Avstjälpningsplats på bakgården eller i strandvattnet
Avfall fick kastas på platser där det inte uttryckligen var förbjudet. Låga stränder fylldes avsiktligen med avfall. På 1700-talet fanns stadens allmänna avträde och avstjälpningsplats vid stranden av Gloviken, ungefär på den plats där Esplanadparken finns i dag. Det kunde man inte undgå att känna, eftersom avfallet som sänkts i viken, inklusive djurkadaver, blottades när vattnet sjönk. I början av 1810-talet började man fylla igen den innersta delen av Gloviken, på den nordvästra sidan om det som i dag är restaurangen Kapellet, med bland annat ris och rivningsavfall från träbyggnader. Arbetet gick långsamt, eftersom den sanka marken svalde fyllmassorna och gropen kunde fyllas med vatten. Många andra stränder i Helsingfors, från Hagnäs till Arabiastranden, i Västra hamnen och på Degerö, har också fyllts med avfall.
På 1800-talet började man övervaka avfallshanteringen bättre och vid vite. Antalet tomma tomter minskade också. Man började transportera avfallet utanför staden. Stadsbornas avfall transporterades till avstjälpningsplatserna i dåvarande Helsinge landskommuns områden Vallgård, Kampen, Grejus eller Reijola hemman i dagens Dal, intill Grejusgatan och Sandudd. Därifrån transporterades avfall som lämpade sig som gödsel till lantgårdarna. I och med sjukdomsepidemierna i slutet av 1800-talet börjande man även transportera avfallet med pråmar till lantgårdar vid den nyländska kusten – merparten av avfallet kunde ju användas som gödsel.
Skulle du köpa grismat från ett renhållningsverk?
Staden tog på sig ansvaret för avfallshanteringen först 1891. I början sköttes uppgiften parallellt även av privata företagare, men 1930 hörde 80 procent av husen i staden till renhållningsverkets verksamhetsområde. Man började även reglera förvaringen av avfall. År 1895 blev det förbjudet att samla avfall i gropar i marken. Behållarna måste vara av betong eller cement. År 1904 började man samla in avfall i tunnor.
Miljöbrott ägde också rum. Avfallet skulle transporteras till avstjälpningsplatsen i Vallgård nattetid, klockan 24–5, men lassen stjälptes ofta av intill vägen mellan Långa bron och Lilla bron på nuvarande Broholmen. I början av 1900-talet tvingades staden anställa väktare, som övervakade att inget avfall hälldes ut intill utfartsvägarna.
Största delen av avfallet bestod fortfarande av organiskt material, som kunde användas som gödsel. Stadsbornas avfall transporterades per järnväg och med pråmar till landsbygden eller till Malms nya avstjälpningsplats, som öppnades 1904. Köksavfall började samlas in separat redan 1918. Det uppskattades kunna föda 250 grisar, men eftersom det bland matresterna fanns skräp som inte passade som svinföda tvingades man sortera köksavfallet innan renhållningsverket kunde sälja det som grismat.
När bosättningen blev tätare började även avstjälpningsplatsen i Malm och lukterna därifrån störa invånarna i närområdet. Som tillfälliga avstjälpningsplatser användes bland annat Munksnäs, Tali gårds skog, järnvägsbygget i Hertonäs vid Vik gård, Vik gårds åkerområde och privata egendomar. Avstjälpningsplatsen i Malm användes ända fram till 1940, då verksamheten vid den på grund av klagomål lades ner genom ett beslut av landshövdingen. Nya avstjälpningsplatser hade redan tagits i bruk.
Staden växer och avstjälpningsplatserna fylls
År 1938 togs den nordöstra stranden av Lillhoplaxviken i bruk som ny avstjälpningsplats. Den låg för nära bebyggelsen redan när den grundades. Luktolägenheterna i bland annat Bortre Tölö var så betydande att det inte gick att ha fönstren öppna. Personalen vid Tilkka sjukhus klagade också på lukten. Avstjälpningsplatsen lades slutligen ner 1949. Dessförinnan togs en ny avstjälpningsplats på Domarby gårds marker i bruk 1944.
Statsjärnvägarna och staden avtalade 1949 om att anlägga en avstjälpningsplats på det myrområde som VR ägde norr om Böle station. Där brändes bland annat bildäck. Avstjälpningsplatsen i Böle var verksam fram till 1963. Frågan om avstjälpningsplatser gällde i och med den stora inkorporeringen ett större område. I Malm fick Långgropen, som låg i korsningen mellan Bocksbackavägen och Helsingforsvägen, en skötare till avstjälpningsplatsen. För de östra områdena fanns en avstjälpningsplats med skötare i Vik, intill vägen till Hertonäs. Den lades ner 1953, varpå Botby gamla sandtäkt i Kvarnbäcken blev ersättande avstjälpningsplats. Verksamheten vid avstjälpningsplatsen i Botby upphörde 1962, eftersom det inte längre fanns plats för mer avfall där.
Helsingfors hade redan före krigen till Åggelby kommun överlåtit ett markområde som staden ägde i korsningen mellan den nuvarande Tusbyleden och Storkärrsvägen för att området skulle användas som avstjälpningsplats. Den, liksom den avstjälpningsplats som överfördes till Helsingfors med Haga köping, lades ner 1950, eftersom det fanns goda förbindelser till avstjälpningsplatsen i Böle. År 1963 öppnades Stora Hoplaxvikens avstjälpningsplats vid mynningen av Rutiån. Avstjälpningsplatsen, som enligt planerna skulle vara tillfällig, bredde med tiden ut sig över ett område som kan ha varit hela 40 hektar stort. Avfallshögen var som mest 25 meter hög och sjönk på 1980-talet med ett tjugotal centimeter om året. Numera har en park skapats i området.
Från och med 1950-talet ökade mängden avfall, och dess art förändrades. Det uppstod mer mat- och trädgårdsavfall när levnadsstandarden ökade och det uppstod mer matsvinn. En större förändring var att engångsprodukter och plastprodukter blev vanligare. På grund av dem förmultnade en allt mindre del av avfallet. På 1950- och 1960-talet byggdes ugnar för avfallsförbränning i nya byggnader för att bli av med råttor och lukt. Avfallsförbränningen medförde dock olägenheter i form av rök och sot. Avfallsförbränningen i stadsområdet upphörde på 1970-talet.
I avfallsförbränningsanläggningen på Byholmen brändes däremot 50 000–100 000 ton avfall årligen 1961–1983. Den energi som uppstod vid förbränningen av avfallet användes för att producera el och fjärrvärme, och slagghögar uppstod i omedelbar närhet till förbränningsanläggningen på Arabiastranden. Förbränningsanläggningen stängdes med stöd av hälso- och sjukvårdslagen 1983, eftersom invånarna i den närmaste omgivningen hade framfört otaliga klagomål på rökgaserna.
Riskavfall och förorenad mark
När Nordsjö anslöts till Helsingfors 1966 började Helsingfors även använda avstjälpningsplatsen där. Åren 1979–1987 var det Helsingfors enda avstjälpningsplats. Ansvaret för avfallshanteringen överfördes 1983 till den regionala Huvudstadsregionens samarbetsdelegation, föregångaren till dagens affärsverkssamkommun Helsingforsregionens miljötjänster. Sedan 1987 har största delen av Helsingforsbornas avfall transporterats till Käringmossens avstjälpningsplats, som ligger på gränsen mellan Esbo och Kyrkslätt och på 35 år har blivit Nordens största avfallshanteringscenter.
Till avstjälpningsplatserna fördes även problemavfall, såsom målarfärger och oljeprodukter. Hanteringen av problemavfall reglerades i lag först 1979. En anläggning för hantering av problemavfall stod klar i Riihimäki 1984. Statistik över det avfall som har kommit till avfallshanteringsplatserna har i Helsingfors samlats in sedan 1960-talet. Ökad miljömedvetenhet och bättre förutsättningar för att sortera avfallet har lett till att mängden insamlat blandavfall har minskat vid 2020-talets början. Trots det växer den totala avfallsmängden fortfarande.
Stränder fylldes med jordavfall och delvis även med avfall ännu på 1960-talet, men man ansåg så småningom att man måste hitta andra lösningar. Kommunalt avfall har också gett upphov till fyllnadsbackar, Nordsjötoppen och Talitoppen. Andra fyllnadsbackar, såsom Svedängstoppen, Malmgårdstoppen, Stensböletoppen, Kälkbacken i Gårdsbacka och Alpbytoppen, fylldes med jord som blivit över vid byggande och som på sätt och vis var avfall det också. Det medförde dock inga miljöolägenheter, till skillnad från vad som är fallet när backarna fylls med kommunalt avfall.
Den nyaste av de byggda fyllnadsbackarna i Helsingfors är Understensvägens fyllnadsbacke i Kvarnbäcken, som invigdes 2017. På platsen fanns tidigare en avstjälpningsplats, den tidigare nämnda avstjälpningsplatsen i Botby, på vars område höghus byggdes på 1970-talet. Invånarna i de hus som hade byggts ovanpå avstjälpningsplatsen exponerades för farliga ämnen. Utöver kommunalt avfall hade även rengöringsavfall från margarinfabriken och svavelavfall från gasverket förts till området. Spillolja rann redan under avstjälpningsplatsens verksamhetstid från avstjälpningsplatsen längs dikena ända till Marudds badstrand. I början av 2000-talet revs höghusen och den förorenade jorden kapslades in inuti backen.
Källor och litteratur
Om råttbekämpningen 1901: Stadsfullmäktige – 27 Stadsstyrelsens betänkanden 1901 (40. Utskottsbetänkande angående stadens utgifts- och inkomstförslag för år 1902.); Helsingfors stadsarkiv: http://yksa.fi/100211/149028579736600/Refererat(Länk leder till extern tjänst) 11.3.2022
Leminen, Katarina, Arovaara, Hannu och Forss, Petri: Helsingin jätteenkäsittelyalueet. Helsingfors stads miljöcentrals publikationer 11:1993
Heikkinen, Markku: Helsinki Aleksanterinkatu 2010. Historiallisen ajan (1640-) kaupunkialueella tehdyn kaukojäähdytys- ja kaukolämmitysputkistojen kaivamisen arkeologinen valvontakertomus 2010.
Sök andra forskningsrapporter om kulturmiljön: https://www.kyppi.fi/palveluikkuna/raportti/read/asp/r_default.aspx(Länk leder till extern tjänst)
Helsingforsregionens miljötjänsters (HRM) avfallsstatistik visar förändringarna i avfallsmängden under de senaste 15 åren
