Koloniträdgårdar

Helsingfors snabba tillväxt och arbetarbefolkningens dåliga boendeförhållanden väckte under 1900-talets första decennier intresset för stadsplanering och sunt boende. Vid samma tid började arbetstiden begränsas, och man ville styra arbetarklassen till att använda den ökade fritiden ”rätt” och på ett nyttigt sätt. För att arbetarbefolkningen i städerna sommartid skulle få möjlighet att njuta av friskt friluftsliv samt av energiskt lantarbete och dess frukter började man i Helsingfors grunda koloniträdgårdar enligt svensk och tysk förebild.

Noggrant reglerade oaser

Den första koloniträdgården i Helsingfors grundades i Brunakärr 1918. Koloniträdgårdarnas glansperiod inföll på 1920–40-talet, då den ständigt ökande efterfrågan gjorde att trädgårdar öppnades i olika delar av staden: i Gumtäkt (1926), Vallgård (1932), Hertonäs (1934), Tali (1936), Åggelby (1940), Marudd (1946) och Baggböle (1948).

Koloniträdgårdarna planerades med omsorg. I kvarteren med kolonilotter rörde man sig längs ett vackert och effektivt utformat nätverk av gångar. I de gemensamma områdena skapades ståtliga parkplanteringar, ibland även lekplatser och idrottsplaner. Användningen av kolonilotterna var noggrant reglerad. En koloniträdgårdsrådgivare gjorde upp planmodeller med planeringsanvisningar. Stadsarkitekten fastställde ramvillkoren för stugornas utseende och gjorde typritningar som hjälp för byggarna.

 

I början odlades främst nyttoväxter på kolonilotterna, eftersom de under krigs- och nödtider kunde ha stor betydelse för en arbetarfamiljs kosthåll. Stugorna var avsiktligen så små att de närmast lämpade sig som redskapsförråd och tillfälliga regnskydd. Kolonistugorna ökade i storlek redan på 1930-talet, och man fick övernatta i dem under hela vegetationsperioden. Efter krigen gick sommarfirandet förbi matproduktionen, och prydnadsväxternas andel av odlingsarealen ökade.

Trots efterfrågan grundades inga nya koloniträdgårdar inom Helsingfors stads gränser efter 1940-talet. De gamla koloniträdgårdarnas öde har varit omtvistat många gånger, när behovet av byggnadsmark och rekreationsområdenas betydelse har ställts mot varandra. I dag har de äldsta och mest värdefulla koloniträdgårdarna i Helsingfors skyddats i detaljplanen.