Inledande av Helsingfors stadsfullmäktiges verksamhet 1875

Stadsförvaltningen i Storfurstendömet Finland måste reformeras på 1870-talet. Städerna hade vuxit och utvecklats sedan slutet av 1850-talet i takt med utvecklingen av näringarna, industrin och trafiken samt inflyttningen från landsbygden. De kunde inte längre styras på samma sätt som tidigare, det vill säga på ett sätt som baserade sig på borgerskapets gamla ståndsprivilegier. Städerna hade ett allt större antal invånare som inte hörde till borgarståndet, såsom tjänstemän, officerare och industrimän. Deras röst hördes inte tillräckligt mycket i beslutsfattandet ens i Helsingfors.

Helsingfors högsta beslutsfattande organ före inrättandet av stadsfullmäktige var magistraten. Den styrde stadens offentliga verksamhet, ekonomi, egendom och fastigheter samt övervakade näringsverksamheten och lagenligheten av andra beslutsorgan. Magistraten bestod av rådmän och en politiborgmästare, som ledde magistraten och de rådstugor som magistraten sammankallade. Under magistraten lydde stadskassan, som skötte stadens penningärenden.

För stadens juridiska ärenden ansvarade rådstuvurätten, som justitieborgmästaren ledde. Rådstugan och rådstuvurätten behandlade tillsammans bland annat skatteärenden och andra viktiga frågor. Dessutom fanns det 18 stycken stadens äldste i Helsingfors, som också valdes bland borgerskapet och som behandlade likadana frågor som rådstugorna, till exempel hur staden använder sina pengar. Uppgiftsfördelningen mellan förvaltnings- och beslutsorganen var inte klar, vilket också gjorde att reformen var nödvändig.

Vid sidan av den världsliga förvaltningen ansvarade församlingarna i städerna för skolorna, sjukvården och fattigvården. I Helsingfors leddes de av fattigvårds- och folkskoledirektionen, vars medlemmar valdes av församlingarnas kyrkostämmor.

Ett nytt beskattningssystem och nya uppgifter för städerna

Lantdagen 1863–1864 i Helsingfors beslutade att reformera kommunalförvaltningen i Storfurstendömet Finland. Först utfärdades det 1865 en kommunalförordning angående landskommuner genom vilken kommunerna åtskildes från församlingarna. Således överfördes uppgifter som tidigare hört till församlingarna, såsom skolorna, sjukvården och fattigvården, till landskommunerna. Senare, efter lantdagen 1872, utfärdades förordningen angående kommunalförvaltning i stad den 8 december 1873.

Stadsfullmäktige blev det nya beslutsfattande organet i städerna. De fick till uppgift att svara för den politiska styrningen av olika sektorer och för fördelningen av stadens skatteinkomster mellan sektorerna. Församlingarnas världsliga uppgifter överfördes till städerna, som också började ansvara för bland annat kommunaltekniken och polisinrättningen. I och med reformen införde städerna också enhetlig beskattning: Tidigare hade det funnits separata skatter för städernas olika uppgifter eller funktioner, men från och med början av 1875 fanns det en enda kommunalskatt, vilket gjorde det lättare att planera kommunens ekonomi och samtidigt ökade resurserna.

I det nya förvaltningssystemet som infördes 1875 blev stadsfullmäktige det högsta beslutsfattande organet även i Helsingfors. I början hade fullmäktige 48 ledamöter. Enligt förordningen var fullmäktiges största tillåtna antal ledamöter 60. Kommittén som beredde Helsingfors kommunalval 1874 ansåg att 48 ledamöter motsvarade stadens dåvarande invånarantal och att antalet ledamöter skulle ökas i takt med att Helsingfors invånarantal ökar. Antalet ledamöter ökades ändå inte trots att Helsingfors snabbt växte i slutet av 1800-talet. Antalet stadsfullmäktigeledamöter i Helsingfors höjdes till 60 först 1912, när stadens invånarantal hade femdubblats jämfört med 1875.

Till en början hade stadsfullmäktigeledamöterna inga ersättare, men nya ledamöter valdes genom fyllnadsval för att ersätta ledamöter som avgått. Ytterligare fattade en förstärkt fullmäktige beslut om bland annat stadens stora penningfrågor. Till den förstärkta fullmäktige hörde i början 24 extra ledamöter utöver de 48 ledamöterna. Dessa valdes på samma sätt som ledamöterna, det vill säga genom val i rådstugan.

Ledamöterna valdes för tre år i taget så att en tredjedel av ledamöterna årligen avgick. Således förrättades kommunalvalet varje år fram till 1925. Däremot innehöll förordningen inga bestämmelser om längden på mandatperioden för de extra ledamöterna, utan de valdes på basis av de ärenden som skulle behandlas. Deras mandatperioder kunde således vara flera år långa.   

Magistraten, borgmästarna, rådstugorna och rådstuvurätten förblev fortfarande en del av Helsingfors beslutsfattande och förvaltning efter 1875 års reform. Magistraten bestod av tjänstemän och var en slags stadsstyrelse, som fick till sin främsta uppgift att på statens vägnar övervaka självstyrelsen, beslutens lagenlighet och stadens ekonomi, men också verkställa fullmäktiges och rådstugornas beslut samt utarbeta stadens årliga inkomst- och utgiftsprognos för fullmäktige att godkänna.

Magistraten förlorade alltså beslutsmakt i förvaltningsreformen. Uppgiftsfördelningen mellan magistraten och fullmäktige var inte klar i början. Exempelvis då nämnder valda av stadsfullmäktige också ansvarade för genomförandet av fullmäktiges beslut, var det till en början oklart om stadsfullmäktige skulle vara i kontakt med nämnderna direkt eller via magistraten. Magistraten anklagade därför öppet stadsfullmäktige för att eftersträva makt under de första åren. Den viktigaste nämnden blev drätselkammaren som skötte penningärendena. Den tidigare penningkassan ändrades till drätselkammaren 1877. 

Skattebetalarna hade rösträtt

Helsingfors invånarantal 1874 var cirka 23 000, men färre än 3 000 av dem hade rösträtt i det första fullmäktigevalet. Alla myndiga, välfrejdade stadsbor som betalade skatt var röstberättigade. Även juridiska personer som betalade skatt, det vill säga bolag, föreningar och dödsbon, hade rösträtt. Principen var att de som hade skyldigheter också hade rättigheter, så de som betalade skatt till staden hade rösträtt. Arbetare och andra som hade de allra lägsta inkomsterna betalade ingen kommunalskatt, eller jobbade för någon som hade rösträtt, det vill säga omfattades av ”husbonderätt”, och hade således inte heller rösträtt. Man ville att sådana ”som minst berörs av ärendena och minst förstår dem” inte skulle omfattas av rösträtten. I kommunalvalet rådde således ett slags penningvälde, plutokrati. Å andra sidan var en av stadsfullmäktiges viktigaste uppgifter att fatta beslut om användningen av skattemedel, varför rösträtten som grundade sig på skattebetalning ansågs vara rättvis.

Kvinnor hade också rösträtt i kommunalvalet redan 1874 om de var självförsörjande, det vill säga ogifta eller änkor, och betalade kommunalskatt. Kvinnorna var dock inte valbara, vilket innebar att de inte kunde bli valda till fullmäktigeledamöter. De kunde dock vara ledamöter i kommunala nämnder.

I kommunalvalet hade en röstberättigade 1–25 röster beroende på hur mycket hen betalade kommunalskatt, det vill säga hur stor hens skatteöretal var. Vanligtvis hade bolag som industri- och handelsbolag och banker 25 röster, eftersom de betalade mycket skatt. Rösträtten i kommunalvalet liknade aktiebolagssystemet som lite tidigare, på 1860-talet, hade införts i Finland och där antalet röster på bolagsstämmorna berodde på antalet aktier som personen ägde – antalet röster var dock begränsat i kommunalvalet. 

I valet röstade man på listor

I det första kommunalvalet i Helsingfors fick 314 kandidater röster. Alla valbara, med andra ord röstberättigade män som fyllt 24 år, var kandidater, med undantag för till exempel magistratens medlemmar och höga tjänstemän, såsom guvernören och landskamreren. Således kunde exempelvis tjänstemän, officerare, lärare eller präster bli valda till stadens högsta beslutsfattande organ, medan organets ledamöter tidigare endast hade varit medlemmar av borgarståndet, det vill säga köpmän och andra näringsidkare, som hade valts av borgarståndets representanter.

Fullmäktigevalet var en mycket komplicerad förrättning på 1800-talet, vilket minskade valdeltagandet. Valsättet i Helsingfors fullmäktigeval var majoritetsval och listval, där väljaren röstade på en kandidatlista. För att en röstsedel skulle bli godkänd, skulle den innehålla lika många kandidaters namn som det skulle väljas ledamöter till fullmäktige i respektive val. Varje kandidat på valsedeln fick så många röster som väljaren hade.

Listvalet ledde till att Helsingforstidningarna publicerade sina egna vallistor med kandidater som de rekommenderade stadsborna att rösta på. Å ena sidan styrde listorna att rösta på vissa personer genom att nämna kandidater, men å andra sidan gjorde de också det lättare att rösta, eftersom det kunde vara svårt att hitta rätt antal lämpliga kandidater på röstsedeln – särskilt i det första valet, där hela 48 kandidaters namn skulle skrivas på en valsedel för att den skulle bli godkänd. Väljarna kunde klippa kandidatlistor ur tidningar och använda dem vid omröstningen. Tidningarnas listor trycktes också separat. Väljaren kunde också använda en färdig lista, men stryka över en kandidat som hen inte ville rösta på och ersätta hen med någon annan kandidat. 

På 1870-talet fanns det ännu inte några egentliga partier men språkpolitiken, det vill säga indelningen i finsk- och svensksinnade, syntes i någon mån redan i det första fullmäktigevalet. Helsingfors var ändå svenskspråkig på 1870-talet, då över hälften av invånarna var svenskspråkiga och cirka en fjärdedel finskspråkiga, vilket bidrog till att svensksinnade valdes till stadsfullmäktige. Politiska partier började synas tydligt i Helsingfors kommunalpolitik först senare vid sekelskiftet 1900.

Tidningarnas kandidatlistor var på sätt och vis grupperingar med fullmäktigekandidater som passade för tidningen. År 1874 fanns det i Helsingfors främst tidningarna för svensksinnade Vikingen och Hufvudstadsbladet, tidningarna för finsksinnade Uusi Suometar och Morgonbladet, samt tidningen Helsingfors Dagblad för liberala utanför språkgrupperna. Tidningarnas kandidatlistor var inte helt unika, eftersom samma lista kunde finnas i flera tidningar eller samma kandidat kunde finnas på flera tidningars listor, vilket visar att valet inte var partipolitiskt utan koncentrerade sig på val av personer. Tidningarna samlade sina listor mer utifrån personliga relationer än på basis av politiska åsikter och så att de innehöll kompetenta representanter för så många samhälleliga grupper som möjligt – målet var att få de mest dugliga stadsborna till fullmäktige.

Ett annat tecken på att stadsfullmäktigevalet var opolitiskt är att det i Helsingforstidningarna inte presenterades några särskilda kommunalpolitiska program inför valet 1874, utan man funderade för det mesta över vilken betydelse det nya beslutsorganet skulle ha för stadens framtid och verksamhet. Under de första åren strävade man i Helsingfors fullmäktigeval efter att skapa ett slags samförstånd och betona personvalen samt att undvika språkpolitiska och andra konflikter. 

I början ordnades valmötena i Rådhuset

Det första fullmäktigevalet i Helsingfors ordnades den 22 december 1874 klockan 10. Omröstningen genomfördes vid en rådstuga. Helsingfors var indelad i fyra röstningsområden, men till en början röstade väljarna från alla områden i Rådhuset vid Senatstorget. Antalet väljare i kommunalvalet ökade så småningom och det blev svårt att rösta i Rådhuset: Väljarna blev tvungna att köa i rentav fem timmar eller mer och folkträngseln ledde till att temperaturen i Rådhuset blev outhärdligt hög. På grund av detta fanns det sedan 1912 flera vallokaler i fullmäktigevalet på olika håll i staden.

Antalet personer som röstade i Helsingfors första fullmäktigeval 1874 var endast 323. Även senare på 1800-talet och i början av 1900-talet var valdeltagandet lågt, vilket i första hand kan förklaras med att listvalet var svårt. För det andra ordnade rådstugor i genomsnitt sex kommunalval årligen för att välja ledamöter, extra ledamöter, ledamöter genom kompletterande val samt medlemmar till olika kommunala nämnder. Eftersom det ofta ordnades val i Helsingfors måste väljarna göra flera val om året, vilket var krävande och minskade valivern ytterligare. 

Själva röstningstillfället i fullmäktigevalet var också mycket arbetskrävande och valmötet kunde pågå i flera timmar, vilket minskade antalet väljare ännu mer. Det var alltså exempelvis lönsammare att förvärvsarbeta än att ge en röst. Å andra sidan kunde en röstberättigad också rösta på en annan persons vägnar med en fullmakt, dock endast för en person.

Röstningen i fullmäktigevalet ordnades till en början från och med 1874 så att väljarna samlades i Rådhuset på valdagen. Först läste politiborgmästaren valkungörelsen och valordningen. Därefter granskade man röstlängderna och väljarna fördelades i olika rum för att rösta. Väljarna röstade i tur och ordning så att valnämndens ordförande ropade en röstberättigades namn på längden, varefter väljaren gav sin valsedel till ordföranden, som upprepade den röstberättigades namn och röstetal. En medlem i valnämnden antecknade väljarens röstetal på röstsedeln och gav den till följande tjänsteman, som lade sedeln i en låst valurna i salens främre del.

Efter att alla i en sal hade röstat räknade man först rösterna enligt röstningsområde, varefter magistraten kontrollerade de förkastade valsedlarna och räknade ihop rösterna från alla röstningsområden. Till sist kallade magistraten in alla röstberättigade och meddelade valresultatet.

Dagbladisternas lista vinner

Den liberala tidningen Helsingfors Dagblads lista var den framgångsrikaste i det första fullmäktigevalet. Av de 48 kandidaterna på listan valdes 46. Professor i juridik Leo Mechelin hade varit med om att grunda Helsingfors Dagblad och fanns också på dess lista. Tack vare detta fick han flest röster i 1874 års val, totalt 4 915. Han valdes också till stadsfullmäktiges ordförande i januari 1875.

Alla 16 kandidater på det språkpolitiskt obundna och liberala Helsingfors Dagblads, det vill säga ”dagbladisternas” lista blev valda i fullmäktigevalet 1875, och tidningens listor dominerade också i Helsingfors övriga fullmäktigeval på 1870-talet. Senare, år 1880, grundade dagbladisterna under ledning av Leo Mechelin ett liberalt parti, som var det första moderna partiet i Finland och som i synnerhet främjade utveckling av näringslivet och medborgarsamhället samt tryggande av rättsstaten.

Näst mest röster i fullmäktigevalet 1874 fick kandidatlistorna i de finsksinnade tidningarna Uusi Suometar och Morgonbladet. Från dessa listor valdes 25 kandidater. Från den svensksinnade tidningen Vikingens lista valdes 23 kandidater.

Trots att nästan alla fullmäktigeledamöter valdes från Helsingfors Dagblads lista, röstade de självständigt vid fullmäktiges sammanträden. Under de första åren innebar listan över kandidater i fullmäktigeval inte politiskt sett samma sak som partiernas kandidatlistor i listval nuförtiden. Dessutom representerade listorna inte enhetliga grupper, och fullmäktigeledamöter som valdes från samma lista röstade helt självständigt i fullmäktige. Det uppstod alltså inte en sådan situation där alla beslut i fullmäktige skulle ha fattats enhälligt, trots att ledamöterna hade valts från samma lista. 

Representanter för nya samhällsgrupper bildade majoritet i fullmäktige

I Helsingfors fanns bland annat centralförvaltningen och stora affärsföretag, eftersom staden var storfurstendömets huvudstad. Tack vare detta kunde experter inom olika branscher bli valda till stadsfullmäktige där, vilket inte var fallet i de övriga städerna i Finland.

Till den fullmäktige som inledde sin verksamhet 1875 valdes nya samhällsgrupper och representanterna för borgerskapet, som tidigare dominerat stadens beslutsfattande, hamnade i minoritet. Nio av ledamöterna hade dock tidigare varit stadens äldste och 19 representerade det övriga traditionella borgerskapet – med andra ord idkade de handel, hantverk och industri. Tre av ledamöterna representerade det moderna näringslivet: en var bankdirektör, en maskinverkstadsdirektör och en gasverksdirektör.

Största delen, 26, av de första ledamöterna var tjänstemän eller fria yrkesutövare. Av dem var 11 tjänstemän vid senaten och inom den övriga centralförvaltningen och åtta lärare och tjänstemän vid universitetet (sex professorer). De övriga ledamöterna från nya samhällsgrupper omfattade lärare, en läkare, en officer, chefredaktörer och en advokat. 

Medelåldern för fullmäktigeledamöterna 1875 var 44,8 år. Den yngsta ledamoten var 33 år och den äldsta 64 år. Över hälften av dem, 28 ledamöter, hade högre examen och åtta var doktorer. Största delen, 38, hörde till den högsta socialgruppen och tio till medelklassen.

Inga representanter för arbetarklassen blev valda till den första fullmäktige. Den första representanten för arbetarklassen valdes till Helsingfors stadsfullmäktige först 1895, och före 1919 fanns det bara några arbetare i fullmäktige. Stadsfullmäktiges sociala struktur förblev således nästan oförändrad under flera årtionden.

Under de första åren sammanträdde stadsfullmäktige i magistratens plenisal i Rådhuset, den nuvarande Empiresalen i Gamla rådhuset. Fullmäktiges viktigaste uppgifter och beslut under dess första verksamhetsår 1875 var besluten om fullmäktigeverksamhetens organisering, bland annat beslut om sammanträdespraxis, anställning av en kanslist och grundande av ett permanent beredningsutskott som beredde fullmäktiges ärenden samt besluten om byggandet av ett nytt vattenledningsnät i staden. 

Stadsfullmäktigeledamöterna av året 1875 ordnade efter röstmängd

professor Leopold Henrik Stanislaus Mechelin, universitetets kamrer Nils Christian Westermarck, köpman Fredrik Kristian Nybom, referendariesekreterare Sixtus Viktor Calamnius, protokollsekreterare Fredrik Josef Pipping, guld- och silversmedsmästare Johan Edvard Fagerroos, köpman Nikolai Wavulin, murarmästare Otto Wilhelm Margelin, senatens biträdande kamrer, kollegieasessor Alexander Wilhelm Brummer, filosofie magister August Schauman, lagman August Fredrik Jansson, diplomingenjör Edvin Bergroth, medicine doktor Johan August Florin, lektor Carl Gustaf Borg, köpman, vicekonsul Leonard Borgström, rektor Alfred Kihlman, bagarmästare Gustaf Ulrik Sandberg, filosofie doktor Carl Emil Ferdinand Ignatius, professor Robert August Montgomery, kapten Robert Olof Lagerborg, bokhandlare Gustaf Wilhelm Edlund, fabrikör och köpman Richard Heimberger, konsul Nikolai Kiseleff, kommerseråd Carl Wilhelm Ignatius Sundman, köpman Adolf Fredrik Wasenius, handelsfartygskapten Lars Krogius, murarmästare Alexander Årt, fabrikör August Bade, skomakarmästare Gustaf Tallgren, referendariesekreterareEmil Hjelt, filosofie magister Otto Höijer, professor Jakob August Estlander, ingenjörskapten Carl Gustaf Sanmark, köpman Edvard Rudolph, professor Anders Johan Malmgren, referendariesekreterare Carl Fredrik Forsman, ingenjör Carl Johan Numell, professor Carl Gustaf Ehrström, guld- och silversmedsmästare Otto Roland Mellin, statsråd Georg Strömberg, arkitekt Florentin Granholm, köpman Erik August Bäck, köpman Carl Fredrik Blomberg, överste Saladin Grenner, apotekare Alexander Collan, handelsfartygskapten, köpman Wilhelm Ahlfors, Tullöverstyrelsens sekreterare Svante Viktor Dalström och professor Carl Gustaf Estlander 

21.12.1874 Helsingfors Dagblad no 348 (Länk leder till extern tjänst)

Litteratur

Kuusmäki, Jussi – Piilonen, Juhani: Helsingin kaupunginvaltuuston historia. Ensimmäinen osa 1875–1918. 1987.

Kuusmäki, Jussi: Kaupunginvaltuuston vaalit Helsingissä 1874–1918. 1975.