Eftersom Gammelstadsfjärden blev för grund redan 1638 – endast nittio år efter att staden grundades – blev man tvungen att hitta en ny plats för Helsingfors. Helsingfors i Vanda blev en historisk gammelstad. Ett alternativt läge för den nya staden var återigen Sandhamn, där den hade planerats redan 1550. Dess hamn och externa havsförbindelser var goda, men från fastlandet var det dåliga trafikförbindelser dit – idén om att flytta staden till ön övergavs.
Södernäs udde utsågs till ny plats. I Södernäs fanns en bra, skyddad hamn, dit man kunde ta sig med tillräckligt stora fartyg. Det fanns även en landförbindelse, och dessutom gick det en vinterväg via udden på vintern – udden hade till och med en krog för dem som reste över isen. På vintern väntade man på hästskjuts, på sommaren på båt.
Svensken Anders Torstensson, som var en av sin tids ledande fästningsofficerare, utarbetade en reglerad stadsplan i renässansanda för Helsingfors. Förutom Helsingfors planerade han även förnyelserna av Åbo och Viborg, men hans huvudarbete var Stockholms nya stadsplan. I Torstenssons plan hade Södernäs udde försetts med en rutstadsplan och utrustats med en bastionmur mot den norra landgränsen. Genom staden gick en enaxlad huvudgata från bastionmuren till torget. Det fanns tre viktiga byggnader och öppna platser: kyrkan, som låg i öst-västlig riktning i förhållande till den övriga planen, torget och hamnen med tullhus, våghus och andra magasin. På spetsen av udden fanns ett citadell, en liten fyruddig fästning, varifrån man skulle ha övervakat den smala farleden mellan Södernäs udde och Blåbärslandet i riktning mot Gammelstaden. På en närbelägen höjd – Vilhelmsberg – har ett slott märkts ut. I militärt hänseende var det viktigt att de egna trupperna tog den här höjden i besittning. Gamla Helsingfors i Vanda hade i det här avseendet varit försvarsmässigt svagt på grund av den närbelägna Klockbacken.
Stadsväsendet reformerades kraftigt under den så kallade stormaktstiden i Sverige 1620–1720. Det grundades fler städer, och de gamla städernas stadsplaner förnyades. Idealet var en reglerad eller regelbunden rutnätsplan. Modellen hämtades från renässansens Italien, där stadsbyggandet förnyades från och med 1400-talet och hade nått sin fulla prakt på 1500-talet. Till Sverige spred sig renässansinfluenserna inom stadsplaneringen på 1600-talet. Städerna förutsattes vara förenliga med stormaktsvärderingarna. För att svara mot de nya idealen skulle de vara fästningsstäder som omgavs av bastionmurar och stod emot kanoneld, där man vid sidan av estetiken även hade beaktat brandsäkerheten och hygienen.
De nya städerna ersatte de medeltida kungsgårdarna och slotten. Murar och tullbommar skilde dem från landsbygden också socialt och ekonomiskt. I städerna bodde borgare, som hade ensamrätt på handeln. Som ett uttryck för stormaktstidens expansiva utrikes- och handelspolitik riktades de nya städerna mot havet, till skillnad från de gamla städerna som låg vid åmynningar. Också det nya Helsingfors bredde ut sig mot söder och det öppna havet. Planen Nya Helsingfors i Södernäs var en del av den här processen.
Stadsplanen för Södernäs övergavs dock genast. Udden var också enligt Torstensson själv för trång för att det skulle finnas tillräckligt med utrymme för stadens tillväxt. Städernas tillväxt var ju huvudprincipen för den merkantilistiska ekonomiska politiken under Vasatiden. Den nya platsen blev Estnäs, det vill säga området för dagens Kronohagen.
Om planen hade förverkligats skulle farleden till Helsingfors i Vanda ha skyddats av två fästningar: Södernäs citadell och de skansar som redan på 1600-talet byggdes på Vargön och Skanslandet. Kronbergsfjärden med dess öar och trånga passager var i sig själv en stor naturlig fästning; den behövde inte befästas annat än i fråga om de trånga sunden.
Även om det inte grundades någon stad i Södernäs bevarade platsen sin ställning som en viktig hamn och knutpunkt. I början av 1900-talet började Helsingfors växa just tack vare Sörnäs hamn. Det uppstod även industri i området. Sörnäs blev ett nytt centrum, och dit drogs den första hamnbanan i Helsingfors. Hamnen blev en tillväxtmotor för Helsingfors.
Källor
Hall, Thomas 2009: Stockholm: The Making of a Metropolis. Routledge 2009.
Lilius, Henrik: Kaupunkirakennustaide suurvalta-ajalla. I verket Ars Suomen taide 2. Esbo: Weling+Göös 1988.
Mumford, Lewis: The City in History. Its Origins, Its Transformations, and Its Prospects. Harcourt Inc. San Diego 1989.
Waris, Heikki: Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle. Helsingfors: Weilin+Göös 1973.
En uttömmande presentation av dokumentkällorna finns i verket Erik Ehrström, Helsingfors stads historia från 1640 till stora ofreden. Helsingfors 1890.
