Kökets utrustning
Förr i världen var värme och matlagning tätt sammankopplade, eftersom brännved var länge den primära energikällan. Många bostäder hade ännu på 1920- och 1930-talen en fast murad vedspis som vid sidan av matlagningen också erbjöd värme. Separata på egna ben stående spisar fungerade i Helsingfors med gas. (Av Finlands städer hade förutom Helsingfors bara Viborg och Åbo ett gasnät.) Om det fanns plats i köket och man hade råd kunde man skaffa en kombinerad ved- och gasspis, vars ena halva värmdes med ved och andra med gas. Den vedeldade ugnen och hällen användes på vintern, men på sommaren tillreddes maten med gas, eftersom bostaden inte behövde värmas.
När centralvärme blev vanligare skaffade man ovanpå vedspisen ett separat gaskök att till exempel koka upp vatten med. Sådana fanns i många bostäder ännu på 1960-talet, men när elransoneringen hade upphört blev elspisar småningom vanligare. Även gasspisar blev vanligare, fast många såg dem som skrämmande. Men i synnerhet i de nya förorterna, som byggdes på stadens marker i Östra Helsingfors åren 1959–1975, var gasspisar med stadsfullmäktiges beslut obligatoriska. Av Helsingfors hushåll var 40 % kopplade till gasnätet på 1980-talet.
Vattenledning och avlopp betydde i praktiken en kallvattenkran och en vask i köket. Vattnet som tappades från kranen värmdes upp själv och diskningen skedde i skilda tvättfat. Vasken var bara en slasktratt för avloppsvatten, den var smal och hade ingen propp.
Olika slags eldrivna apparater dök upp på marknaden på 1920-talet, men det tog länge innan de blev vanliga, eftersom de var dyra och elektriciteten var inte heller gratis. Med nutida mått var de svåra att använda och rentav farliga, då de saknade termostat och användaren måste själv vakta brödrosten och strykjärnet för önskat resultat. I värsta fall utbröt en eldsvåda, i lindrigare fall brändes brödet eller plagget så det blev obrukbart. Attityderna påverkade förstås också spridningen av nymodigheter, precis som nuförtiden.
I tidningar började man skriva om eldrivna dammsugare för hushållsbruk år 1907. De första apparaterna var klumpiga och dyra, det lönade sig inte att skaffa en sådan till en liten bostad och speciellt inte till en som var utan el. Tubformade mera praktiska modeller dök upp på marknaden på 1920-talet och de rekommenderades till exempel i sjuksköterskornas tidning Epione.
Förvaring av mat
Att förvara matvaror var lättare på landet än i staden, eftersom där fanns mera plats att bygga iskällare. De första kylskåpen var isskåp som togs i bruk i England i början av 1800-talet och i Finland i slutet av seklet. De var isolerade träskåp som kyldes ner med is skuret från stora isblock som sågats från havsisen. Handel med isblock var förr en lönsam affärsverksamhet. Täckta med sågspån bevarades isblocken länge i underjordiska källare. De första elektriska kylskåpen kom i slutet av 1920-talet. De blev vanligare i städer på 1950-talet, även om arbetarklassens trähusbostäder saknade dem ännu på 1960-talet.
I hemmen förvarades inga stora livsmedelsmängder, eftersom stenfotsbutikerna fanns tätt och hemmen inte alltid hade ordentliga förvaringsutrymmen. Före kylskåpens tid stod hemmets skafferi i en ouppvärmd farstu eller i köket mot ytterväggen. I otäta trähus frös fönstren när det var köldgrader ute. Således förvarades matvaror på vintern mellan fönsterglasen och på sommaren i källaren. Många flervåningshus hade i källaren bostadsvisa skafferier med potatislår och vägghyllor för syltburkar, saftflaskor och konserverade grönsaker. Där var det svalt året runt. Dessa matkällare har vanligen senare renoverats till varma förvaringsutrymmen.
Värme
Förutom värmeugnar behövdes det åtminstone i större bostäder separata värmeanordning såsom kol-, olje- eller gaskaminer eller elektriska element, som ofta var av märket Furniculus.
Flervåningshus värmdes också länge med brännved, som invånarna hämtade i källarens gemensamma vedlager. Så småningom ersattes bostäders vedspisar med värmeelement och centralvärme. Före fjärrvärmen använde fastigheternas centralvärmeanläggningar koks och brännolja, på 1960- och 1970-talen byggda fastigheter endast olja. Den här sajten har en separat artikel om energi och uppvärmning.
Varmt vatten från kranen
Byggande av nya bostäder, renovering av gamla samt nya boendeformer underlättade bostadsbristen och förbättrade boendestandarden under tiden efter krigen. Exempelvis att få varmvatten i helsingforsbostäder var ett stort framsteg för boendebekvämligheten och hygienen. År 1950 fick endast två femtedelar av Helsingfors bostäder varmt vatten in, medan tio år senare var antalet redan två tredjedelar. År 1985 var endast 3 % av Helsingfors bostäder utan varmt vatten. Även om många lägenheter i början var utan varmvatten, kunde de ha en lägenhetsspecifik vattenvärmare.
Wc och badrum – gemensamt eller privat?
Badrum och wc fanns på 1910-talet endast i stora bostäder. För små bostäders invånare kunde det finnas gemensamma toaletter på trappavsatser eller i källaren. Inte före 1930-talet började wc och badrum bli standardutrustning i små lägenheter. Ungefär samtidigt började man placera wc och badrum i samma utrymme i stället för separat. År 1950 hade cirka 40 % av alla helsingforshem badrum och varmt vatten. I övriga landet var antalet 7 %.
Arbetarbostadshusen som staden lät bygga i Vallgård på 1920-talet hade 26 kvadratmeters spisrum, och en stor familj kunde tilldelas ett andra rum. På gården fanns en separat tvättstuga och avträden, ett per fyra familjer. I samband med tvättstugan fanns vattenkran och avlopp. Där hämtade invånarna vatten med en hink och tömde slaskämbaret i avloppet. När lägenheterna var små och utan bekvämligheter var gården och de gemensamma utrymmena viktiga. Man var ofta i kontakt med sina grannar och hjälptes åt. I Helsingfors arbetarfamiljer var 5–8 ett vanligt barnantal på 1950-talet.
Före lägenhetsspecifika toaletter och badrum var vattenförbrukningen avsevärt mindre än nuförtiden och renlighetsuppfattningen var annorlunda. Dagliga tvättandet sköttes i bostadsrummet med hjälp av tvättfat och tvättlappar. Tvättkommoden var ett lågt skåp som man förvarade tvättredskap och kanske också ett nattkärl, dvs. en potta. Kommodens ovandel var av vattentåligt material såsom marmor, och den kunde ha en fördjupning för tvättfat samt ett lock med gångjärn. En arbetarbostads kommod kunde vara enkel och självsnickrad, i ett högreståndshem kunde den vara av lackerat ädelträ. Kommoder fanns också i resanderum på hotell och i patientrum på sjukhus.
I många gamla trähusdominerade stadsdelar utgjordes wc ännu på 1950-talet av ett uthus i en gårdsbyggnad och bruksvattnet hämtades i en gemensam brunn på gården. Även i flervåningshus var en fjärdedel av lägenheterna år 1950 utan wc. Badrum och inne-wc blev vanligare i nybyggda lägenheter och så småningom också i äldre hus efter dyra renoveringar.
Fanns det tillräckligt med plats i lägenheten kunde man redan på 1800-talet skaffa ett separat badkar av plåt som hade en gas- eller veddriven värme- och duschanläggning. Tyska Junkers ”varmvattenströmautomat” av koppar eller helsingforsiska Hubers ”badpanna” av koppar var en populär extrautrustning. Många nöjde sig ändå med att bada i en allmän bastu, och det var ju tätt mellan dem.
Efter krigen plågades Helsingfors av en allvarlig bostadsbrist, och så var det även på 1960-talet när folk flyttade i stora skaror från landsorten till städer och i synnerhet huvudstaden. Utvecklingen av elementbyggande gjorde byggande av flervåningshus snabbare och billigare. Elementhus restes speciellt i förorter men också i stadskärnan, där man rev i huvudsak trähus men också välbyggda 50–70 år gamla stenhus som gärna kunde ha renoverats. Men sådan var tidens anda. Hur som helst så kändes det lyxigt att få flytta från en opraktisk gammalmodig bostad till en ny lägenhet med egen toalett, badrum, kök och balkong och utan bekymmer för uppvärmning.
Elementbyggande är effektivt men producerar enformiga bostadsområden. Dessutom är dålig kvalitet nackdelen med snabbt och billigt byggande.
Nya slags gemensamma utrymmen i husbolagen
Utrymmena för invånarnas gemensamma bruk, såsom tvättstuga och bastu, utvecklades också efter krigen. Ännu på 1950-talet fanns det i många tvättstugor en kokgryta och en ett sköljkar som användes för handtvätt av byk. Tvätten hängdes på tork i källaren, på vinden eller ute. På 1950-talet började tvättstugor förses elektriska tvättmaskiner, centrifuger och torkugnar, ibland även elmanglar. Småtvätt skötte man oftast för hand i eget badkar, om man hade ett.
Husbolagens bastuutrymmen var i flitigt bruk i synnerhet om lägenheterna saknade badrum eller varmt vatten. Företräde till veckovis bastutid hade de invånare som inte hade dessa bekvämligheter i sin bostad. Stadens allmänna bastur var också populära.
En specialitet i Helsingfors och Åbo var husbolagets centralkök, även om de byggdes endast i några flervåningshus i Tölö och Berghäll på 1920-talet. Idéen var att invånaren kunde beställa sina måltider från centralköket som levererade dem med en mathiss till lägenheten. Fast centralköken var sällsynta och deras lönsamhet minskade med tiden, slutade det sista centralköket i Helsingfors så pass sent som 1983.
Ska vi bygga om?
Ombyggnader gjordes i regel i hela flervåningshuset på en gång, och då installerades eller förnyades värmesystemet, gasrör och vattenledningar. Badrummen byggdes ofta på invånarens egen bekostnad. Men ännu på 1970-talet förekom husbolag vars delägare hade av sparsamhetsskäl valt att renovera bara delvis. En orsak kunde vara invånarnas åldersstruktur – många som hade flyttat in som unga var så vana vid att leva utan bekvämligheter att de inte ville använda sina pengar till dem. Således förekom elementärt utrustade lägenheter överraskande sent. Ibland uppsköts ombyggnader när man inte visste, om huset döms till rivning eller inte.
Källor
Herranen, Timo: Kaupunkisuunnittelu ja asuminen. Teoksessa Helsingin historia vuodesta 1945. Osa 1. Väestö, kaupunkisuunnittelu ja asuminen, elinkeinot. Turpeinen, Oiva – Herranen, Timo – Hoffman, Kai. Helsingin kaupunki 1997. 120–243.
Makkola, Pirjo: Koti, asunto, kortteeri: näkökulmia suomalaisten työläiskotien historiaan. Teoksessa Koti kaupungin laidalla – työväestön asumisen pitkä linja. Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura 1999. 8–34.
Rönkkö, Marja-Liisa & Lehto, Marja-Liisa & Lönnqvist, Bo: Koti kaupungissa. 100 vuotta asumista Helsingissä. Tammi 1986.
Yhdeksän pientä kotia. Arjen historiaa Työväenasuntomuseossa = Nio små hem. Vardagens historia i Arbetarbostadsmuseet.
Åström, Anna-Maria: Helsinkiläisten muistot, paikat ja kiinnekohteet. Teoksessa Kaupunkilaisten Helsinki. Helsingin historia vuodesta 1945. Osa 5. Åström, Anna-Maria – Kolbe, Laura. SKS. Helsinki 2016. 13–444.
Åström, Anna-Maria: Koti ja naapurusto – Helsingin koillislaita 1950- ja 1960-luvulla. Teoksessa Koti kaupungin laidalla – työväestön asumisen pitkä linja. Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura 1999. 79–122.
