff för ett brott. Innan fängelsestraffet blev allt vanligare på 1800-talet var dödsstraffet en vanlig dom för allvarliga brott. Utöver mord och landsförräderi räknades bland dessa även till exempel rån, stöld och tvegifte. Brott rubbade samhällsordningen, men straffet återställde ordningen. Straffet var också viktigt för att blidka Gud. Ett ostraffat brott kunde förarga Gud och störta hela landet i fördärvet. Avrättningen föregicks av en rättegång där den åtalade skulle bevisas skyldig eller bekänna sitt brott. Man ville inte avrätta oskyldiga. De högre rättsinstanserna såsom hovrätten kunde omvandla dödsdomar till frihetsstraff. Den sista avrättningen under fredstid ägde rum i Finland år 1825, i Helsingfors år 1819. Lagen skulle ha tillåtit dödsstraff under fredstid fram till år 1949, och under krigstid fram till år 1972.
Avrättningen skedde oftast genom halshuggning, det vill säga att hugga av huvudet med en bila. Särskilt tjuvar avrättades också genom hängning. Stegling, det vill säga att binda fast den avrättades kroppsdelar till offentligt påseende på ett stegelhjul högt uppe var däremot ett förödmjukande straff, som man exempelvis kunde påföra för rånmord eller majestätsbrott, alltså för förolämpning mot kungens liv eller rykte. Den halshuggnes kropp kunde också brännas på bål. En del av dödsstraffet utgjordes av den offentliga skammen även efter döden. Den avrättades kropp fick inte begravas på kyrkogården, utan utanför den egentliga begravningsplatsen. Under 1900-talet var arkebusering den huvudsakliga formen av avrättning.
En avrättningen var inte bara bestraffning av en brottsling, utan också avsedd som en lärdom och varning för alla andra. Alla stadsbor som kunde samlades för att följa med avrättningen: man kunde exempelvis ge tjänstefolk ledigt på halshuggningsdagen. Den folkmassa som väntade på avrättningen lockade till sig försäljare och krögare. Avrättningar genomfördes också i dåvarande Helsinge socken. I nuvarande Skomakarböle på Lästbacken fanns det en avrättningsplats på 1700-talet. En minnessten har ställts upp på platsen.
Tidningarna skriver ofta om ”mord i avrättningsstil”. Då handlar det inte om verkställighet av domstolens dom, utan om egenhandsrätt. I synnerhet under inbördeskriget påfördes dödsdomar i snabbdomstolar och fiender avrättades helt utan rättegång. Under krigen har man även avrättat desertörer, revoltörer, tredskare och spioner som hade dömts av domstolar. Under 1900-talet var avrättningarna inte längre offentliga, utan genomfördes så avsides som möjligt och ofta tidigt på morgonen. De hundratals år gamla avrättningsplatserna är mer välkända. De som dömdes till döden i domstolen för statsförbrytelser år 1918 avrättades förmodligen nära jordvallen mellan kaponjärerna Delwig och Boije, på den avrättningsplats som fanns nära den nuvarande restaurangen Walhalla.
Den sista avrättningen under krigstid i Finland verkställdes 1943. Sömmerskan Martta Koskinen och Olavi Heiman, som hade dömts för landsförräderi, avrättades på dåvarande Malms skjutbana, i nuvarande Stensböle idrottspark, den 28.9.1943. Ville Suhonen har gjort en prisbelönt dokumentärfilm om hennes liv, Ompelija (Sömmerskan, 2015).
Källor
https://www.hs.fi/kaupunki/art-2000005846208.html(Länk leder till extern tjänst)
Lindstedt, Jukka. Kuolemaan tuomitut. Kuolemanrangaistukset Suomessa toisen maailmansodan aikana. Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja, A-sarja N:o 221, Helsinki 1999.
Moilanen, Mikko. Kohtalona mestauslava – Kuolemanrangaistus Suomessa 1500–1825. Docendo 2021.
https://www.helsinginuutiset.fi/paikalliset/4096426(Länk leder till extern tjänst)
Om avrättningsplatsen i Sandhamn:
