Osäkerhet och rädsla
Helsingfors hade nåtts av rykten och nyheter om att spänningarna mellan stormakterna hade ökat under sommaren 1914. Stadsbornas kunskapstörst var så stor att tidningarnas tryckpressar inte hann med, och dagens tidningar var regelbundet slutsålda. Informationen i de senaste nyhetstelegrammen spred sig genom tidningspojkarnas rop och berättades vidare vid restaurangbord eller längs de telefontrådar som snabbt blev allt vanligare. Skvaller och rädslor spreds, eftersom förberedelserna för kriget inte förbigick stadsborna obemärkt: fyrarna släcktes i stadens infartsleder, järnvägsarbetarna beordrades att återvända från sina semestrar och tyskar som vistades i staden fick order om att anmäla sig hos myndigheterna.
Kriget bröt ut den första augusti. Följande dag utlyste Finlands generalguvernör Franz Seyn krigstillstånd i landet. Officiella kungörelser och föreskrifter dök upp på stadens väggar till offentligt påseende. Med informationen spreds även paniken: kungörelsen ledde genast till att stadsborna flydde från Helsingfors av rädsla för att staden skulle bli en krigsskådeplats för tyskarna och ryssarna. Pressen försökte lugna medborgarna genom att publicera artiklar där ett tyskt anfall eller tyska bombningar ansågs osannolika. Generalguvernörens uppmaning om att alla utom nödvändiga arbetare och yrkesmänniskor skulle evakuera staden orsakade dock rusning till järnvägsstationen. Under den första veckan av kriget var kön vid stationen flera hundra meter lång, eftersom det var alldeles för många som ville komma med tågen, som i huvudsak hade reserverats för arméns behov.
Krigstillståndet ledde till att livsrytmen förändrades för de Helsingforsbor som blev kvar i staden. Helsingfors förlorade sin viktigaste förbindelse till världen, när omfattande sjöfartsförbud och sjöfartsbegränsningar trädde i kraft. Under den första krigshösten var skymningen som föll ovanligt mörk, eftersom stadsborna av rädsla för bombningar hade getts omfattande mörkläggningsorder: skott kunde utan förvarning avlossas mot det ljus som syntes ut mot havet. Gatlyktorna lyste svagare eller slocknade helt, likaså belysningen i hemmen och affärslokalerna. Mörkret gjorde säkert att staden kändes som en farligare plats än tidigare. Helsingforsborna återgick delvis till den förindustriella livsrytmen, där det naturliga ljuset bestämde dagens gång.
De krigstida begränsningarna påverkade inte bara ljuset, utan även de grundläggande friheterna i samhället. Krigscensur infördes, och tidningarna måste få sina publikationer godkända hos myndigheterna. Under de första dagarna av kriget infördes tillfälliga utegångsförbud i staden, och man gjorde även i övrigt stora ingrepp i mötesfriheten under kriget. Alkoholförsäljning och alkoholservering förbjöds, utom i de finaste restaurangerna.
När kriget drog ut på tiden började man dock ge avkall på principerna, eftersom den landstigning och de bombningar som man hade fruktat inte inträffade. Lönnkrogar grundades i källare, man började ge avkall på mörkläggningsbestämmelserna och mötesbegränsningarna, och myndigheterna tvingades återställa ordningen genom att dela ut böter och andra straff till stadsborna.
Krigsekonomi i Helsingfors
När kriser stundar syns människors rädsla och förberedelser snabbt på alla nivåer av det ekonomiska livet. Så var även fallet i Helsingfors 1914. När människor köade på järnvägsstationen för att komma med tågen ut till landsbygden, styrde de som blev kvar i staden stegen mot bankernas och butikernas diskar. Människor ville ta ut sina besparingar i användbara kontanter, men bankkontoren hade inte kontanter i en mängd som motsvarade efterfrågan. I Helsingfors lyckades man dock undvika att bankrusningen orsakade en snöbollseffekt, som skulle ha kunnat leda till att bankerna gick omkull. Efter bankrusningen rådde det dock brist på växelpengar i Helsingfors. Man litade inte på papperspengarnas värde under krisen, och människor hamstrade mynt – eftersom man kunde anta att metallen behöll sitt värde.
Eftersom Helsingfors var ett viktigt logistik- och kompletteringsområde för den ryska armén, lamslogs ekonomin inte helt av kriget. Till en början syntes den osäkerhet som kriget skapade i näringslivets förväntningar: en del fabriker stängdes, och arbetslösheten ökade. Produktionsanläggningarna i Helsingfors började dock snabbt användas för krigsekonomins behov. Näringslivet i Helsingfors definierades av arméns behov under åren som följde.
Industrin var den största sysselsättaren i Helsingfors redan före kriget. I staden fanns många industrianläggningar inom till exempel textil-, metall- och livsmedelsindustrin. Det var lätt att styra dem till att betjäna armén. I staden fanns även stora mekaniska verkstäder, såsom Maskin- och Brobyggnads Ab samt Statens järnvägars mekaniska verkstad. Deras orderböcker fylldes också snabbt när kriget hade brutit ut. Den krigförande arméns bottenlösa behov gjorde att metallindustrins vinster blev många gånger större, men taket var nått när det började råda brist på professionell arbetskraft i staden.
Boomen inom krigsekonomin nådde dock inte alla branscher. Även om befästningsarbetena i staden som mest sysselsatte över 10 000 personer, hämmade kriget den övriga byggindustrin i Helsingfors på grund av materialbristen, byggpriset och byggherrarnas osäkra framtidsutsikter. När krigsåren blev fler ledde detta även till svår bostadsbrist. Arbetstagarna inom industrin var i skriande behov av bostäder i närheten av arbetsplatserna. I brist på nya bostäder steg därför priserna på de bostäder som redan fanns. Spekulanter utnyttjade situationen till fullo. Man begärde höga hyror till och med för bostäder som nästan var rivningsfärdiga.
Inflationen, eller prisstegringen, galopperade även i övrigt fritt under krigsåren. Man tvingades höja arbetstagarnas löner med upp till tiotals procent per år, men lönerna hängde ändå inte med de stigande levnadskostnaderna. Utöver boendeutgifterna bidrog framför allt bristen på basvaror till prisökningen.
Krigsekonomins hjul orkade dock inte snurra i det oändliga. Beställningarna från armén började avta, och 1917 stod näringslivet i Helsingfors på randen till en avgrund: Ryssland höll på att hamna i en intern kris, handelsförbindelserna till resten av världen var brutna och en industrianläggning efter en annan tvingades stänga sina arbetssalar. Staden försökte erbjuda dem som blivit arbetslösa olika nödhjälpsarbeten, men den skuldsatta kommunens skyddsnät var inte tillräckligt stort för att hjälpa alla. Arbetslöshet, fattigdom och samhällsbitterhet började sprida sig bland arbetarbefolkningen.
Kalla hem
Att sjöförbindelserna till Helsingfors bröts innebar att stadsbornas hem blev kalla. Energibristen slog till genast i början av kriget, när importen av det stenkol som användes till uppvärmning minskade till en bråkdel av vad den tidigare varit. Man uppmanade till sparsamhet på grund av bristen på energi, men energipriset ledde också till att många tvingades bo i kalla hem. Situationen blev inte bättre under de kommande åren: vintern 1915–1916 var mycket kall, och det var även brist på ved: sådan kunde endast fås genom stadens vedkontors distribution eller till ockerpriser på svarta börsen. Veden tog inte slut i Finland, men efterfrågan ökade för mycket till följd av uppvärmningsbehovet, och vedtransporterna till städerna var inte tillräckligt effektiva. År 1916 hotade till råga på allt tändstickorna att ta slut på grund av brist på kemikalier. Senaten tvingades förbjuda export av tändstickor.
Energikrisen var även förknippad med problem med dricksvattenanskaffningen. Åren 1915–1916 var det brist på de kemikalier som behövdes för att rena stadens dricksvatten. Stadsborna uppmanades att koka sitt dricksvatten, men på grund av de galopperande energipriserna tvingades man i fattiga hem välja mellan att använda den dyrbara veden eller kolet till att koka dricksvattnet eller till att värma upp bostaden.
Livsmedelskris
När det fanns tillgång till kontanter började man hamstra livsmedel. Att kriget bröt ut ledde till att efterfrågan rusade i höjden, men det var svårt för köpmännen att fylla på sina lager. Helsingfors var mycket beroende av den internationella handeln när det gällde livsmedel: största delen av brödsäden var också en importvara. Kriget ledde till att sjöförbindelserna till Helsingfors bröts, och järnvägarnas transportkapacitet hade reserverats för arméns behov.
Priserna steg snabbt. Stadsborna beskyllde köpmännen för prishöjningarna. Spekulanter utnyttjade situationen genom att till exempel sluta sälja varor direkt till konsumenterna i hopp om större engångsbeställningar. Situationen förvärrades ytterligare 1916, när importen från Ryssland i praktiken upphörde eftersom armén behövde spannmål. I delar av landet ledde livsmedelskrisen till riktig hungersnöd. I städerna ledde detta även till oroligheter.
Olika politiska grupper var medvetna om hur allvarlig situationen var, men förslagen till lösning varierade. På grund av pristrycket på uppvärmning och mat förde man i stadens ledning en hård ideologisk kamp om vilken instans som egentligen skulle sörja för stadsbornas välfärd och tillgången på basvaror – kommunen eller den fria marknaden. Helsingfors hade även egna spannmåls- och proviantförråd, men beslutsfattarna drog sig för att släppa ut dem på marknaden, eftersom förråden hade lagts upp med tanke på en eventuell belägring av staden. Stadsfullmäktige, som hade den högsta makten, var även ett ganska borgerligt organ, eftersom rösträtten i kommunalvalen fortfarande var bunden till skattebetalningsförmågan.
Staten var tvungen att ingripa. Livsmedel ransonerades i hela landet. Att genomföra ransoneringen i praktiken var ett enormt arbete. Tjänstemännen i Helsingfors var tvungna att sammanställa lägenhetsspecifik invånarinformation för hela staden som underlag för ransoneringen, eftersom det inte redan fanns passande information för ändamålet från förut. När ransoneringen hade inletts fick man endast en exakt mängd baslivsmedel, såsom smör, kött, bröd, mjöl och mjölk, mot ett särskilt ransoneringskort. Köerna till livsmedelsdistributionen blev en daglig syn på stadens gator.
Litteratur
Nieminen, Jarmo et al. Helsinki ensimmäisessä maailmansodassa. Sotasurmat 1917–1918. Helsinki: Gummerus 2015.
Nyström, Samu. Poikkeusajan kaupunkielämäkerta – Helsinki ja helsinkiläiset maailmansodassa 1914–1918. Helsinki: Helsingin yliopisto 2013.
