Kärr, skog och okontrollerat byggande
År 1875 anslöts största delen av stadens södra och sydvästra delar, alltså ”Kampmalmen”, Rödbergen och Skatudden till detaljplaneringen, vilket innebar att det oreglerade byggandet, som bedrivits på dessa områden i 30–40 år, fick ett slut och områdena fick en snyggare prägel. Därför började den okontrollerade bosättningen spridas till stadens nordliga utkanter, där det var billigare att bosätta sig än på ett planlagt stadsområde. I Tölö och norr om Långa bron hade det nog funnits bosättning i någon mån under 1800-talets första decennier, men industrialiseringen och den ökade inflyttningen till staden förde med sig stora arbetarskaror till Helsingfors på 1870-talet.
De södra stadsdelarna som befolkades av arbetare var inte socialt enhetliga, eftersom vissa gator, till exempel Bulevarden, beboddes också av herrskap. Däremot låg norra sidan av Långa bron avskilt och blev därför socialt rätt homogent. Norra sidan av Långa bron kallades på södra sidan allmänt bara för Sörnäs eller Sörka. Nuvarande officiella stadsdelar existerade inte, utan det fanns endast villaområden, myr och skog. Sörnäs blev den planlagda 10:e stadsdelen år 1893, men namnet Sörnäs blev inte officiellt förrän 1959. (Fram till 1959 användes i officiella sammanhang endast ordningstal om stadsdelarna.)
Vilhelmsberg och andra villaområden
Norr om Långa bron fanns i slutet av 1800-talet förutom tillfälliga ruckel, också hyreshus för arbetare på ”villaområden” som grundats av staden. Dessa hette Södervik, Vilhelmsberg, Fågelvik, Aspnäs och Näcken. Fågelvik och Aspnäs var frodiga, de övriga var bergiga.
Vilhelmsberg har namngetts efter Wilhelm Andsten som grundade Finlands första kakel- och fajansfabrik på området år 1842. Han lät också bygga en villa som fick heta Wilhelmsberg. Områdets tidigare namn har varit Havreholmen och Hörneberget.
Andstens kakelfabrik avstod från sina tomter och byggnader på 1920-talet, och på Tavastvägen 21 restes en bensinstation år 1929. Byggnaderna i kvarter 250 revs på 1960-talet och ersattes med sådana som motsvarade den tidens ideal. Sörnäs berg har under senare decennier sprängts och terrängen gjorts jämnare. Av det gamla Vilhemsberget finns endast kvar Marjattas klippor i Katri Valas park.
Utfyllnad ökar utrymmet
De första kvarteren på Sörnäs strandväg byggdes i övergången mellan 1800- och 1900-talen. På den tiden svallade havet betydligt närmare vägen än nuförtiden. På området mellan Gökgränden och Vilhelmsbergsgatan låg på 1920-talet en båthamn med trafik bland annat till Högholmen. Även invånare kunde ha sina båtar där och göra fisketurer eller åka på utfärd till näraliggande öar. Fiske var viktigt för mathushållningen i arbetarfamiljer med många barn.
Utfyllnad av strandområden har avlägsnat från kartan flera små öar såsom Hönan, Knekten och Sumparn. Till ön Pannkakan kom man från Näcken längs en gångbro av trä, och där fanns en utebassäng. Industriell verksamhet började på Pannkakan redan år 1791 när Natanael Heidenstrauch grundade en pipfabrik där. Efter det har man tillverkar åkdon och idkat tung metallindustri. En järnvägsbro förenade holmen med fastlandet, men i början av 1900-talet svalde fastlandet Pannkakan med hjälp av fyllnadsmark.
Hamn och industriområde
Efter fullbordandet av järnvägsförbindelsen mellan Helsingfors och Tavastehus byggdes ett järnvägsspår från Böle till Sörnäs. Hamnbanan öppnades 1863 och var i bruk ända till år 2010. Sörnäs hamn var i första hand en exporthamn för trävirke, men år 1889 byggdes där en oljecistern. Därifrån fraktades Nobels olja till olika håll i Södra och Västra Finland till bränsle för otaliga oljelampor.
Hamnen bildade länge en egen exotisk gemenskap. År 1871 fick hamnen en egen krog som hette Ostkap, där det fanns engelskspråkiga tidningar och utländska sjöman. Där fanns också en bowlingbana och på vintern en kälkbacke. Området var spännande i synnerhet i barns ögon och fick bland dem heta Engelska skogen. Intill hamnen fanns ett antal lönnkrogar och bordeller som skapade orolighet och dåligt rykte för Sörnäs för en lång tid framåt.
På hamnområdet fanns en järnvägsstation och bostäder för lotsar och järnvägsarbetare. Stinsens tjänstebostad låg givetvis i stationshuset som också omfattade en fin trädgård. Hamnen hade också en egen brandkår, vilket var viktigt med tanke på allt trävirke och alla brandfarliga vätskor som fanns där.
I Sörnäs fanns det på 1800- och 1900-talen förutom maskinverkstadsindustri också en hattfabrik och gott om livsmedelsindustri, såsom ett bryggeri, ett slakteri samt flera bröd-, margarin- och korvfabriker. I Södervik och Hanaholmen fanns länge den viktigaste koncentrationen inom stadens energiproduktion.
Ett skyltfönster för strukturomvandlingen
Samhällets strukturomvandling syns tydligt i Sörnäs: Hamnar och kraftverk med oljecisterner och kolhögar har försvunnit och ersatts av höga bostadshus. Fabrikerna har flyttat till förorter eller bort från Helsingfors, och deras utrymmen har omvandlats till administrationsbyggnader, kontor och evenemangslokaler eller rivits och ersatts med nya. Staden fortsätter att växa, förorterna flyttar allt längre bort och centrum expanderar. De förra arbetarstadsdelarna blir medelklassområden. Det förflutna lever ändå vidare i områdets ortnamnsbestånd.
Källor
Hackzell, Kaija: Viertotietä itään ja länteen. Helsingin vanhoja kortteleita 3. Helsingin Sanomat 1988.
Helsingin Sanomat 8.9.1996: Merihaan alla on Pannukakku Saaren ja mantereen väli täytettiin lähes sata vuotta sitten.
Helsingin Sanomat 18.9.2012: Työläiset rentoutuivat Sörnäisten saarissa.
Waris, Heikki: Työläisyhteiskunnan syntyminen Pitkänsillan pohjoispuolelle. (En doktorsavhandling på två delar från åren 1932 och 1934.) Into 2016.
