Kronans hamnstad
Det har sagts att Finlands ekonomi bygger på skogen, i synnerhet på export av träförädlingsprodukter. Den trenden började redan medan Finland var en del av Sverige. I de nyländska skogarna fanns det gott om timmer, och till exempel i Reval (Tallinn) var efterfrågan på byggmaterial och ved närmast omättlig. Ganska snart efter att Helsingfors grundats blev staden Sveriges viktigaste hamn för utförsel av virke, och försäljning av trävaror blev ett livsvillkor för traktens bönder: under dåliga skördeår köpte man säd för inkomsterna. En annan viktig införselvara var saltet, som behövdes för att konservera matvaror.
Under 1600-talet blev tjäran den viktigaste utförselvaran för den östra rikshalvan (nuvarande Finland), men den blev något av en stötesten för Helsingfors tillväxt. Tjärexporten styrdes nämligen av ett handelskompani ägt av kronan och de förmögnaste borgarna, och av de största köpmännen i Helsingfors var det bara ett fåtal som kunde delta i handeln med ”Nordens svarta guld”. Trots att försäljningen av tjära var livsviktig för hushållningen i Helsingfors var stadens ställning svag jämfört med många andra svenska städer. Produktionskapaciteten och fraktkapaciteten längs inlandsvattenvägar i Helsingfors med omnejd kunde inte mäta sig med till exempel Viborgs. Med tiden tärde denna olägenhet på både tjärhandeln och det övriga näringslivet i Helsingfors.
Sverige ville göra Helsingfors till en östlig huvudstad för sin utrikeshandel, men i verkligheten kom staden snarare att bli en viktig örlogshamn. Redan under de många av krigen 1500- och 1600-talet blev Helsingfors en viktig förbindelsehamn och logistiskknutpunkt för kronans trupper, och på 1700-talet mångdubblades de ekonomiska följderna av detta: Under Stora nordiska kriget i början av 1700-talet tillämpade nämligen de svenska trupperna den brända jordens taktik och brände ner hela staden. På de rykande ruinerna byggde ryssarna en fästning och en mindre handelsplats. Sverige återfick Helsingfors efter den ryska ockupationsperioden, den så kallade Stora ofreden, men under Hattarnas krig på 1740-talet erövrade ryssarna Helsingfors igen. Efter en därpå följande ockupation kallad Lilla ofreden återbördades staden igen till Sverige, och återuppbyggdes. Byggandet av Sveaborgs fästning, som strax därpå inleddes, blev en stor kraftansträngning, kanske den allra största i Sveriges bygghistoria, och det fick stora verkningar för stadens ekonomi. Den allt större efterfrågan på kunniga hantverkare och yrkesfolk kändes i Helsingfors och vida omkring.
Knutpunkt för förvaltning och ekonomi
År 1812 gjordes Helsingfors till huvudstad för det autonoma Storfurstendömet Finland under ryska kejsardömet. Denna framskjutna administrativa ställning skapade en grund för ekonomisk företagsamhet av ett nytt slag. I och med att staden år 1808 brunnit ner till grunden och att stadsplanen i den gamla svenska hamnstaden inte befanns lämplig för huvudstaden i ett autonomt storfurstendöme, kom staden att planeras om och byggas upp praktiskt taget från början. En myckenhet offentliga och privata byggprojekt ingick i arbetet. Kungliga Akademien i Åbo (nuvarande Helsingfors universitet), som strax därpå flyttades till Helsingfors, och grundandet av Tekniska Högskolan (numera Aalto-universitetet), förde med sig stora mängder kunnande och vetenskaplig-teknisk bildning. Att antalet välbetalda tjänstemän växte innebar också ökade förtjänstmöjligheter för tjänstefolk och hantverkare i Helsingfors.
Och även för bildning, förströelse och kultur innebar 1800-talet ett uppsving, främst tack vare dels universitetet, dels turismen från Ryssland. Trots att antalet studenter till en början inte var stort var studentlivet livligt, och det bidrog till att restaurangkulturen utvecklades. I medlet av århundradet fanns det redan 14 hotell i Helsingfors, varar Societetshuset var kändast – och en inofficiell högborg för beslutsfattare och industrimagnater.
Dit det finns makthavare brukar också kapitalet söka sig. Tillgången på pengar kom att förbättra förutsättningarna för företagsverksamhet och industri i Helsingfors. Även utomlands ifrån, i synnerhet från Ryssland och Tyskland, lockade affärsmöjligheterna i den växande huvudstaden (och S:t Petersburgs närhet) till sig företagsamt folk. Många av de betydande företagen och fabrikerna i Helsingfors grundades av utländska inflyttare, såsom Nikolai Sinebrychoff, som anlade ett bryggeri på Bulevarden.
Den första järnvägsförbindelsen i Finland byggdes mellan Helsingfors och Tavastehus på 1860-talet, och under följande årtionde utsträcktes banan från Helsingfors till S:t Petersburg. Järnvägen kom sedan att bredda vägen för tyngre industri i Helsingfors, vars roll som hamnstad växte ytterligare.
Skötseln av kapital krävde nya slags institutioner, och de anhopades i Helsingfors, som blev centralort även för det finländska penningväsendet. Det föll sig naturligt att Finlands Bank förlades till landets huvudstad, där också den första privata affärsbanken i landet grundades. Och därifrån började bankers och försäkringsinrättningars filialer breda ut sig även till övriga Finland.
Bankfinansieringen och försäkringsverksamheten var i praktiken nödvändiga för den betydande industrialiseringsvåg som kom i gång i Finland. Även för handeln med aktier uppstod kärnan i Helsingfors, i och med att en värdepappersbörs öppnades på Fabiansgatan år 1912.
Industristaden
I Helsingfors började ett betydande industriellt näringsliv uppstå senare än i till exempel Tammerfors. Men trots att det gick långsammare i början utvecklades huvudstaden i synnerhet under tiden mellan världskrigen till landets ledande industristad mätt med både produktion och antal arbetare.
Industrins frammarsch byggde på folkökningen, kapitalanhopningen i området, logistikutvecklingen, avregleringen av näringslivet, och på nya företagsidéer. Här spelade ryska kejsaren, tsar Alexander II:s, reformer en stor roll. Att man mitt på Senatstorget rest en staty av ”befriarkejsaren” vittnar om tacksamheten för detta.
I synnerhet satsningen på logistik var viktig: järnvägen och de nya hamnarna gav potential för en koncentration av tyngre industri i Helsingfors, och stärkte stadens roll som handelshamn. Och i och med att frakten från sågverken i inlandet nu gick lättare blev trävaror än en gång den viktigaste utförselvaran för Helsingfors under de sista årtiondena på 1800-talet.
Men ännu viktigare var Helsingfors som införselhamn, och i det hänseendet störst bland de finländska hamnarna. I början av 1890-talet hade Helsingfors hunnit bli landets största industristad, och under första årtiondet av 1900-talet började en del av landets största industriföretag anhopas här, bland annat Statsjärnvägarna VR:s maskinverkstad samt Statens Metallfabriker (sedermera Valmet).
Till de viktigaste industrinäringarna i Helsingfors hörde metallindustrin och livsmedelsindustrin samt den grafiska industrin. Att sistnämnda var stor berodde på anhopningen av offentlig förvaltning, tidningsredaktioner och förlag i staden. De behövde boktryckerier och liknande stödtjänster.
Bland de stora aktörerna inom livsmedelsindustrin märktes till exempel slakthuset i Sörnäs, Tölö sockerbruk, Sinebrychoffs bryggeri och Fazers konfektyrfabrik. Något av sin tidigare ställning som hantverkarstad bibehöll Helsingfors även genom kläd- och textilindustrin, som det ännu på 1950-talet fanns mycket av i staden. Ett annat exempel på hantverkartraditioner som utvidgades till industriell skala var Porslinsfabriken Arabia.
Strukturomvandling inom näringslivet
Ända till slutet av 1950-talet var Helsingfors landets absoluta knutpunkt inom industri, handel och finans, men senast i slutet av 70-talet hade staden mist sin särställning för de två förstnämndas del. Ännu vid slutet av andra världskriget hade inte mindre än en femtedel av landets industriarbetsplatser legat i Helsingfors, som då hade mindre än en tiondel av landets folkmängd. Men ännu större hade minskningen varit i antalet industriarbetare, och i Helsingfors skedde den tidigare än i övriga Finland. Maskinerna tog över allt mer, och arbetskraftsbehovet minskade. I Helsingfors fanns det inte så mycket plats för stora industrianläggningar med rum för nya större maskiner, så de flyttade annanstans istället, i synnerhet till Vanda och Esbo.
Vartefter industrins roll minskade övergick arbetskraften så småningom allt mer till i synnerhet servicenäringarna. Att det var möjligt berodde i synnerhet på att välfärdsstaten då målmedvetet byggdes upp. I och med att det var kommunerna som skulle tillhandahålla välfärdstjänsterna kom Helsingfors stad att växa sig till en arbetsgivare av väldigt format – än idag Finlands största. För Helsingfors stad arbetar nästan 40 000 personer, varav största delen inom dels fostran och utbildning, dels hälso- och socialvård. Vartefter levnadsstandarden och folks köpkraft steg ökade efterfrågan inte bara på den grundläggande kommunala servicen utan även på olika serviceformer inom den privata sektorn. I synnerhet i de stora städerna var det ingen brist på sådan efterfrågan.
Trots servicenäringarnas frammarsch över lag har en av de viktigaste yrkesgrupperna i Helsingfors näringshistoria minskat starkt, nämligen hantverkarna. Under massproduktionens tidevarv och genom konsumenternas köpkraft har många hantverksföremål blivit slit- och slängvara: i den moderna ekonomin har till exempel skomakare, skräddare eller finsnickare haft föga efterfrågan.
En annan betydande förändring i näringslivet i Helsingfors sedan andra världskriget har skett inom handeln. I den tättbebyggda kvartersstaden i nuvarande innerstaden fanns det tidigare en myckenhet små specialaffärer och butiker. Denna stadsbild kom att förändras märkbart i och med att detaljhandeln koncentrerades och att personlig service ersattes av snabbköp med självbetjäning. I synnerhet sedan 80-talet har detaljhandeln i Helsingfors anhopats i stora köpcentra byggda vid trafikknutpunkter, eller ännu längre ut från den gamla stadskärnan.
Huvudstadens speciella roll
Att industrijobben minskade i Helsingfors var också delvis en fråga om medveten regional- och näringspolitik. Tanken med statsmaktens regionalpolitik har varit att förebygga alltför stor koncentration av funktioner i huvudstaden med omnejd, och att hela landets ekonomi inte ska bli för beroende av Helsingfors. Kommunerna har i sin tur genom egna näringspolitiska beslut i form av till exempel planläggning främjat eller låtit bli att främja industri på sitt område.
De övriga kommunerna i huvudstadsnejden, till exempel Esbo och Vanda, var länge mycket glesare bebyggda än Helsingfors, och kunde därför erbjuda företagen stora och förmånliga affärstomter. I Helsingfors har det ju sedan 1940–50-talet inte i nämnvärd grad planlagts större landområden för industri. Å andra sidan blev minskningen i industrijobb inget större ekonomiskt problem för Helsingfors – servicesektorns arbetare och företag betalade ju skatt även de.
Men huvudkontoren för många storföretag, i synnerhet de internationellt aktiva, ligger fortfarande i Helsingfors, även om deras egentliga produktion sker annanstans. Trenden är i hög grad en följd av en utveckling som började redan på 1800-talet, nämligen att finansbranschen allt mera koncentrerats i huvudstaden. Detta har lett till upprepade diskussioner bland annat om Helsingfors reella betydelse för Finlands bruttonationalprodukt. Även arbetsmarknadsorganisationerna, likaså viktiga för hela landets ekonomi, har sina högkvarter i Helsingfors.
Samtidigt har Helsingfors, i synnerhet sedan 1990-talet, tillsammans med sina grannkommuner velat profilera sig som en metropol. Helsingfors stads näringspolitik började styras av EU-medlemskapet, den ökande internationaliseringen, och teknologiutvecklingen. Den före detta metallverkstadsstaden valde under depressionsåren i början av 1990-talet strategin att betona sin internationella ställning och att satsa på högteknologi och industri med hög förädlingsgrad. Under 2000-talet har den stora linjen för näringslivet i Helsingfors varit att betona högskolornas dragningskraft och ICT-näringarnas betydelse.
Litteratur
Aalto, S. Krigsstaden: Helsingfors gammelstads historia 1550–1639. Helsingfors: Otava, 2012.
Aalto, S. Kronostaden: Estnässkatans Helsingfors 1640–1721. Helsingfors: Finska Litteratursällskapet SKS, 2015
Aalto, S., Gustafsson, S., Granqvist, J-M. Fästningsstaden: Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Helsingfors: Minerva, 2020.
Helsingfors stad, Turpeinen, O., Herranen, T. & Hoffman, K. Helsingfors historia efter 1945: 1, Befolkning, stadsplanering och boende, näringsliv Helsingfors: Helsingfors stad, 1997.
Klinge, M. Huvudstaden: Helsingfors och finska staten 1808–1863 Helsingfors: Otava, 2012.
Klinge, M.. Eurooppalainen Helsinki (om ett europeiskt Helsingfors). Helsingfors: Finska Litteratursällskapet SKS, 2020
Kolbe, L. & Helin, H. Helsingfors historia efter 1945: 3. Kommunalförvaltning och politik, kommunalekonomi Helsingfors: Helsingfors stad & Edita, 2002.
Norppa, M.. Helsingin Kantakaupungin Kehittyminen 1550–2018: Historialliset Kaupunkiroolit, Kaupunkisuunnittelu Ja Arkkitehtuuri. (om Helsingfors innerstads utveckling, historiska stadsroller, stadsplanering och arkitektur) Helsingfors: Helsingfors universitet, Institutionen för geovetenskaper och geografi, 2019.
Waris, H. Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle. (om uppkomsten av ett arbetarsamhälle norr om Långa bron i Helsingfors) Helsingfors: Into, 2016.
