Befästningar från första världskriget

Under första världskriget 1914–1918 byggdes ett befästningsbälte runt Helsingfors. Befästandet var en del av försvaret av Rysslands dåvarande huvudstad S:t Petersburg. Under kriget omgavs Helsingfors på landsidan av tre befästa försvarslinjer efter varandra och på havssidan skyddades staden med kustartilleri och sjöminor. Befästningarna låg förutom i Helsingfors även i områdena för dagens Vanda och Esbo. Under första världskriget befästes även Finlands kust samt områden i södra Finland ända upp till Österbotten och Norra Karelen.

Helsingfors befästs

Kronbergsfjärden utanför Helsingfors utgjorde en ypperlig krigshamn. Detta hade uppmärksammats redan av svenskarna, som 1748 grundade Sveaborgs fästning där som bas för sin skärgårdsflotta. Fästningen, som kallades Viapori på finska, övergick i ryssarnas besittning 1808 och verksamheten i krigshamnen fortsatte. På öarna, som i dag är kända som Suomenlinna på finska, fanns endast Sveaborgs fästnings administrativa center, docka och lager kvar under första världskriget. De skyttegravar, skydd och artilleribatterier som byggdes på fastlandet kallades för Sveaborgs fästnings landfront.

Ryssland hade börjat bygga en ny flottbas i Tallinn, men den var fortfarande inte klar när första världskriget bröt ut. Därför förlades Östersjöflottans huvudstyrkor till Helsingfors. Som skydd för ankarplatsen i Kronbergsfjärden byggdes kustartilleribatterier på utöarna utanför Helsingfors. I händelse av belägring från fastlandssidan byggdes befästningar längs landfronten i det nuvarande Nordsjöområdet, genom Malm, Baggböle, Alberga och Bredvik ända till Gäddvik i Esbo.

 

Befästningsanläggningar

Stommen i landfrontens försvar bestod av artilleribatterier som var beväpnade med tunga kanoner och låg bakom försvarslinjerna, på cirka en kilometers avstånd från skyttegravarna i främsta linjen. Landfronten skyddades av över 350 kanoner.

Försvarsställningarna längs landfronten byggdes på sluttningarna av dominanta höjder i terrängen, och framför dem placerades taggtrådshinder. Försvarsställningarna placerades i allmänhet på ett sådant sätt i terrängen att man från dem kunde skjuta flankeld mot terrängen framför den intilliggande ställningen. I stridsställningarna på den sidan av sluttningen som vette mot fienden fanns maskingevärs-, spanings- och strålkastarställningar, skyttegravar samt små manskapsskydd som stod emot kanoneld. Från stridsställningarna ledde förbindelsegravar in bakom försvarsställningen, där det fanns större skyddsrum som var avsedda för inkvartering. De starkaste förråden och manskapsskydden placerades i tunnelskydd som var insprängda i berget. De befästa stödjepunkterna förenades med varandra med hjälp av ett vägnät, som ofta kallas kanonvägar.

Byggandet av befästningarna

Befästningsarbetena vid sjöfronten i huvudstadsregionen inleddes sommaren 1914. På landfronten inleddes arbetet först efter att kriget hade brutit ut i början av augusti. Befästningarna byggdes först av ryska soldater, men man anställde snabbt finländska män och kvinnor som arbetare på byggena. Arbetet beställdes av privata finländska byggföretag. Planerings- och tillsynsuppgifterna utfördes av ryska militäringenjörer samt officerare och manskap från pionjärvapenslaget. När man började befästa hela södra Finland 1915 tvingades man utöver de anställda arbetarna även skaffa folk till byggena genom tvångsutskrivningar. Hemmansägare i landsbygdssocknarna tvingades skicka en man och en häst från varje hus till ”batteriarbeten” på befästningsarbetsplatserna.

Man försökte dessutom avhjälpa bristen på arbetskraft genom att i augusti 1916 hämta 2 000–3 000 kinesiska arbetare till huvudstadsregionen. Troligtvis fördes åtminstone en del av dem till Finland med tvång. Kineser utförde skogsarbeten i Esbo, Helsinge landskommun och Sibbo. Den ryska fältadministrationen var helt oförberedd på att inkvartera och utrusta dem. Det saknades ända från början disciplin i gruppen, vilket tog sig uttryck i rymningar, stölder och våldsamheter. De första kineserna fick lämna Finland redan efter tre månader och de sista i januari 1917. Det korta besöket av denna lilla grupp av utlänningar, som aldrig tidigare skådats i Finland, satte dock ett avtryck på berättartraditionen som inte har förbleknat. Det berättas fortfarande historier om vad kineserna gjorde, och kineserna tros ofta ha byggt alla befästningar i huvudstadsregionen och även flera andra befästningar i olika områden av Finland.

Det uppskattas att cirka 100 000 personer deltog i befästningsarbetena i hela Finland, varav cirka 10 000–15 000 arbetstagare enbart i Helsingfors. Siffrorna är troligtvis för små. Befästningsarbetena bromsades upp av den ryska revolutionen, som inleddes i mars 1917. Arbetet upphörde nästan helt efter den andra revolutionen i november, men en del arbete fortsatte ända fram till vårvintern 1918, när Finland redan hade blivit självständigt.

Fästningen anfalls

Manskapsstyrkan vid Helsingfors garnison var som störst i augusti 1917, då den inklusive specialbataljonerna och marininfanteriet uppgick till cirka 15 000 personer. De ryska trupperna började till följd av revolutionerna hemförlovas i slutet av 1917. Den ryska röda armén hade för avsikt att överlåta Sveaborgs fästning till de finländska rödas folkkommissariat. I början av 1918 bröt ett inbördeskrig ut i Finland. Röda gardet övertog kontrollen över Sveaborgs landfront och öarna i den inre linjen av sjöfronten under vårens lopp.

 

Tyskarna som hade anlänt för att hjälpa den vita armén landsteg i Hangö den 3 april 1918, varifrån trupperna började rycka fram mot huvudstaden. Röda gardet lyckades endast samla 1 500 gevärsmän i de västra delarna av Sveaborgs landfront. Rödgardisternas trupper var outbildade och stridsmoralen var låg. Artilleriet hade ryssarna, på basis av det avtal som hade ingåtts med tyskarna i Hangö, deaktiverat redan tidigare genom att låta ta bort låsen från kanonerna. Detta berodde på att Ryssland redan den 3 mars hade ingått ett fredsavtal med det tyska kejsardömet i Brest-Litovsk. De tyska trupperna anlände till terrängen framför befästningsanläggningarna och taggtrådshindren vid Sveaborgs landfront i Alberga den 11 april 1918. Efter smärre stridigheter avancerade trupperna via dagens Brunakärr till Helsingfors centrum, där striderna blev kaotiska gatustrider. Den tyska flottavdelning som närmade sig staden från havet bombade Helsingfors och landsteg på Skatudden den 12 april. Striderna slutade med att rödgardisterna kapitulerade den 13 april 1918.

Skyddsobjekt

Sveaborgs fästnings sjöfront övergick i finländarnas besittning. De fästningsöar med vapen som i Finska viken och norra Östersjön blev kvar inom Finlands gränser utgjorde grunden i det självständiga Finlands kustartilleri. De befästningar som ingick i Sveaborgs landfront upplevdes däremot inte vara av betydelse för försvaret. Efter kriget revs nästa alla stödkonstruktioner av stål och trä i landfrontens befästningsanläggningar, varvid största delen av de täckta eldställningarna och skyddsrummen sprängdes i samband med insamlingen av skrotmetall.

Befästningarna i landfronten ersattes så småningom av de nya förorterna och vägnätet i den växande staden. Sveaborgs huvudöar, som ligger i utkanten av Kronbergsfjärden, började sättas i skick för att bli ett museiområde. Befästningarna från första världskriget är numera fasta fornlämningar av det slag som definieras i lagen om fornminnen. Det är förbjudet att röra dem utan tillstånd.

Forskningslitteratur:

 

Lagerstedt, John. 2014. Viaporin maarintama – Retkiopas ensimmäisen maailmansodan linnoitteille. Helsingfors: Helsingfors stadsmuseum.

Lagerstedt, John. 2017. Ensimmäisen maailmansodan linnoitettu Helsinki. I boken: Helsingin pitäjä – Vantaa – Helsinge – Vanda 2017. Vanda: Vandasällskapet. 46–47.

Lagerstedt, John. 2016. Viaporin linnoituksen maarintama. I boken: Suomenlahti Pietarin suojana. Docendo. 136–142.