När den nya järnvägsstationen stod klar 1919 klättrade en fotograf upp i tornet och tog en bild västerut. På bilden kan man se hur Arkadiagatan såg ut i verkligheten. Hamnbanan bröt brutalt av den moderna breda fina Arkadiagatan, som fått sitt namn efter den numera rivna Arkadiateatern och den kännspaka Villa Arkadia en bit längre upp längs Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen).
Visst fanns det en bro, men den var endast för fotgängare och lyckligtvis hade vi en fotograf som Ivan Timiriasev i staden som passade på att fotografera bron under sommaren, antagligen strax innan den revs. Bron hade spärrstolpar som hindrade fordon att ta sig ut på den lätta bron, men det hände att någon red över.
Under hösten blev sedan bron färdig, och i sinom tid anlände skenorna från England och spårvagnen kunde inleda sin trafik till Tölö också längs Arkadiagatan. På gamla guidekartor kan man se spårvägslinjerna vid respektive tid. Linjerna till Tölö är markerade med gult. (Låt kartan laddas och flytta på den med kursorn.)
Trafiken i den växande staden ökade, och området kring Arkadiabron och vid Nikolajeffs bilpalats (som redan gick under namnet Hankkijaplatsen då andelslaget köpt fastigheten 1919) var livligt och aningen besvärligt för väganvändarna. Just här, i korsningen mellan Arkadiagatan, Salomonsgatan och Järnvägsgatorna tog också Henriksgatorna slut i sin alléform och övergick i landsväg. I området fanns såväl stora industribyggnader, landsbygdsaktiga bitar som moderna stadshus. Gatan asfalterades men det fanns fortfarande också grustrottoar. Snabbt kom det klotter på bron, "Alas herrasväki! Äänestäkää --” Färgen torde ha tagit slut, eftersom det blev oklart vem eller vad man skulle ha röstat på.
Tölö var ändå en stadsdel för en kraftigt växande medelklass av olika slag och många rörde sig till fots och med spårvagnen in till staden. Stadens trafikregleringskommitté oroade sig för röran. I den svåra korsningen mellan Arkadiagatan och Åbovägen sattes en trafikfyr 1926 som mest blinkade med grönt, som enligt de internationella bestämmelserna betydde "giv akt" och därmed skulle få chaufförer att sakta farten. Med refuger i området försökte man nå större reda. Också fotgängarna var ett besvär, då de som kom från Arkadiabron sprang tvärs över korsningen in på alléns mitt, i stället för att hålla sig till den östra trottoaren. Man övervägde att också sätta upp upplysta skyltar så att folk skulle lära sig att gå rätt.
Arkadiabron var också ett av de ställen där man först införde "skyddsvägar", som togs i bruk för att förbättra fotgängarnas säkerhet. Bredvid dem stod en trafikkonstapel som uppmanade fotgängarna att använda dem. Som nedanstående bild visar, var de annorlunda än nutida övergångsställen.
Källor
En ny Berghälls-spårväg ifrågasatt. Svenska Pressen 22.4.1924, s. 3 (Länk leder till extern tjänst)
Hästhovar mot Arkadiabron. Svenska Tidningen 15.3.1920, s. 2(Länk leder till extern tjänst)
Reminicens. Svenska Pressen 8.11.1930, s. 3(Länk leder till extern tjänst)
Trafikfyrar. Kontorsvärlden 1.2.1926, s. 10–11(Länk leder till extern tjänst)
