Från rökbastur till kallbadsinrättningar
När staden var ung hade de flesta hus en egen bastu på gården. De var nödvändiga, men samtidigt farliga byggnader. Brandrisken gjorde att byggandet av rökpörten och rökbastur förbjöds i finländska städer på 1720-talet. I Helsingfors följde man länge inte bestämmelsen. Bastur byggdes i alla fall, och läkarna rekommenderade också bastubadande vid många åkommor.
När industrialiseringen och befolkningstillväxten tog fart under 1800-talet fanns det i Helsingfors allt fler arbetare som inte hade tillgång till bastu hemma hos sig eller hos arbetsgivaren. De första allmänna basturna grundades för dem och för de ryska soldaterna. De högre samhällsklasserna föredrog badinrättningar. Under den första halvan av 1800-talet, före Krimkriget, var Helsingfors en populär badstad bland ryssar. Badanstalter var semestermål eller tidsfördriv för de högre samhällsklasserna, där man kopplade av, spenderade tid och tog hand om sin hälsa under sommarsäsongen från maj till september eller oktober. De var kallbadsinrättningar för att skilja sig från basturna, som erbjöd varma bad. Den första uppvärmda simbassängen byggdes på 1890-talet i Engbergs badinrättning, som låg på Vladimirgatan, nuvarande Kalevagatan.
Bastur för alla
Kallbadsinrättningar var framför allt avsedda för överklassen. För en vanlig arbetare var en kallbadsinrättning ett tvättfat eller en hink som man fyllde med vatten från brunnen. De längtade efter bastuvärme och möjlighet att tvätta sig med varmt vatten i synnerhet efter arbetsveckan. I de allmänna basturna var det trängsel på kvällarna och lördagarna. Man försökte minska trängseln genom att vädja till besökarna samt genom att reservera egna badtider för bland annat ryska soldater. Sotarna var flitiga bastubadare, och i gesällavtalen ingick en betald bastutid per dag. De allmänna basturnas ägare krävde dock att sotarna badade bastu före den egentliga öppettiden för att de smutsade ner så mycket. Innan det byggdes en bastu i Skatuddens fängelse belades fångarna med bojor och bastade i Osipoffs bastu samtidigt som de andra besökarna.
Utifrån bastuavgiften kunde man sluta sig till nivån på den allmänna bastun och samtidigt till bastuanvändarnas inkomstnivå. Det fanns även bastur med avdelningar till olika priser, till exempel Dahlströms bastu på Observatorieberget, i närheten av Brunnsparkens badinrättning, och Marie-Bad på Mariegatan. I dessa fanns det förutom den allmänna avdelningen möjlighet att boka bastuavdelningen för sin familj eller för ett sällskap. Marie-Bad var även omtyckt av den åldrande ”sagofarbrodern” Zacharias Topelius. Efter att Topelius på gamla dagar hade flyttat till sin villa i Sibbo badade han gärna i välkända Marie-Bad, trots att han bodde på Wilhelmsbads hotell. Orsaken var Marie-Bads duktiga massör. Många allmänna bastur erbjöd förutom tvättartjänster även massage och koppning mot en avgift.
Alla hade inte råd med tvättartjänsterna, men bastuavgiften var i bästa fall ganska billig. Med den fick man ingen lyxig badupplevelse, eftersom de allmänna basturna långt in på 1900-talets början var dunkla rum med jordgolv, där man frös om tårna och svedde håret. En hink tjänstgjorde som dusch. Att bada bastu var inte nödvändigtvis särskilt avkopplande, som Saima Grönstrands beskrivning av en arbetarmors bastubadande visar.
Köpman Langéen, som var byggherre för badinrättningen på Broholmen, motiverade sin anhållan om bygglov på 1840-talet med att det ännu inte fanns någon allmän bastu i stadsdelen. Situationen förändrades snabbt när folkmängden i staden ökade, och på 1880-talet fanns det redan cirka 70 allmänna bastur i staden. I synnerhet i Berghäll byggdes det i de nya bostadsaktiebolagen ofta en bastu som betjänade husets invånare, men även invånarna i grannhusen som en allmän bastu. Antalet bastur var som störst på 1940-talet, när bostadsbristen var som värst, och uppgick då till över 120. När badrum blev vanligare minskade antalet allmänna bastur. Basturna i simhallarna ersatte en del av dem. Nya allmänna bastur byggdes i förorterna ännu på 1960-talet, men i början av 1980-talet fanns färre än tio kvar. På 2000-talet har de allmänna basturna blivit ett tidsfördriv, men coronapandemin har på sista tiden minskat antalet allmänna bastur. Många Helsingforsbor längtar fortfarande efter en möjlighet till ”kalla bad”, men vid havsstranden finns endast få lämpliga platser för allmänna bastur.
Goda och dåliga bastuseder
I det offentliga rummet befann sig stadsbor lika nära främmande människor endast i bastun och i kyrkan, och därför måste man uppföra sig städat i bastun, utan att ropa och svära. Fram till 1880-talet var en del av de allmänna basturna blandade bastur. Ännu i början av 1900-talet kunde kvinnornas sida separeras från männens endast av ett draperi. En allmän bastu var en halvoffentlig lokal, där nakenhet hörde till. De enda som var påklädda var de kvinnliga tvätterskorna och kopparna. Bastubadandet i blandad bastu hade dock sina regler. Kutymen var att unga kvinnor badade bastu tidigare, medan männen fortfarande arbetade. Även om det före elljuset var ganska dunkelt i basturna kunde man skyla sig ytterligare med handduken eller bastukvasten.
Personalen och basturnas stamkunder övervakade att kunderna inte råkade ut för något som kränkte anständigheten i bastulokalerna. Nakenheten var ändå suspekt. Moralen hos tvättarna och massörerna som arbetade i de allmänna basturna ifrågasattes, med eller utan orsak. Den unge studenten Zacharias Topelius(Länk leder till extern tjänst) hamnade 1840 i onåd hos tvätterskorna i en allmän bastu efter att ha ifrågasatt deras moral. För att skydda basturnas kvinnliga personal föreslog arbetarföreningar i början av 1900-talet att baderskorna skulle vara 40 år fyllda. Tvättarna och massörerna i de allmänna basturna kom i fysiskt nära kontakt med män, och många Helsingforskvinnor som anhölls för prostitution, det vill säga försäljning av sex, hade tidigare arbetat i en allmän bastu. Eftersom tvätterskorna och massörerna hade låga löner var frestelsen att erbjuda extra tjänster mot en avgift stor.
Allmänna bastur och badinrättningar var förknippade med misstankar om koppleri, där dom gavs i minst ett fall. År 1885 framkom det att framför allt ryska officerare och affärsmän hade festat i två bastulokaler på Malmgatan och druckit champagne till långt in på natten tillsammans med kvinnligt sällskap som hade beställts från de övre våningarna i huset. Paret Makoffsky, som ägde basturna, åberopade att de inte kunde veta om bastun hade hyrts av ett gift par eller av en herre som hade en prostituerad med sig. Paret Makoffsky dömdes till sist för långvarigt koppleri.
Osedligt uppförande var oftast kopplat till intag av alkohol i bastulokalerna eller omklädningsrummet. Före förbudslagen hade många kunder drycker med sig. Bastubadarna kunde be tvättaren hämta öl från närbutiken mot löfte om att själv få en flaska som belöning.
Litteratur
Linnoituskaupunki. Helsinki ja Viapori 1721–1808(Länk leder till extern tjänst). Seppo Aalto, Juha-Matti Granqvist ja Sofia Gustafsson. Minerva Kustannus 2020.
Gamla bastur och badinrättningar i Helsingfors. Pettersson, Vicke. Julkaisematon käsikirjotus, sisältyy Helsingin Historiayhdistyksen arkistoon, kotelo Ea 1, Helsingin kaupunginarkisto.
Sauna. Kirjoituksia viideltä vuosikymmeneltä 1946–1996(Länk leder till extern tjänst). Eripainos Sauna-lehdestä. toim Valtakari, Pirkko. Suomen Saunaseura 1997.
Rahasta vaan ei rakkaudesta. Prostituutio Helsingissä 1867–1939(Länk leder till extern tjänst). Häkkinen, Antti. Otava 1995.
Punaisten lyhtyjen Helsinki. Prostituutio pääkaupungin historiassa.(Länk leder till extern tjänst) Tikka, Katja, Aaltonen, Iisa, Maaniitty, Elina. Minerva Kustannus 2018.
