Skanslandet och Kungsholmen – lås i försvaret av Helsingfors
Sveaborg och Skanslandet, Kungsholmen och Sandhamn, som alla ligger söder om Sveaborg, bildar en kedja av historiska militära öar som i århundraden har skyddat Helsingfors stränder mot fiender som kommer från havet. Skanslandet och Kungsholmen var länge slutna militärområden, men öarna öppnades 2016 som utflyktsmål för allmänheten. Framför allt är Skanslandet numera känt för sina naturvärden, och på ön ordnas bland annat konstevenemanget Helsingforsbiennalen, som återkommer varannan sommar.
Öarna har genomgått en mångfaldig metamorfos sedan 1700-talet. Under den svenska tiden kalhögg man nästan öarna för Sveaborgsbyggets behov, medan 1800-talet definierades av de ständiga fästningsarbeten som ryssarna genomförde. Bunkrar, artilleribatterier, krutkällare och observationsstationer byggdes på öarna. Öarna tvingades även på allvar delta i försvaret av staden, när en fransk-engelsk flottavdelning 1855 bombade Skanslandet som en del av Krimkriget.
Explosioner i skärgården
Det behövdes inte alltid en anfallande fiende för att det skulle uppstå dramatiska stunder. De militära öarna har drabbats av otur två gånger. I samband med Sveaborgsrevolten 1907 exploderade krutförrådet på Kungsholmen efter att revoltörerna hade tagit det i besittning. Förrådet, som innehöll 57 ton krut, slet med sig den intilliggande kasernbyggnaden, förvandlade en strandklippa till grus och lämnade efter sig ett gapande hål i strandlinjen.
Efter att Finland blev självständigt övergick besittningen av ön från den ryska armén till Finlands försvarsmakt. Öarna var fortfarande fulla av ammunition, och underhållet hade ställvis vanskötts. Förråden var i dåligt skick, sprängämnena hade blivit instabila på grund av åldern och det var ont om experter på rysk ammunition.
Den 9 juli 1937 hörde hela Helsingfors en enorm smäll. Man höll på att granska artillerigranater i ammunitionslaboratoriet på Skanslandet, när det tydligen inträffade någon typ av missöde i hanteringen av sprängämnena. Det uppstod en kedjereaktion av explosioner som spred sig till en byggnad där 12 ton sjöminor bevarades. Den enorma smällen svepte med sig 16 byggnader, och tolv människor dog. Invånarna på ön flydde i panik från ön i båtar eller gömde sig i klipphålor. Granater och jordmaterial flög så långt att de regnade ner över beväringarna på Sveaborg.
Besökare på Skanslandet ska fortfarande röra sig längs de vägar och stigar som har märkts ut. Det handlar delvis om att skydda den känsliga naturen och vegetationen, men i den så kallade Dödsdalen finns fortfarande oupphittade sprängämnen från 1937 års detonation.
Ett slutet samhälle
Skanslandet var från och med 1700-talet känt som en lotsö. Lotsarna, som styrde sjötrafiken, bodde ända fram till 1920-talet i sina små stugor på stränderna på den sida av ön som vetter mot öppna havet. När Försvarsmakten övertog besittningen av ön efter att Finland blivit självständigt, blev dock även civilpersoner kvar på ön. De var i huvudsak statsanställda med tjänster som anknöt till sjötrafik. Invånarantalet på Skanslandet var som störst på 1950-talet och uppgick då till cirka 300 personer.
Relationen mellan de civila och militären var ibland även friktionsfylld. I avsaknad av behöriga vaktposter anställde man tidvis lokala civilpersoner, som hade svårt att underkasta sig den militära disciplinen. Under förbudstiden skaffade vakterna sig även hemliga tilläggsförtjänster genom att samarbeta med spritsmugglare. Alkohol hade lett till störande av ordningen redan på 1700-talet, när ett brännvinsbränneri grundades på ön.
Vardagen på Skanslandet var inte lätt. Att resa till fastlandet och tillbaka från den slutna militära ön var inget man gjorde bara sådär: den som tog i land fick endast passera via vaktkuren vid huvudbryggan och var tvungen att ha identitetshandlingar med sig. Bostäderna på ön var mycket små, och det var vanligt att en hel familj bodde i ett rum. Det var svårt att värma upp husen i den stränga havsluften, och på vintrarna var bostäderna iskalla.
Lonnan – från minförråd till sommarparadis
Den lilla ön Lonnan, som ligger mellan Salutorget och Sveaborg, är numera en plats där man kan koppla av på sommaren och där det ordnas evenemang och restaurangverksamhet. Ön har tillhört Försvarsmakten och öppnades för allmänheten 2014.
Den lilla ön har fått fungera som en viktig historisk skådeplats: under det ryska väldets tid var Lonnan även känd som ”Förhandlingsön”. När Sveaborgs sjöfästning kapitulerade inför ryssarna i finska kriget 1808, fördes förhandlingarna om detaljerna i kapitulationen just på ön Lonnan.
Sjökrigföringen definierade länge användningen av Lonnan. I slutet av 1800-talet monterade och förvarade man sjöminor på Lonnan. Under andra världskriget byggde tyskarna en avmagnetiseringsstation på ön och på den omgivande havsbottnen för att skydda de egna fartygen från minor: elström leddes till de fartyg som hade metallskrov, så att skrovet avmagnetiserades, vilket förhindrade att sjöminor aktiverades.
