Den första oktober anses vara den dag då stadens ordinarie brandkår (nuvarande räddningsverk) grundades. Den dagen år 1861 inledde en brandkår enligt den nya brandordningen sin verksamhet i Helsingfors. Staden hade dock redan i över tjugo års tid haft en brandkår som staden anställt, fastän den hade organiserats på ett annat sätt. Den enda förnyelsen år 1861 var att de förfaranden som tidigare följts inom brandväsendet fastställdes i brandordningen. Befälet ökades och hela brandmanskapet inkvarterades i brandtorn eller inkvarteringsplatser i tornens omedelbara närhet.
Helsingfors ordinarie brandkår fokuserade vid tiden för grundandet i enlighet med allmän och internationell praxis på släckningsverksamhet samt tillhörande räddningsverksamhet. Verket var nästan helt och hållet en släckningsorganisation ända till de första åren av 1900-talet. År 1905 fick brandverket en ny ansvarsfull uppgift, då sjuktransporterna överfördes till dess ansvar. Transportverksamheten inleddes den 10 mars. Tidigare ansvarade hälsovårdsnämnden för sjuktransporterna, dock under anspråkslösa förhållanden. Detta utgjorde början till en kombinerad släcknings- och sjuktransportorganisations verksamhet. Sjuktransporterna blev under årens lopp verkets näst viktigaste uppgift.
År 1914 föreslog man anskaffning av ambulansbilar för transport av människor som skadats genom olyckshändelser, men anskaffningen fördröjdes flera år till följd av första världskrigets utbrott. Den första ambulansbilen kunde anskaffas först 1923. De första ”Pulmotor”-andningsapparaterna anskaffades för sjuktransporter på 1920-talet.
Effektivare larm
Ett viktigt framsteg i brandverksamheten på 1880-talet var byggandet av brandtelegrafen. Till en början beräknade man att det behövs totalt 20 brandklockor, varvid avståndet mellan klockorna skulle ha varit högst 150 meter. Som ledningar användes luftledningar, som installerades med hjälp av isolatorer på byggnaders väggar och tak från en klocka till en annan. En krets var 10 kilometer lång. De invånare som inte hade en egen telefon kunde larma brandkåren från ett brandskåp (”brandklocka”) genom att slå sönder glaset och dra i handtaget. Vid ingången till 1950-talet utvidgades telegrafnätet så att huvudbrandstationen hade sex telegrafkretsar med sammanlagt 250 brandklockor. Berghäll brandstations krets omfattade 80 brandklockor och Kottby stations krets 32 brandklockor.
Motion och utbildning
Brandchef Wasenius fortsatte att effektivisera utbildningen av brandmanskapet när han tillträdde tjänsten. Effektiviseringen hade inletts av Wasenius företrädare Mauritz Waenerberg. Det dagliga tjänsteprogrammet omfattade gymnastikövningar. Som hjälpmedel på idrottslektionerna utomhus användes bland annat järnstänger, käglor och stegar av trä. Stång- och kägelgymnastiken var obligatorisk fram till början av 1930-talet. Genom regelbunden motion förbättrades brandmännens fysiska kondition och funktionsförmåga till toppen på en relativt kort tid.
Brandchef Rainer Alho uppmuntrade personalen att motionera från början av sin chefsperiod (1972–1997). För att upprätthålla en god fysisk kondition försökte man målmedvetet ordna lämpliga lokaler för motion på varje station. Utanför arbetstid, också på lediga dagar, kunde hela personalen använda räddningsverkets motionslokaler, inklusive Centralstationens övningsbassäng i Berghäll, om den inte användes för utbildning eller övning. Den operativa personalen genomgick obligatoriska konditionstester varje år.
Bilar tränger undan hästar
Under brandchef Wasenius tid 1886–1931 utvecklades brandverket betydligt. Antalet personal ökade och uppfinningen av förbränningsmotorn påverkade mycket hela räddningsväsendet. Bilar trängde undan hästar så småningom. Antalet hästar började minska efter 1915, då det fanns sammanlagt 29 hästar. Hästar flyttades till mindre brandstationer och till slut såldes utrustningen. En del av utrustningen, särskilt slädmateriel, bevarades dock i reserv. Man blev ibland tvungen att använda slädmateriel när vägarna i förorterna blockerades av snö och man inte kunde röra sig med bil.
År 1915 omfattade brandmanskapet 30 brandkorpraler och 70 brandkonstaplar (brandmän). Efter 1929 användes hästfordon inte längre regelbundet för utryckningar på någon brandstation. År 1923 användes fortfarande 20 hästar och därpå följande år endast 16. Den sista hästen användes enbart för snökörning och träkörning. Denna häst, Pilkku, såldes i slutet av 1934 till brandkorpral Hjalmar Jokinen när han gick i pension. Han skötte hästen under de sista åren.
Ny släckningsutrustning
Den första brandbilen köptes från Tyskland 1909. Den var en elbil av märket Braun och fungerade med ett ackumulatorbatteri. Med en laddning kunde man köra 25 kilometer med en maximihastighet på 35 km/h. Brandverket kunde anskaffa den första bensindrivna brandbilen år 1916. Den var en öppen brandbil av märket Scania-Vabis. Den byggdes i enlighet med ritningar och anvisningar från Stockholms brandkår. Bilen hade en tysk lobrotorpump, som fanns i den bakre delen av bilen. Bilens maximihastighet var 45 km/h. Antalet bilar hade troligen ökat snabbare under dessa år, om världskriget inte hade fördröjt anskaffningen av bilar.
Till brandverkets traditioner har även hört egenhändigt gjorda brandbilar. Den första var ”Vanha vitonen”, en sprutbil av märket Fiat från 1924. Bilen var försedd med en italiensk Tamini-frontpump och en gammal gasspruta, som konstaterats vara bra. Frontpumpens effekt var 500 liter per minut. Anskaffningen av de öppna brandbilarna av märket Fiat inföll under åren 1914–1926, då man ännu inte hade fått idéen att koppla bilens pump till en vattentank. När brandkåren kom till en brandplats, använde den gassprutan tills man kunde reda ut frontpumpens slang och trygga tillgången till tilläggsvatten.
Brandverket firade 75 år den 1 oktober 1936. Det firades med evenemang i tre dagar som omfattade syn av imponerande släckningstrupper och förevisningar på Salutorget. Brandverket fick ta emot gratulationsmeddelanden från olika håll i världen.
Brandförebyggande arbete och räddningsverksamhet på land och till sjöss
Förebyggande av brand (nuvarande riskhantering) inleddes ganska långsamt. Först år 1937 kunde man anställa den första brandinspektören i huvudsyssla, och efter det har verket varit en fullskalig brand-, räddnings- och sjuktransportorganisation.
I början av 1900-talet skaffades även sådan materiel för brandverkets användning som helt och hållet lämpade sig för räddningsverksamhet. Andningsskydden utvecklades med stormsteg när man nådde 1950-talet. Stadsfullmäktige fastställde den 3 november 1954 Helsingfors stads brandverks instruktion, där brandverkets uppgift och ställning som stadsövergripande räddningsorganisation fastställdes. Den skulle sköta om brandväsendet, förebyggande brandskydd samt räddning av människor och egendom vid brand eller andra olyckor inom stadens område. Brandverket skulle också sköta om transport av sjuka och skadade i staden.
Brandchef Pesonen började energiskt skaffa även marinmateriel till brandverket. Sprutbåtsprojektet som hade varit anhängigt sedan början av århundradet hade avbrutits av kriget 1939. Den första sprutbåten blev färdig 1951 och den andra 1954 efter en lång planeringsperiod. Brandverkets roll som stadens allmänna och mångsidiga räddningsorganisation har utvecklats kontinuerligt. Ett exempel på detta är räddningsdykningsverksamheten som inleddes 1955 och där Helsingfors brandverk har varit en banbrytare i vårt land. Brandverket är den första brandmyndigheten som inledde räddningsdykningsverksamhet i vårt land. Brandverket var tvunget att anta det nya ansvarsområdet i Helsingfors i början av 1950-talet, då polisen överförde draggningen av människor till brandverket. Samma har skett med oljebekämpning. Redan 1966, före oljebekämpningens nationella arrangemang, fick brandverket i uppgift av stadsstyrelsen att fungera som tillsyns- och bekämpningsmyndighet beträffande oljeskador.
Helsingfors brandverks 100-årsfest firades särskilt festligt den 1 oktober 1961. Till festligheterna hade bjudits brandchefer och företrädare för brandkårerna i hemlandets och de nordiska ländernas största städer. Dagsfesten hölls på finska handelshögskolan tillsammans med en representativ grupp inbjudna gäster. Syn av släckningstrupperna och förbimarsch hölls på Senatstorget. I samband med festligheterna invigdes stadens nya och tidsenligt utrustade brandstation i Haga och togs samtidigt i bruk. Vid huvudbrandstationen hade man ordnat en utställning av historisk materiel och utställningen var öppen för allmänheten under hela oktober. Utställningen besöktes av över tusen personer. Under 100-årsfestligheterna publicerades även den finska upplagan av Helsingfors brandväsendes historik som skrivits av ekonomichef Nils Härkäpää.
Sjuktransporter effektiviseras
Brandverkets sjuktransportverksamhet effektiviserades till alla delar genom de projekt som inleddes i början av 1970-talet. Alla brandstationer blev också ambulansstationer. Grundutbildningssystemet för brandmän som förnyades 1972 började även omfatta ambulansförarutbildning som gavs på en sjukvårdsläroanstalt. Läkarambulansverksamheten som inleddes samma år höjde sjuktransportverksamheten till en läkarledd nivå. Verksamheten nådde ganska snabbt en hög nivå även enligt internationell standard. Brandverket upphörde före mitten av 1980-talet nästan helt med icke-brådskande sjuktransporter, som sköts av privata sjuktransportföretag. Den medicinska räddningsverksamheten som sköts av räddningsverket utgör idag en central del av räddningsorganisationens mångsidiga arbetsfält.
För huvudstadens säkerhet och bekämpning av storolyckor grundades Helsingfors räddningstjänst, vars grundplan färdigställdes den 20 mars 1972. Den skulle leda och koordinera olika myndigheters, inrättningars, frivilligas och medborgarorganisationers samarbete. I grundplanen skapades de huvudlinjer enligt vilka Helsingfors system för bekämpning av storolyckor fortfarande fungerar.
I oktober 1989 infördes en ny verksamhetsform inom brandverket: flygräddningskompaniet, det vill säga LEKA. Då utsågs 20 personer som avlagt en kurs i flygräddning till flygräddare. Inrättandet av kompaniet ingick för sin del i det internationella räddningstjänstsamarbetet, som utvecklades kraftigt i synnerhet i de nordiska länderna. LEKA:s (numera MIRG:s) bas är Malms räddningsstation.
Befolkningsskyddet + brandverket = räddningsverket
Fram till början av 1970-talet utvecklades befolkningsskyddet som ett självständigt förvaltningsområde. Situationen ändrades då statsrådet i januari 1973 fattade ett nytt beslut om arrangemang för utvecklande av befolkningsskyddet. Den nya lagen och förordningen om brand- och räddningsväsendet trädde i kraft 1975. I och med lagen kunde brandmyndigheterna lokalt ordna ett räddningstjänstsystem, genom vilket man kunde klara av storolyckor i normala förhållanden. Lagen sammanfogade i praktiken brand- och räddningsväsendets och befolkningsskyddets administration. Befolkningsskyddslagen revideras på 1990-talet. Lagändringen avlägsnade helt de formella hindren för kommunerna att bilda en räddningsförvaltning. I befolkningsskyddslagen 1990 kom skyldigheten att bygga skyddsrum att omfatta hela landet. År 1991 sammanslogs befolkningsskyddet och brandverket till Helsingfors räddningsverk.
År 1991 infördes en ny enhet för första insats. Den var en ny slags räddningsenhet, som förutom för släcknings- och röjningsverksamhet också var utrustad för medicinsk räddningsverksamhet. Enheterna förenades till akutvårdssystemet som enheter för första insats, med andra ord enheter som används för att snabb nå patienter med hög risk i situationer där sjuktransportsenheterna antingen är upptagna eller längre borta från patienten.
Källor
Brandmuseets grundutställning i Helsingfors. Intendent Jari Auvinen.
Helsingfors Räddningsverk 160-årsutställning. Intendent Jari Auvinen.
Härkäpää, Nils: Helsingin palotoimen historia. Helsingin kaupungin julkaisuja n:o 11. 1961.
