Biblioteken som helsingforsbornas vardagsrum

Från kringflackande till eget hus

Folkbiblioteket fungerade i början i flera tillfälliga utrymmen, nämligen i Hufvudstadsbladets lokaler på Fabiansgatan 14, i en folkskola på Kaserngatan 21 och på Brunnsgatan 8. Biblioteket fick penningstöd av det år 1871 grundade Utskänkningsaktiebolaget, som önskade att staden skulle hitta varaktiga och lämpliga utrymmen för biblioteket. När detta inte skedde köpte Utskänkningsaktiebolaget en tomt vid Rikhardsgatan och lät bygga på den en biblioteksbyggnad. Byggnaden som ritades av arkitekt Carl Theodor Höijer blev färdig år 1882. Helsingfors första bibliotek har alltså byggts med vinster från alkoholförsäljning och inte med skattemedel. 

Folkbibliotekets namn ändrades till stadsbibliotek år 1910. Namnbytet speglar förändringen av verksamhetsidén: folkbiblioteket var riktat till fattiga som inte gått länge i skola, medan stadsbiblioteket är för alla. Ännu år1910 umgicks man med planer på ett bibliotek för ”bättre folk”, där det inte skulle utsättas för vanligt folk, men den tanken övergavs.
 

Många slags reformer

Biblioteket fick en telefon i slutet av år 1903. Från lånehäften övergick man till bokvisa kort för vilka det fanns en ficka på inre sidan av bokens pärm. Detta hjälpte att föra statistik över lånen. Samma år började biblioteket ordna sagokvällar för barn. Personalens studieresor till Norden och Förenta staterna gav stimulans för att förnya biblioteket. För att underlätta katalogiseringen skaffades år 1911 en skrivmaskin. Urvalet omfattade nu även några verk på tyska, franska och engelska. De rykande och för brandsäkerheten tvivelaktiga oljelamporna ersattes med elektrisk belysning på Rikhardsgatan samt i filialbiblioteken i Tölö (grundat 1899) och Hermanstad (gr. 1908) på hösten 1913. Övergången till det i USA sedda systemet med öppna bokhyllor fördröjdes av attityder och brist på utrymme. Kunderna fick alltså välja i en katalog vilka böcker de ville ha, och begära dem sedan av bibliotekarien, som hade makten att bestämma om kunden kunde få låna ifrågavarande verk eller inte.

Utbyggandet av Rikhardsgatans bibliotek var en arbetsam process som avslutades på våren 1924. Då övergick biblioteket till öppna hyllor och barnen fick äntligen ordentliga utrymmen. Till studiesalarna (inte samma sak som tidningssalar) fick man studierådgivare och studiecirklar redan på 1940-talet, och för barn ordnades frågesportstävlingar, studieklubbar, bokutställningar och handledning i bibliotekets användning. Efter krigen startades biblioteksverksamheten på sjukhus

Efter krigen förbättrades tillgången på utländsk litteratur. Utrymmena på Rikhardsgatan renoverades grundligt under åren 1949–52. Till läse- eller studiesalen skaffades ett systematiskt kartotek för att underlätta självstudier. I samband med renoveringen avlägsnades de stående tidningsställningarna från tidningssalen, så att kunderna inte längre behövde stå medan de läste.

Bibliotekets hisslöshet debatterades på opinionsspalter. Den länge efterlängtade hissen kom äntligen till Rikhardsgatan år 1956, och nästa år satte man i gång med att bygga den likaså efterlängtade tilläggsflygeln. 

Mera utrymme behövs

Ganska snart blev det klart att det nya bibliotekets utrymmen var otillräckliga för den växande stadens behov. Således öppnades filialerna i Tölö och på Sjömansgatan år 1899. Deras tyngdpunkt låg inte på låneböcker, utan på läsesalar. På grund av den hårda bostadsbristen var det trångt i arbetarhemmen, så bibliotekets läsesal tjänade som vardagsrum. Speciellt de för barnen avsedda utrymmena var alltid proppfulla, och barnen var ibland tvungna att återvända hem eller ut på gatan när de inte fick plats i biblioteket.

Hermanstads (numera Vallgårds) filialbibliotek öppnades år 1908 och Berghälls år 1912. Kottby och Böle fick egna bibliotek år 1926 och 1930. Biblioteken klarade vinterkriget utan materiella skador, men i fortsättningskrigets bombningar skadades Berghälls och Vallgårds bibliotek. 

Den stora områdessammanslagningen 1946 förde med sig 12 nya bibliotek till Helsingfors. Utgångsläget för de inkorporerade områdenas bibliotek var mycket anspråkslös: Biblioteken fungerade oftast i små hyresutrymmen såsom enskilda rum i en skola, de hölls öppna några timmar i veckan, och verksamheten sköttes av frivilliga krafter. Nya ändamålsenliga utrymmen fick man i vissa fall vänta på i årtionden – även trots det att Helsingfors befolkning växte särskilt på de inkorporerade områdena och inte i stadskärnan. 

Bibliotekstvister

Bibliotekshistorikern Sven Hirn konstaterar att Rikhardsgatans biblioteksprojekt förverkligades raskt, vilket var en rak motsats till senare tiders sölande. Bibliotekets utrymmesbrist var allmänt känd, men behovet och placeringen av det nya behovet ältades i flera repriser under årtiondens lopp. Tidningen Uusi Suomi våndades den 19 september 1934 över läget och undrade om det nuvarande bibliotekshuset måste rasa innan man får ett nytt.

Under slutet av 1930-talet som präglades av starka politiska motstridigheter väckte språken på bibliotekets skyltar debatt, likaså bokurvalet. Man ville gömma undan sådana verk som man trodde att den stora allmänheten inte skulle förmå att uppfatta rent konstnärligt, utan som endast skulle kunna egga upp den. Sådana verk var exempelvis Boccaccios Decamerone och svenska Agnes von Krusenstjernas romaner. Underhållning ansågs vara betänkligt, men man ansåg ändå också att det skulle kunna fungera som impuls för en läshobby. Skönlitterära verk lånades ut endast ett åt gången. Avogheten mot underhållande och populärt material började ge vika på 1970-talet.

Även tidningssalarna diskuterades med jämna mellanrum. De var trånga, och i salen på Rikhardsgatan förekom brott mot ordningsregler. Tidningar revs och stals, och det hände att någon pokulerade och slocknade eller störde andra. Somliga kunders osnygghet var också störande. Störande av ordningen fortsatte efter renoveringen, och i september 1952 anställdes en övervakare till salen för att arbeta mellan klockan 16 och 22. Herrtidningen Kalles sensationella, äckelrealistiska rapport år 1959 påskyndade anställningen av en annan övervakare för morgon och eftermiddag.

Bibliotekets serviceutbud expanderar

På Rikhardsgatans bibliotek kunde man lyssna på musik i litet format redan år 1965. Tölös nya (nuvarande) bibliotek öppnades i december 1970. Dess specialitet var stadsbibliotekets första egentliga musikavdelning. Dit kom också en ljus studiesal som genast blev populär bland studerande. Där hördes inget prassel från tidningar, eftersom tidningsrummet var skilt.

Bokbussarna började trafikera år 1966. De lappade biblioteksnätets brister och förbättrade tillgången till böcker och tidskrifter. Som bäst fanns det fyra bokbussar. Toppåret för bokbussarna var 1972, då tre bokbussar lånade ut nästan 615 000 verk.

Den nya bibliotekslagen av år 1961 garanterade ett frikostigt statsbidrag till institutionsbiblioteken. Efter det ökade antalet bibliotek och låneverksamheten. Utlånande av musikkassetter inleddes år 1979. LP-skivor fick man inte låna hem, utan de lyssnade man på med hörlurar i bibliotekets musikrum. År 1986 kunde man låna förutom C-kassetter även LP- och CD-skivor samt videokassetter på huvudbiblioteket i Böle. 

Stadsbibliotekets administration decentraliserades på 1990-talet och de lokala biblioteken fick en större autonomi, vilket ledde till bibliotekens specialisering. Årtiondet präglades av ekonomisk depression och informationsteknologins utveckling. Kundterminaler och nya bibliotekssystem förbättrade informationssökningen avsevärt. Biblioteket gick i täten av utvecklingen: I Kabelfabrikens utrymmen grundades 1994 Kirjakaapeli (Kabelboken) som erbjöd gratis tillgång till internet, möjligen som första biblioteket i världen. I Tölö bibliotek öppnades i oktober samma år ett mediatek för barn och ungdomar, som blev mycket populärt. Kabelboken flyttade till Glaspalatset år 1996. År 2005 öppnades Bibliotek10 i Posthuset och Mötespunkten @ Glaspalatset på Glaspalatsets andra våning. De här banade vägen för nutida bibliotek där digital service är en självklarhet.

Biblioteken har förstås fortfarande tryckta tidningar och böcker, men man kan också låna till exempel ett brädspel eller fast en borrmaskin, en pulka eller ett mölkky-spel. Dessutom ordnas konserter, föredrag, språkkaféer, juridisk rådgivning, bokcirklar, utställningar och möten med läshundar. Biblioteket är ett verkligt vardagsrum för stadsbon. 

Källor

Hirn, Sven: Kansankirjastosta kaupunginkirjastoksi. Helsingin kaupunginkirjasto 1860–1940. Helsingin kaupunginkirjasto 1998.

Laakso, Mikko: Kansan valistajasta kansalaisten olohuoneeksi. Helsingin kaupunginkirjasto 1940–2005. SKS 2010.