Åggelby
Ingen vet var namnet Åggelby kommer ifrån eller vad det en gång har betytt. Bakgrunden till ordledet ”åggel” är okänd. I vilket fall som helst fanns det redan på 1500-talet en by vid namn Åggelby i Helsinge socken, på Vanda ås västra strand, mittemot Boxbacka. Byns centrum låg i den norra delen av Åggelby, i närheten av nuvarande Fornbyvägen och Mickelsvägen. Det fanns åtminstone fem gårdar i byn: Mickels, Britas, Månsas, Petas och Nybondas, det vill säga Jeppars. En bit sydväst om byn låg dessutom ett enstaka hemman i Kottby som nuförtiden ligger på Djäknevägen. Gårdarna hade sina marker och åkrar runt om i byn, Månsas på bland annat det område som nu hör till Månsas och Britas i området kring Britas.
Byn var en vanlig bondby, och en av gårdarna, Mickels, var ett rusthåll. Dess tidigaste kända ägare var Mickel Jörensson och Jören Mickelsson. År 1639 köptes gården av Helsingfors dåvarande borgmästare, och därefter ägdes den av de högre samhällsklasserna: officerare, borgare och andra. Den blev därmed en herrgård, Åggelby gård. I slutet av 1700-talet ägdes den av guldsmeden och storgodsägaren Henrik Sohlberg. Till minne av honom finns i dag Henrik Sohlbergs väg i närheten av platsen där gården låg.
Den mest kända av gårdens ägare var generallöjtnant och landshövding Gustaf Magnus Armfelt, som själv emellertid inte bodde i Åggelby. Hans ättlingar sålde gården vidare, och 1908 köpte Helsingfors stad slutligen gården och dess marker. Gårdens huvudbyggnad låg längs Mickelsvägen, mittemot Fornbyvägen. Senare under 1900-talet inrymde den ett barnhem och ett så kallat gubbhem, det vill säga en vårdinrättning för äldre män. Mangårdsbyggnaden revs 1962. Sedan 1992 har Åggelby rehabiliteringscenter verkat på tomten.
Den första kända ägaren till Månsas var Jöns Månsson, och gården hade troligen fått sitt namn efter hans far Måns. Den och Britas fungerade under en tid som frälsehemman för en Jürgen von Bönhard, men i slutet av 1600-talet genomförde Gustav IX en stor reduktion, där adelsmännens donationsmarker återfördes till kronan. Då återgick Månsas till att vara en bondgård, även om det sägs att den en gång var en löjtnants tjänstebostad eller boställe. Månsas införlivades med Åggelby gård efter mitten av 1870-talet. Huvudbyggnaden finns fortfarande kvar på Fornbyvägen.
Britas har utan tvekan fått sitt namn efter en kvinna vid namn Brita. Även denna kom i Mickels ägares ägo och införlivades med gården 1776. Både Månsas och Britas ägdes till största delen av bönder, likaså Nybondas och Petas, som förblev självständiga fram till 1900-talet. På 1500-talet ägdes Nybondas av Helsingfors stad, och gården betalade sina skatter till staden och gav bort mark till stadens invånare. Sedan blev den en officiell tjänstebostad för staden, och på 1700-talet återgick det i privata bönders ägo. Från Nybondas bröts en gård vid namn Bamsas ut, men den övergick dock snart i Nybondas ägo igen.
Kottby gård låg åtskild från byn. Förledet ”kott” syftar inte på en kotte utan på en liten, trind eller klumpig mansperson eller gubbe. På 1600-talet övergick gården i ett helsingforsiskt herrskaps ägo, men 1769 återgick den i bönders ägo, till släkten Lönngren. År 1823 delades den i två delar och på nytt 1906. Den sydligaste av de delar som uppkom på detta sätt anslöts till Helsingfors samtidigt som Gumtäkt by och herrgård införlivades med staden 1906. Det blev senare området för nuvarande Kottby. Kottbys huvudbyggnad finns fortfarande i Åggelby, på Djäknevägen.
På 1600-talet ägde en viss borgare från Helsingfors, Krämert, mark i närheten av marker som hörde till Kottby, nära den nuvarande Månsasbäcken. Senare återgick de uppenbarligen i Kottbys ägo och gick under namnet Krämertsskog.
En villastad växer fram
År 1862 färdigställdes Finlands första järnväg, som passerade nära Kottby gård. Några år senare, 1873, anlades Åggelby järnvägshållplats, som uppgraderades till station 1881. Den första stationsbyggnaden stod klar 1907, på den södra sidan av banan, nära den nuvarande spårvagnshållplatsen. År 1922 färdigställdes en ny stationsbyggnad norr om banan, och den finns fortfarande kvar. Sedan 1983 har Åggelby station varit en obemannad trafikplats, och den gamla stationsbyggnaden används för andra ändamål.
Runt den nya järnvägshållplatsen växte det snart upp bebyggelse. Först byggdes sommarvillor för tjänstemän och andra ståndspersoner, en del ägda och andra hyrda. I en del av villorna fanns rum för uthyrning under sommaren, och det uppstod även pensionat. Där fick man nattlogi och mat, helpension. Det dröjde inte länge förrän folk började bo året runt i Åggelby, området fick med andra ord riktiga invånare. I det här skedet byggdes husen främst runt byns gamla centrum, nära stationen söder om järnvägen och i området mellan dessa.
Så småningom började allt fler åretruntboende bosätta sig i Åggelby, och i mitten av 1900-talet tog byggandet ytterligare fart. Herrskap byggde ståtliga villor för sig själva eller för sina hyresgäster. Den nya befolkningen bestod först av de högsta samhällsklasserna, av dem och naturligtvis deras tjänstefolk. Men även folk i den lägre medelklassen, det vill säga småborgare och lägre tjänstemän, och så småningom även arbetare, flyttade till området. Eftersom det fanns efterfrågan, började markägarna sälja och arrendera ut jordlotter även i ett större område, ända till nuvarande Månsas.
I takt med att jordlotter såldes och bebyggdes skapades gårdsgrupper av dessa som fick sina egna namn. Namnen Dammen och Dammbacka norr om stationen kom från en damm som låg i närheten av den nuvarande Dammvägen och som hölls vid liv tack vare en naturlig damm som fanns vid den nuvarande gångbron. Vattnet från dammen svämmade ibland över, så i början av seklet hade gatorna i grannskapet trottoarer av trä, så kallade landgångar. Öster om Dammbacka och Dammen låg Kullabacka, på andra sidan av den nuvarande Mickelsvägen. Väster om Dammbacka låg Annero och Solberg samt söder om dem Kottby gård.
Norr om Dammen låg byns gamla centrum, bykärnan, på andra sidan av den nuvarande Ståthållarvägen. Där låg Åggelby gård, Kvarnhagen och Torparbacken med sina arbetarbostäder nära gränsen till Baggböle samt Tölle vid Vanda ås strand. Där fanns således en traditionell bondebebyggelse, arbetare och herrskapets villabosättning sida vid sida.
Söder om järnvägen fanns det lotter sida vid sida. Ånäs, Linsved, Linåker och Gärdobacka har gett namn åt de nuvarande gatorna, medan Grindbacka har gett namn åt hela den delen av Åggelby som ligger på den sydöstra sidan av järnvägen. Johannesberg och Långåker har som ortnamn förpassats till historien, liksom Krutkatteråkern, Vandaäng och Kvarnåker nära den nuvarande spårvägen. Men det fanns även åkrar och ängar mellan villorna. På andra sidan om den nuvarande Åggelbyvägen låg den södra villagruppen (Eteläinen huvilaryhmä), och där fanns Kottängen och Hoptycksåker. Nu är det bara gatunamnen som återstår.
Kottby hörde inte till byn Åggelby, men lotter från dess marker såldes likväl för villor, och områdena ansågs höra till Åggelby. Norr om stationen låg ett ganska stort fält, och väster om det, ungefär vid Mästarvägen, låg Björklund och Ängsåker samt bakom dem Kullatorp – det var uppenbarligen ett torp ursprungligen och senare en villa. Långt senare, på 1970-talet, inledde Mäkitorpan Autoradio sin verksamhet i ett garage på Kullatorpsvägen.
Väster om Björklund låg Framskog och vidare därifrån Krämertsskog. Söder om Krämertsskog låg Ängsskog och bakom Bakskog. Det finns inget område som kallas Mellanskog på gamla kartor, även om det finns en väg med det namnet bredvid Framskogsvägen. Norr om den nuvarande Råskogsvägen kom man på nytt till Åggelbysidan och den västra villagruppen (Läntinen huvilaryhmä). Den senare hör nu till Månsas, som har en egen artikel på denna webbplats. Det bör dock nämnas att det bredvid den låg en odlingslott som kallades Storkärr, i ett sumpigt område nära de nuvarande odlingslotterna. Råskogsvägen var inte heller uppkallad efter en villa, utan gick genom skogen på gränsen mellan byarna, senare kommunerna, Hoplax och Åggelby.
Den västra delen av Åggelby, som omfattade Framskog, Bakskog och Ängsskog, kallades ibland Krämertsområdet, ibland Välitaipale (Mellanetappen). På svenska hette området sedan gammalt Krämertsskog. År 1910 anlades Kottby järnvägshållplats där, som sedan utvecklades till Kottby station. I och med den nya hållplatsen började man kalla området för Kottby, men när den nya stadsdelen Kottby uppkom på andra sidan järnvägen på 1920-talet började man kalla området först för Gamla Kottby och med tiden allt mer bara för Krämertsskog. På Kottby hållplats byggdes en stationsbyggnad 1921, norr om järnvägen. Byggnaden togs ur bruk 1963 och revs på 1970-talet.
Livet i samhället
I och med semesterfirarna och invånarna uppstod allt möjligt annat i Åggelby. Folkskolläraren Vera Hjelt hade grundat en hantverksskola. Hon ville börja tillverka modellskulpturer för skolor och behövde en fabrik för det. År 1891 började hon därför bygga en ångsåg och en snickerifabrik i Lillforsen, och naturligtvis även bostäder och andra lokaler för fabriksarbetarna. I fabriken tillverkades inte bara modellskulpturer utan även pulpeter, hyvelbänkar och snart även möbler och till och med hela hus. Dessa anläggningar hann dock inte vara verksamma länge, eftersom de brann ner till grunden 1896. Ingen ny såg byggdes och ingen industri kom till Åggelby under en lång tid. Istället fick fabriksarbetarnas klubbhus Folkets hem en ny ägare, Alli Trygg-Helenius, känd för sin kvinno- och nykterhetsrörelse, och fortsatte som nykterhetsrestaurang.
Industrin etablerade sig inte i Åggelby, men istället var det en idealisk plats för societetens nöjen. År 1884 öppnade Finska trafklubben Finlands första travbana i Åggelby, ungefär på samma plats som den nuvarande idrottsparken. Förutom travtävlingar anordnades alla möjliga fester och utövades alla möjliga sporter där, även nymodigheter som cykling och motorcykling. Till och med ett flygplan landade där. Travbanan upphörde med sin verksamhet 1927, då en ny travbana hade öppnats i Kottby. Den gamla travbanan användes efter det som idrottsplats.
År 1898 anlade Finska Jaktföreningen i sin tur en skjutbana i Lindsved i Grindbacka, det vill säga söder om järnvägen. Där tränade bland andra Eugen Schauman, som senare blev känd för att ha skjutit Finlands generalguvernör Bobrikov.
I Åggelby grundades även en idrottsförening, Åggelby fotbollsklubb, 1907, som året därpå bytte namn till Åggelby Idrottsklubb. Föreningen tränade på planen i Kalvhagen som den hade röjt på talko mellan nuvarande Henrik Sohlbergs väg och Mickelsvägen. Föreningen ordnade en backhoppningstävling 1909 och en idrottsfest året därpå, men verksamheten upphörde troligen före första världskriget.
Badinrättning, pensionat, Societetshuset
Bland villorna fanns som tidigare nämnts pensionat, och i en del villor erbjöds även spabehandlingar. Det största och mest kända pensionatet och badinrättningen grundades 1881, då färgarmästaren och fabrikören Ölander byggde en villa söder om stationen där han hyrde ut rum till sommargäster. År 1884 köptes villan av änkan till en apotekare, Johanna Charlotta Maexmontan, som fem år senare gifte sig med slaktaren Louis Knief. De skilde sig dock 1894. Paret byggde en villa för eget bruk och en till bredvid den. Fru Charlotta Maexmontan-Knief hyrde sedan ut rum i dessa och andra villor till sommargäster.
År 1892 började fru Maexmontan-Knief driva hotell- och restaurangverksamheten på Societetshuset i Helsingfors, och år 1896 drev hon även ett pensionat för badgäster i Hangö. Året därpå grundade hon ett pensionat och en restaurang som hade öppet på sommaren i Åggelby samt även en badinrättning och en kuranstalt med läkare. En separat byggnad färdigställdes för badinrättningen. Åggelby Vattenkuranstalt och Pensionat blev genast mycket populärt, det fanns knappt plats för alla som ville besöka inrättningen. År 1900 färdigställdes därför ytterligare en villa, varvid pensionatet då hade verksamhet i hela tre ståtliga byggnader. Det fanns givetvis en restaurang i anslutning till pensionatet, och den hade fullständiga rättigheter att sälja ”berusande drycker och maltdrycker”. På restaurangen ordnades även program, musik, varietéföreställningar och tuppfäktning.
Fru Maexmontan-Kniefs hälsa började vackla i början av 1900-talet, och hon gick i konkurs 1902 och dog året därpå. Stationsinspektorn Albert Wickman köpte de flesta av byggnaderna och drev själv pensionatet och badinrättningen. Restaurangen hyrde han ut till andra.
År 1905 fick restaurangbyggnaden namnet Åggelby Societetshus, kanske för att Societetshuset i Helsingfors och Åggelby badinrättning och pensionat som drevs av fru Maexmontan-Knief ofta blandades ihop i folkmun. Åggelby Societetshus hade många olika ägare tills det från och med 1920 drevs av Stina Maria Andersson. Hon fortsatte att driva pensionatet och restaurangen fram till 1927. Badinrättningen gjordes om till en allmän bastu och brann ner 1923. Trots förbudslagen var restaurangen populär bland konstnärer och officerare i Åggelby, och teet var förmodligen ”hårt te”.
År 1927 tvingades Andersson sälja allt. I Grindbacka lämnade hon efter sig en flock förvildade svarta katter: hon hade haft åtminstone 50 stycken. Societetshusets byggnader delades upp i hyreslägenheter och förblev så i årtionden.
Societetsliv och bildning
Åggelby blev mer än bara en plats för nöjen. Byns första köpman, Richard Lindström, började driva en slags byskola i början av 1880-talet, och 1886 blev den Åggelbys första folkskola, om än svenskspråkig. Folkskolan var främst en skola för de lägre samhällsklasserna, för barn som ville gå i läroverk fanns det förberedande skolor. En sådan skola grundades även i Åggelby: Åggelby förberedande skola eller Wibba skola, som drevs av tanterna Wiberg, öppnades 1905. Skolan verkade i närheten av brandkåren i urmakare Wibergs hus, och som lärare fungerade mestadels hans döttrar. Skolan var verksam fram till 1919, medan den svenskspråkiga folkskolan i Åggelby var verksam ända fram till 1967. Då ledde bristen på svensktalande elever till att skolan lades ner.
Det fanns även olika slags föreningsverksamhet i byn, till exempel Åggelby Sällskapsklubb, som höll möten och fester på Societetshuset mellan 1905 och 1908. I början av 1909 sammanträdde Föreningen för sällskap och nöje i Åggelby i samma anda, och Svenskhetens Vänner i Åggelby ordnade en fest i februari, då även den nya Åggelby Damkör fanns på plats. I vilken utsträckning det rörde sig om olika föreningar är inte längre känt. Samtidigt flyttade allt fler finskspråkiga till den mestadels svenskspråkiga byn, varvid man beslöt att grunda en förening för att trygga det svenska språkets och den svenskspråkiga bildningens framtid i Åggelby. Nylands guvernör godkände stadgarna för Svensk Förening i Åggelby 1909 som genast inledde sin verksamhet.
Föreningen hade olika verksamheter, men den viktigaste blev snart inrättandet av ett svenskspråkigt läroverk. Det lyckades man också med, och 1911 inledde Åggelby svenska samskola sin verksamhet. År 1916 inrymdes den i ett hus vid namn Central som låg på den nuvarande adressen Mickelsvägen 4, och 1927 blev den en skola som ledde till universitet. I och med grundskolereformen slogs den svenskspråkiga skolan i Åggelby samman med Andra svenska lyceum, och båda fortsatte sin verksamhet på Sturegatan i Åshöjden under namnen Åshöjdens högstadium och Åshöjdens gymnasium.
Det bodde många konstnärer i Åggelby, varav den mest kända var författaren Larin-Kyösti, som även har en egen gata nära Societetshuset. Joel Lehtonen bodde inte i Åggelby, men i hans två romaner Rakastunut rampa eller Sakris Kukkelman, köyhä polseviikki (1922) och Henkien taistelu: kertomus tunnetuista kansalaisistamme (1933) är miljön Krokelby, som påminner väldigt mycket om Åggelby. I övrigt var majoriteten av byns befolkning under lång tid svensktalande, och därtill bodde det bland annat ryska officerare där. Nästan ingen av dem, eller någon annan heller, noterade att de ryska bolsjevikernas ledare V.I. Lenin och Lev Trotskij samt Lenins hustru Nadezjda Krupskaja under några veckor 1907 bodde på fröknarna Winsténs pensionat på den nuvarande Högaliden. Villan har sedermera rivits.
Brandkåren i Åggelby
Branden i Hjelts fabrik fick invånarna i Åggelby att fundera på sina trähus och på brandsäkerheten. Det tog ändå fyra år innan Åggelby frivilliga brandkår, FBK, grundades år 1900. Den övade på travbanan, och för att samla in pengar ordnade den fester, där FBK:s hornorkester naturligtvis spelade. Även en sångkör bildades för brandkåren och en riktig flygel köptes för att stödja den. Man kunde dock inte betala instrumentet, som därför hamnade hos Svensk Förening.
År 1910 köpte Åggelby FBK ett hus vid namn Villa Ilmarinen 2 på den nuvarande Ånäsvägen, och där ordnades även alla fester i fortsättningen. År 1929 fick brandkåren sin första brandbil, och efter andra världskriget verkade Åggelbys biograf Biola i FBK:s byggnad. Brandkåren hade dock inte resurser för att underhålla huset, och oljekrisen på 1970-talet gjorde det även för dyrt att värma upp det. Byggnaden revs, och 1976 byggdes ett flervåningshus på tomten där brandkåren fick egna lokaler på bottenvåningen.
År 1909 började villaägarna i Kottby eller Välitaipale, det vill säga nuvarande Krämertsskog, bygga upp en egen brandkår. År 1916 startade sedan Kottby Frivilliga Brandkår officiellt sin verksamhet. År 1916 fick brandkåren officiella tillstånd och snart även en plats för ett materielskjul och en dansbana längs nuvarande Krämertsvägen och Månsasbäcken. Efter att stadsdelen Kottby hade uppkommit på andra sidan järnvägen började man kalla Krämertsskog och dess omgivningar för Gamla Kottby. Brandkåren bytte därför namn till Gamla Kottby frivilliga brandkår 1951 och, för att hålla fast vid sina traditioner, till Gamla Kottby FBK 1999. Dansbanan fick i sinom tid ge plats för annat, och det nuvarande brandkårshuset uppfördes 2012. År 2023 gick Gamla Kottby FBK och Haga FBK samman, och den nya brandkåren heter Länsi-Helsingin Sopimuspalokunta.
Världskrig och inbördeskrig
Under första världskriget byggde ryssarna en befäst zon runt Helsingfors, och befästningarna gick även genom Åggelby. Befästningarna i den sydligare kedjan byggdes i Ängsskog, söder om korsningen mellan Vapensmedsvägen och Tusbyvägen i den södra delen av nuvarande Krämertsskog, men inte mycket återstår av dem. En annan kedja av befästningar löpte längs de norra utkanterna av Åggelby, från nuvarande Britas till nuvarande Månsas, och i själva Åggelby längs gränsen mot Baggböle och även lite längre söderut ända till Vanda å. På gården till Gustafsgård finns en liten damm, som ursprungligen grävdes där för ett artilleribatteri. Den viktigaste bygget i fråga om befästningsarbetet var dock den så kallade Ryssbron, en bro mellan Åggelby och Bocksbacka.
År 1917 förekom revolter och upplopp i både Ryssland och Finland. Det var en turbulent tid och ordningsmakten var svag, och med tiden kollapsade även den. I Åggelby hade de övre samhällsklasserna en dominerande ställning, och därför grundades Åggelby skyddskår där 1917. Året därpå grundades röda gardet i Baggböle i grannskapet som innehade makten under inbördeskriget. Även personer från Åggelby dog i kriget: i Åggelby föll två personer offer för den röda terrorn och en i Helsingfors. Efter att de vita tagit över makten installerade sig Åggelby skyddskår i sin tur i Societetshuset och började utreda de röda och döma dem till läger eller döden. Sammanlagt 15 medlemmar i Baggböle arbetarförening avrättades under den vita terrorn, och bland dem fanns utan tvekan även någon enstaka Åggelbybo.
Åggelby skyddskår fortsatte sin verksamhet fram till andra världskriget. År 1922 bildades även en arbetarförening i Åggelby. Ingen av dem hade något eget hus, varken ett skyddskårshus eller Folkets hus. I stället sammanträdde de flesta föreningarna i Åggelby i frivilliga brandkårens hus.
Från by till församling och kommun
Åggelby hörde naturligtvis till Helsinge sockens församling. I slutet av 1800-talet spred sig den evangeliska väckelserörelsen i församlingen som hade splittrats från pietismen, eller skörtismen, på 1840-talet. I Åggelby fanns det många väckta, både bönder och lägre borgare, men inte många som representerade det egentliga herrskapet. De höll sina möten i Bamsas gård, men när den inte rymde tillräckligt många människor började de planera för att bygga ett eget bönehus. Det stod klart 1905 på Brofogdevägen, där det fortfarande står.
År 1905 grundade invånarna i Åggelby en bykommitté för att bevaka byns gemensamma intressen. Samtidigt behandlades Åggelbys och andra snabbt växande samhällens problem i Helsinge socken och även i landets regering. År 1906 förklarade senaten Åggelby ett samhälle med sammanträngd befolkning, och en bykommitté inrättades för att styra det. Kommittén blev sedan ett samhällsfullmäktige, och samhället inledde slutligen sin egentliga verksamhet 1916. Åggelbyområdet kom att omfatta byn Åggelby och den del av Kottby gård som inte hade anslutits till Helsingfors stad, det vill säga det nuvarande området för stadsdelen Åggelby, inklusive Krämertsskog, Månsas och Britas.
Ungefär samtidigt som samhället inledde sin verksamhet föddes idén om en egen församling i Åggelby. Det tog sin tid att utveckla den, men från och med början av 1920 hörde Åggelby inte längre till Helsinge sockens församling. Bönehuset i Åggelby ägdes av Evangeliföreningen i Finland, men nu blev det Åggelby församlings kyrka. Kyrkan fick en klockstapel 1931, och 1950 köpte Åggelby församling kyrkan.
Samtidigt som församlingen bildades gjordes det upp planer för att Åggelby även skulle bli en egen kommun – en församling var en förutsättning för en kommun på den tiden. Åggelby blev den självständiga kommunen Åggelby i början av 1921, och i november samma år blev dess finska namn Oulunkylä. Åggelby var en egen kommun fram till 1945 och den stora kommunsammanslagningen.
År 1972 byggdes Åggelby nya kyrka och församlingslokaler på Djäknevägen. År 2022 ansågs kyrkan ha kommit till slutet av sin så kallade livscykel och man planerade att riva den. Museiverket ansåg dock att kyrkan var värdefull och den revs därför inte. Arrendetiden för kyrkans marker löpte dock ut 2025, och gudstjänsterna hålls i Åggelby gamla träkyrka. I den nya kyrkan ordnas konserter och annan verksamhet.
Även finskspråkiga skolor
Strax efter Finlands självständighet 1919 grundades en finsk förening i Åggelby, Oulunkylän Suomalainen Seura. Föreningens syfte var att främja det finska språket, eftersom det redan fanns en svensk förening i byn och tiden för äktfinskheten och nya språkstrider nu började. Språkstriderna i Åggelby var inte särskilt hårda, och föreningen ansåg att det viktigaste var att det inrättades finskspråkiga skolor och att namnet Oulunkylä blev officiellt vid sidan av Åggelby. Föreningen ordnade kvällsfester för att samla in pengar till skolan, med uppträdanden av dess dramasällskap och sånggrupp. Föreningen hade även annan social och pedagogisk verksamhet: en syförening och en läsecirkel, och det utövades även idrott i föreningen, de flesta av den tidens grenar.
En finskspråkig folkskola grundades slutligen 1921, och den inledde sin verksamhet först i Winsténs villa på Ånäsvägen (villan brann ner 1987). Skolan fick egna lokaler på nuvarande Djäknevägen 1925. I dag är huset ett kulturcentrum för en koloniförening som bedriver barn- och ungdomsverksamhet samt en sommarkoloni.
När folkskolan hade grundats började Suomalainen seura arbeta för ett läroverk i Åggelby, eftersom det inte fanns några sådana på närmare håll än i Helsingfors och Dickursby. Ansträngningarna gav resultat och Oulunkylän yhteiskoulu (Åggelby finska samskola) inledde sin verksamhet 1924 i Villa Lindebo, senare på Mickelsvägen 3. År 1942 utvidgades skolan till en intilliggande byggnad, och 1956 flyttade den till en helt ny byggnad på Brofogdevägen. Där finns den fortfarande, och i dag består skolan av ett högstadium och ett gymnasium.
Idrott och annan frisksport
Den första idrottsföreningen i Åggelby hade upphört att existera före första världskriget. År 1924 samlades ett gäng ungdomar i en vedbod och grundade Idrottsföreningen Gnistan. Föreningen var i princip svenskspråkig, men i praktiken rätt så tvåspråkig, med ett brett utbud av grenar: boboll, skidåkning, simning och friidrott. I Åggelby grundades även en fotbollsförening, IF Sportaren, men den förblev ganska liten och slogs därför ihop med Gnistan. Från och med då blev fotboll föreningens viktigaste idrottsgren, och nuförtiden är Gnistan just en fotbollsförening.
Även andra föreningar grundades i Åggelby: Oulunkylän Tähti 1927 och Oulunkylän Urheilijat (OKU) 1935, och 1947 gick Oulunkylän Työväen Urheilijat (OTU) ur Tähti. Dessa var alla idrottsföreningar för arbetarklassen, det vill säga medlemmar i Arbetarnas Idrottsförbund (Aif), medan Gnistan var medlem i det borgerliga förbundet Suomen Valtakunnan Urheiluliiton (SVUL). Nationen var splittrad och förblev så åtminstone fram till 1960-talet.
Oulunkylän Tähti representerades av en viss Tapio Rautavaara, som kastade spjut i OS och arbetarnas OS, och även vann internationella tävlingar i bågskytte. Han blev sedermera en sångare som var känd över hela landet. Sedan år 2000 står en staty av honom i Tapio Rautavaaras park, som fått sitt namn efter honom, intill Åggelby torg. Han hade flyttat till Åggelby när han var tre år gammal och bodde där hela sitt liv.
Åggelbys idrottare tränade i synnerhet på travbanan. Efter att verksamheten upphört gjordes den 1934 om till en idrottsplats, och utvecklades så småningom till en hel idrottspark. År 1977 färdigställdes en konstisbana och 1984 en ishall där. Åggelby ishall renoverades 2025.
Fotbollsplanen fick konstgräs 2006 och 2010 en läktare under tak med bastur, omklädningsrum, cafeteria och möteslokaler. Idrottsplanen hade blivit ett fotbollsstadion. Sedan 2017 har det skötts av Gnistan och fått sponsornamnet Mustapekka Areena, efter livsmedelsaffären. År 2024 brann Åggelby fotbollsstadion ner. Nu planeras ett nytt, större och bättre fotbollsstadion av internationell standard.
Trafik
Huvudvägen till Tavastehus hade gått genom Malm, tills en ny huvudväg byggdes på 1930-talet från Helsingfors till Skavaböle och därifrån mot Tavastland. Den första delen av den nya vägen stod klar 1933 och gick genom Framskog och hela Åggelby. När den nya huvudvägen till Tavastehus färdigställdes på 1930-talet och till Lahtis på 1950-talet blev denna väg den nuvarande Tusbyleden. Den blev motorväg 1967.
På 1930-talet började även Helsingfors få behov av en oljehamn, och av brandsäkerhetsskäl beslöt man att placera den utanför staden, i Hertonäs. För att ta sig dit behövdes en järnväg, och den byggdes i sin tur med början i Åggelby, rakt österut en bit norr om Åggelby station, mellan de dåvarande områdena Kvarnåker och Vandaäng och över Vanda å. Ganska snart byggdes lagerlokaler mellan järnvägskorsningen och Kvarnåker, och i början av 1960-talet anlade staden ett depåområde mellan Kvarnåker och koloniträdgården.
Hertonäs hamn lades ner 1992. Hamnbanan användes under en tid som stöd för metron, men 2012 var det dags att riva hela banan. En väg hade redan byggts runt banan och längs den gick den så kallade Jokerbussen, det vill säga stomlinje 550. Busslinjen blev oväntat populär, och när inte ens ledbussar räckte till byggdes en spårväg hela vägen från Kägeludden till Östra centrum. Spårvägen invigdes 2023, och spårvagnslinje 15 från Åggelby till Hertonäs följer huvudsakligen den gamla hamnbanan. En av spårvagnshållplatserna i Åggelby är bekvämt belägen bredvid tågstationen. I samband med rivningen av järnvägen ersattes även den gamla bron över Vanda å som betjänat både tåg och fotgängare med två nya broar.
Världskriget och Åggelby
Byggandet av Åggelby fortsatte under hela början av 1900-talet. Helsingfors stad köpte Åggelby gårds marker 1908, men det dröjde länge innan något byggdes på dem. På 1930-talet började staden planera ett bostadsområde söder om den västra änden av Baggböle, bakom den västra villagruppen från Åggelby centrum sett. Utbrottet av vinterkriget försenade till en början byggandet, men efter kriget behövdes bostäder för de evakuerade från Karelen. Sverige erbjöd sig att hjälpa till, och så småningom byggdes hus i Sverige efter finska typritningar som sedan importerades i delar till Finland. Från och med slutet av 1940 uppfördes de i Britas och även på andra håll i Finland. Efter fortsättningskriget 1945–1947 byggdes fler frontmannahus enligt lite andra slags ritningar i utkanterna av Britas, på Femgränsvägen och Landboasvägen – den sistnämnda ligger dock redan i Månsas.
Invånarna i Britas bildade en förening så snart husen stod klara. Föreningen arbetade energiskt för att främja områdets angelägenheter, men 1951 var året för dess mest betydande prestation. Det var första gången som Plotti, en simbassäng med sandbotten mitt i skogen, i Britas fylldes med vatten. Från och med 1960-talet byggdes Britas idrottspark med sina planer, hallar och andra byggnader intill Plotti.
Koloniträdgårdar hade anlagts i Helsingfors och på andra håll i Finland från och med första världskriget. På 1930-talet fanns det redan några sådana i Helsingfors med omnejd, och man beslöt att anlägga en även i Åggelby. År 1940 invigdes Åggelby koloniträdgård vid Vanda ås strand, i området mellan huvudbanan och hamnbanan. Koloniträdgården fick även ett eget vattentorn för att underlätta bevattningen av jordlotterna. Eftersom Vanda å svämmar över alltid emellanåt byggdes en översvämningsvall på åstranden i koloniträdgården och vid den intilliggande ängen 2016 för att skydda koloniträdgården och byggnaderna i den.
En ny stadsdel
Efter andra världskriget införlivades Åggelby kommun med Helsingfors. Samtidigt införlivades även några andra kommuner samt en betydande del av Helsinge socken, och stadsgränsen flyttades från Kottby bortom Tomtbacka och Parkstad. I Åggelby innebar sammanslagningen till en början inte några större förändringar i livet i byn. Under hela Åggelbys självständighet hade man försökt få till stånd en stadsplan för området, men utan resultat. År 1953 antogs slutligen en plan, som dock inte var någon detaljerad plan. Strax innan planen blev klar hade man redan börjat bygga en ny stadsdel intill och i stället för det västra villaområdet i Åggelby. Det nya området fick namnet Månsas och har en egen artikel på den här webbplatsen.
I Åggelby påbörjades byggandet i slutet av 1950-talet, och det har pågått sedan dess. I takt med att nya hus och kvarter uppkom anlades även nya gator. I Grindbacka och Krämertsskog behövdes endast få nya vägar byggas. En stor del av de nya gatunamnen hämtades från det gamla namnbeståndet i området, medan andra baserades på forna tiders yrken och andra titlar, till exempel Tenngjutarvägen, Djäknevägen och Torgfogdevägen. I den norra kanten av Åggelby byggdes Ståthållarvägen och som en förlängning på den, en ny bro över Vanda å 1960 för att ersätta den gamla så kallade Ryssbron.
Det första som byggdes i den nya stadsdelen Åggelby var flervåningshus norr om det gamla området Framskog, längs Gevaldigervägen och i närheten av Ståthållarvägen. Där byggdes även Gustafsgård, Finlands första och länge största äldreboende, 1953. Äldreboendets karaktär och tjänster har utvecklats under årtiondena, och i dag är det Gustafsgårds seniorcenter, med olika avdelningar för olika servicebehov hos de äldre.
Under det följande årtiondet byggdes den nya huvudleden i Åggelby, Kullatorpsvägen, och längs den uppfördes flervåningshus. Nära stationen ansluter Kullatorpsvägen till Brofogdevägen, som svänger förbi den gamla kyrkan till Ståthållarvägen. Även här byggdes nya flervåningshus, liksom runt Åggelby station och norr om korsningen på Norrtäljevägen – den svenska staden Norrtälje var en vänort till den självständiga kommunen Åggelby. Framför stationen byggdes Åggelby torg, och runt det bildades stadsdelens centrum. Från Haga byggdes ännu Krämertsskogsvägen till Krämertsskog, varifrån Vapensmedsvägen redan hade byggts till Åggelby, där den fortsätter med namnet Kullatorpsvägen.
På 1960-talet byggdes det flervåningshus även i den södra delen av Grindbacka, runt Pukkilavägen (namnen på Pukkilavägen och Mörskomvägen följer samma linje som i den intilliggande stadsdelen Forsby). Egnahemshus och radhus byggdes i Krämertsskog och Grindbacka samt på andra håll i Åggelby, ibland mellan och ibland istället för gamla hus. Åggelby centrum uppstod naturligt nära stationen, runt korsningen mellan Kullatorpsvägen, Norrtäljevägen, Brofogdevägen och Åggelbyvägen. Ett typiskt exempel på hur man tänkte på 1960-talet är att man planerade och anlade många parkeringsplatser på Åggelby torg. Det gamla villasamhället hade ersatts av en tidsenlig och modern förort.
I början av 1970-talet började ett helt nytt område byggas norr om Ståthållarvägen. På en del av området byggdes egnahemshus, men största delen blev ett område med flervåningshus som präglades av grå betong. Gatorna i området fick sina namn inte bara efter gamla yrken, utan även efter olika slags dammar, såsom Timmerdammsvägen och Risdammsvägen, och i folkmun började området snart kallas för Dammen. Området är fortfarande känt som Dammen, och resten av Åggelby är inte Dammen.
På 1970- och 1980-talen byggdes nya hus söder om Ståthållarvägen och även söder om järnvägen, vilket kompletterade de befintliga byggnaderna och förtätade stadsstrukturen. Nya flervåningshus byggdes på 1970- och 1980-talen öster om Åggelby station samt i området mellan stationen och Hankkijas helt nya verksamhetscenter. Likaså byggdes flervåningshus runt Byäldstevägen så att hela Åggelby, från Tusbyvägen till Hankkijas verksamhetscenter, nu var ett enhetligt stadsområde.
År 1975 byggde Hankkija alltså sitt nationella verksamhetscenter i den östra änden av Åggelby. Det omfattade ett huvudkontor, en datorcentral, ett centrallager, en servicecentral och andra lokaler. Under de följande årtiondena expanderade Hankkija-koncernen först på 1980-talet och hamnade sedan i svårigheter på 1990-talet, och flyttade efter många om och men bort från Åggelby. I lokalerna har det sedan dess funnits en järnhandel, en Stara-återvinningscentral och andra företagare. Förbipasserande tågresenärer kan lägga märke till ett stickspår som en gång ledde till Hankkijas lager.
De senare etapperna i Societetshusets historia
När husen i Åggelby hade rivits och nya byggts riktades uppmärksamheten mot Societetshusets restaurangbyggnad. Pensionatsbyggnaderna hade redan rivits, bastun hade brunnit ner och Societetshusets huvudbyggnad var mycket förfallen. Men tiderna håll dock på att förändras på 1970-talet, och nu föreslog många olika aktörer att de kunde renovera och ta över Societetshuset för än det ena, än det andra ändamålet. Slutligen köpte staden huset 1979 och började renovera det.
I samskolan Oulunkylän yhteiskoulu hade en viss Klaus Järvinen varit musiklärare redan under en lång tid. Förutom vanliga musiklektioner och en kör ordnade han även undervisning i pop-, rock- och jazzmusik efter skolan. I slutet av 1960-talet grundade han ett storband i skolan, Finlands första jazzorkester för skolmusik – på den tiden var jazz inte särskilt uppskattat och pop eller rock ännu mindre. Under det följande årtiondet, 1972, utvecklades denna klubbverksamhet till Oulunkylän Pop & Jazz Musiikkiopisto, den första läroanstalten för så kallad lätt musik i Finland.
Institutet kunde flytta till Societetshusets lokaler 1985, och 1987 var renoveringen slutligen klar. Institutet fick även in en yrkesutbildning i sin undervisning och blev Pop & Jazz Konservatoriet 1986. År 1995 flyttade institutet från Åggelby till Arabiastranden och bytte namn till Pop & Jazz Konservatoriet.
Efter att institutet flyttat ut inrymde Societetshuset Mellersta Nylands yrkesskola fram till 2002. Då blev Societetshuset Åggelby invånarhus. Där kan föreningar och privatpersoner i området ordna olika evenemang, det finns ett kafé, och det erbjuds psykosocial hjälp för dem som behöver det och hjälp med e-tjänster.
Byggandet fortsätter
Byggandet av Åggelby har fortsatt årtionde efter årtionde. År 1987 byggdes ett nytt köpcentrum, Ogeli, i centrum av Åggelby, söder om korsningen mellan Kullatorpsvägen, Brofogdevägen och andra vägar.Intill köpcentrumet färdigställdes det nya biblioteket i Åggelby samma år. I anslutning till köpcentrumet byggdes 1993 en ny hälsovårdscentral samt Oulunkylätalo, som inrymmer en ungdomsgård och ett arbetarinstitut. Nu finns det därför en betydande koncentration av tjänster i ett och samma kvarter.
År 1991 byggdes ett ståtligt flervåningshus intill Kottby station, med en stor affär i bottenvåningen kallad ”Musta Pekka”. Namnet på butiken blev i något skede problematiskt och förkortades till ”Pekka”. Lite senare förklarade köpmannen att namnet kom från hans eget svarta skägg och inte från något dumt gammalt kortspel, och butiken återfick sitt gamla namn. I övrigt blev byggnaden huvudkontor för byggföretaget YIT. Både strax innan och efter 2010 färdigställdes två stora kontorsbyggnader i Krämertsskog på andra sidan Tusbyvägen, Business Park Duetto, där företag kan hyra kontorslokaler, och elbolaget Fingrids huvudkontor. Under 2000-talet har även ett antal höga kontorshus byggts i Kottby, söder om järnvägen. Resultatet är ett imponerande kontorskluster nära Tusbyleden och järnvägen.
På 1970- och 1980-talen byggdes flervåningshus i Grindbacka, främst i närheten av stationen. Societetshuset skonades alltså från förstörelse, och i närheten av det skonades även den stora och stiliga villan Arturdal, som enligt en del uppgifter ursprungligen byggdes som bostadshus för ryska officerare och är ett av de största flervåningshusen i trä i Finland. I Grindbacka byggdes i övrigt nya byggnader mellan och istället för gamla, som på andra ställen. Hela området har fortsatt att domineras av småhus, och även fler gamla villor än någon annanstans i Åggelby finns bevarade.
Kvarnåkerområdet mellan huvudbanan och hamnbanan bebyggdes med flervåningshus på 1980-talet. När depåområdet mellan det och koloniträdgården inte användes längre, byggdes det helt nya området Grinddal på platsen på 1990-talet. På 2020-talet ersattes hamnbanan av en spårväg, och ungefär samtidigt byggdes en grupp nya flervåningshus precis i kilen mellan spåren.
Även i Krämertsskog byggdes nytt och det gamla revs, och utvecklingen bara fortsätter. Alla gamla byggnader har trots allt inte rivits, och det har det inte heller gjorts i Åggelby i övrigt. Från 1950-talet och framåt uppkom allt mer industri och andra arbetsplatser i Ängsskog, och så småningom fick egnahemsområdet helt och hållet ge vika för arbetsplatser. Samtidigt förpassades namnet Ängsskog till historien och området är nu en del av Krämertsskog.
De senaste nyheterna i Ogeli
I takt med att den nya snabbspårvägen har färdigställts har nya byggnader börjat byggas längs den. I utkanten och söder om Dammen, på båda sidor om Ståthållarvägen, har nya flervåningshus byggts. Bland dessa finns även det mest nyskapande av alla, ett hus byggt helt i murat tegel, utan element, och med självdragsventilation – precis som förr i tiden.
Ett större planeras lite längre söderut. Tusbyvägen ska boulevardiseras, det vill säga omvandlas från den befintliga motorvägen till Tusby stadsboulevard, som ska kantas av höga hus med bostäder, service och arbetsplatser. Planen är inte begränsad till enbart Tusbyleden, utan visionärernas planer omfattar även boulevardstaden på Backasgatan, ett område som är några kvarter brett och sträcker sig från Norra Böle och Kottby till Baggböle. Framtiden får utvisa vilka delar av planen som genomförs och vilka som inte genomförs.
Källor
Grönroos, Matti: Kantatie 45.(Länk leder till extern tjänst)
Harmo, Maunu: Oulunkylä · Åggelby. Vihreä idylli. Oulunkylä-seura r.y., Helsinki 1987.
Helsingin pyörätiet, pyöräilykartta ja pyöräopas. 12. Vanhankaupungin – Oulunkylän kierros. Sivustossa Stadissa.fi
Kotikaupunkipolut. https://kaupunginosat.fi/oulunkyla/kotikaupunkipolut/(Länk leder till extern tjänst)
Pirkkolan historiaa. (Länk leder till extern tjänst)
Pop & Jazz Konservatorio.(Länk leder till extern tjänst)
Svensk förening i Åggelby (Länk leder till extern tjänst)
Stadsstigar i Åggelby(Länk leder till extern tjänst)
Tammi, Tero: Oulunkylän VPK 125 vuotta. Oulunkyläläinen 09/10/2025. (Länk leder till extern tjänst)
