Staden var ett kompakt samhälle
Den stadsgemenskap som invånarna bildade var precis som staden: liten och kompakt. Största delen av stadsborna kände varandra och kände till varandras ställning i samhället. Stadsborna var alltså mycket intresserade av vem som rörde sig på stadens gator och i vilket ärende samt vilken bakgrund och ståndsposition de hade. Stadsborna förväntades uppföra sig enligt sin ställning.
Exempel på tecken som skvallrade om en persons ställning var vissa kläder, huvudbonader och hos kvinnor håret. Gifta kvinnor uppträdde aldrig offentligt med utslaget hår, utan hade alltid håret uppsatt och en huvudbonad på huvudet. I en förmögen familj och ett förmöget hushåll hörde det i sin tur till husmoderns ställning att hon skulle bära nycklarna till husets förråd synliga i bältet, vilket visade hennes makt i hushållet.
På 1600–1700-talet delades människorna in i stånd, som bestod av adel, borgare, präster och bönder. Invånarna i Helsingfors hörde närmast till de tre förstnämnda stånden, men bönder syntes ofta i staden när de kom för att sälja sina jordbruksprodukter. Utanför stånden hamnade en stor del av folket: obesuttna, fattiga och diverse arbetare, som det fanns mycket av i staden. Människor representerade oberoende av stånd någotdera könet, och könet bestämde livets gång och handlingsmöjligheterna i kanske ännu större utsträckning än ståndspositionen. Mannen stod alltid juridiskt och socialt över kvinnan långt in på 1900-talet.
Stadsborna – liksom folket på landsbygden – bodde i hushåll. Ett hushåll som enbart bestod av kärnfamiljen var en sällsynthet, eftersom släktingar av både närmare och mer avlägset slag ofta bodde i samma hushåll mer eller mindre permanent. I mer förmögna borgar- och hantverkarhushåll fanns alltid tjänstefolk, och det kunde även bo inhysingar eller hyresgäster i ett hörn av bastun. Människor hade knappt något privatliv i den moderna bemärkelsen. Hemmen var halvoffentliga lokaler, där besökare kunde komma och gå. Alla, från husbondfolket till tjänstefolket, tvättade sig i samma bastu och använde det gemensamma avträdet, om det fanns ett sådant i huset.
På Helsingforsköpmännens tomter fanns flera byggnader. Den egentliga bostaden var bara en av byggnaderna på tomten, som därtill fylldes av bodar, förråd, lider, djurstall och foderskjul, bastur, bakstugor, vagnsstallar etc. Man sov också tätt sammanpackade, och egna sovrum var fortfarande en sällsynthet. I många hus låg man intill varandra på bänkar och i bäddar i stugan, husbondfolket och tjänstefolket så gott som sida vid sida.
I Herrans tukt och förmaning – religionen som en del av vardagen
Religionen spelade en viktig roll i vardagen, och 1600-talets människor var djupt troende. För dem var Gud en kraft som verkade i det dagliga livet och som i sin nåd gav människan allt det goda som livet kunde ge. Å andra sidan var Gud även sträng och hämnande, om människorna bröt mot hans bud. Även om en försyndelse eller synd enbart begicks av en person, trodde man att Gud skulle hämnas på syndarens hela samfund. Hämnden tog sig uttryck i krig, epidemier, dåliga skördar och sjunkna handelsfartyg.
En synd sonades genom bekännelse och ånger samt i brottmål dessutom genom en dom av rådstuvurätten. Därför var det ytterst viktigt att samfundet övervakade medlemmarnas liv, för att se till att inga synder begicks eller, om en synd ändå begicks, att den skyldige dömdes och fick försoning, så att Gud inte skulle bli arg på hela samfundet. Människor upprätthöll sin kontakt med Gud genom att gå i kyrkan regelbundet och framför allt genom nattvarden. I staden var detta möjligt varje söndag, i avlägsna byar på landsbygden kunde man kanske bara gå i kyrkan några gånger om året. När någon misstänktes för ett brott kunde den misstänkta pressas att erkänna genom att nekas deltagande i nattvarden. Utan nattvarden var människans förhållande till Gud brutet. Det var en verkligt skrämmande upplevelse för merparten av de samtida. Därför fungerade nattvardsförbud som ett gott påtryckningsmedel för att framtvinga bekännelser vid försyndelser.
Kyrkan fungerade även som en moralens väktare vid sidan av stadsborna. Till skillnad från vad som är fallet i Finland i dag var kyrkan och statsmakten nära sammanbundna. Kyrkan fostrade människorna till lydiga undersåtar och motiverade statsmaktens berättigande. Religionen och prästerna som representanter för den var närvarande i människolivets vardag från början till slut. Folket undervisades i rätt levnadssätt i många sammanhang: i predikningarna och statsmaktens kungörelser under kyrkobesöken på söndagarna, i den äktenskapsundervisning som par som skulle gifta sig fick, när konflikter mellan stadsbor utreddes, i griftetalet vid begravningar och i katekesförhören.
Det centrala i undervisningen var att upprätthålla sämjan och hierarkin i samhället och att följa den sociala ordningen och förväntningarna. Detta innebar att män och kvinnor agerade enligt de regler och förväntningar som manlighet och kvinnlighet var förknippade med och att alla följde de regler som hörde till deras ståndsposition. Alla skulle även, oberoende av kön och samhällsklass, visa kärlek till nästan och leva i sämja med medmänniskorna.
Möten i rådstugan
Rådstuvurätten var för tidens människor en ganska vardaglig institution som hängde tätt samman med livet i samhället. Att besöka rätten var inget exceptionellt, utan ett ganska vanligt sätt för människor att sköta administrativa ärenden. I rätten behandlades till exempel testamenten, affärer, skulder, tvister både inom familjen och mellan stadsbor, ärekränkningar och slagsmål samt olika brott. I det svenska riket fanns stadganden om stadsfrågor i den medeltida Magnus Erikssons stadslag (cirka 1355–1360), som fortsatte att gälla under hela 1600-talet, trots att den redan då delvis upplevdes som föråldrad.
Den vanligaste strafformen var böter. Om den dömda inte hade råd att betala sina böter och ingen gick i borgen för hens bötessumma, omvandlades det monetära straffet till ett kroppsstraff. För vissa brott kunde man även få en dödsdom. Exempel på sådana brott var mord, penningförfalskning, tvegifte, incest och dubbelt hor, vilket innebar att två personer som var gifta på varsitt håll hade ett sexuellt förhållande med varandra.
Dödsdomarna verkställdes av en bödel på stadens avrättningsplats. Även i Helsingfors fanns flera avrättningsplatser under århundradenas lopp. Den äldsta kända avrättningsplatsen låg i Arabia och är fortfarande känd under namnet Galgberget. Avrättningar utfördes dessutom i centrum av staden på Stortorget eller i närheten av det nuvarande Senatstorget. Ett stort antal stadsbor var på plats för att se på när rättvisa skipades. En avrättning var en officiell händelse, där staten visade sina undersåtar var gränserna för felaktigt beteende gick och vilka påföljderna blev. Att brottet sonades, att den skyldiga visade ånger och fick syndernas förlåtelse och att avrättningen gick rätt till var viktigt också för stadsborna. Om dessa inte utfördes på rätt sätt, trodde man att Gud skulle bli arg och hämnas på hela samfundet.
Läs mera
Aalto, Seppo: Kronostaden. Estnässkatans Helsingfors 1640–1721(Länk leder till extern tjänst). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2016.
Aalto, Seppo & Gustafsson, Sofia & Granqvist, Juha-Matti:Fästningsstaden. Helsingfors och Sveaborg 1721–1808(Länk leder till extern tjänst). Minerva & Helsingfors stad 2021.
