Lantgårdsmarker i Helsinge landskommun
Fram till mitten av 1900-talet var den nuvarande Kvarnbäckens område förvånansvärt glesbefolkad landsbygd och skog. Det fanns dock flera stora gårdar i närheten, som Botby gård och Hertonäs gård. Kvarnbäckens område var en del av de stora ägor som hörde till Hertonäs gård, som grundades på 1400-talet. Vid utfallsdiket Skogsbäcken från åkrarna i Vik fanns en liten kvarn. Det närbelägna Kvarnbäckstorpet namngavs även efter diket och gav senare namn åt hela delområdet.
På rekognoseringskartor från 1780–1782 finns även en markering för kase, det vill säga platsen för en vakteld, i södra delen av området, ungefär i korsningen mellan Kvarnfolksgatan och Hjulkvarnsvägen. Ordet kase kan ha legat bakom uppfattningen att Botby en gång i tiden egentligen hette Böteby. Detta böte skulle således vara just en varningseld. Varningseldarna har gett namn åt bland annat Kasberget och Botby. Å andra sidan har senare forskning tolkat antagandet i fråga om ordet böte som felaktigt och ansett att Botby egentligen har betytt en by med en bod. Därav härstammar i sin tur namnet på det närbelägna delområdet Botby.
Det finns inte mycket skriftligt källmaterial om den historiska betydelsen av de gamla varningseldarna och deras tillhörande försvarssystem. Området spelar dock en viktig roll i 1900-talets krigshistoria. Inför och under första världskriget byggdes befästningar även i Kvarnbäcksområdet, som en del av den befästningskedja som omgav hela Helsingfors. Syftet med den var att hindra det tyska kejsardömet från att anfalla storfurstendömet Finlands huvudstad. I området kring Kvarnbäcken, Gårdsbacka och Tranbacka låg bastionerna 1–13 i bas VI samt artilleribatterierna B16, B17 och 65. Det bäst bevarade av dessa är artilleribatteri 65, som ligger i Högbergsparken, nordost om Kvarnruttens friluftsväg. Batteriet hade fyra 280 millimeters mörsare, som skyddades av en bergvägg och betongmurar. Intill batteriet har det funnits skyddsrum av betong och sten samt även en skytte- eller löpgrav som går från kullens norra sida till baksidan av batteriet. Till basen hörde även en bastu, som låg i korsningen mellan Kvarnmästarvägen och Gårdsbackavägen, samt en kiosk där det nuvarande köpcentret ligger.
I början av 1900-talet fanns det även tre andra torp i eller i närheten av det område där nuvarande Kvarnbäcken ligger: Nybacka, Sohl eller ”Soli” och Slagerberg. På 1930-talet byggdes även en järnväg söder om Kvarnbäcken, den så kallade Hertonäs hamnbana, som gick från Åggelby via Vik till Hertonäs. Banan användes för hamntrafik fram till början av 1990-talet och sporadiskt ännu i början av 2010-talet.
Eine Niinimäki, som tidigare bodde på Kvarnbäckstorpet, har berättat om livet på 1930-talet. Torpet låg i området mellan nuvarande Fotkvarnsvägen och Handkvarnsvägen. Vatten fick man från en brunn. I korsningen mellan Kvarnmästarvägen och Gårdsbackavägen låg även Storsängs gård, som omfattade en ladugård, ett stall och statarbostäder, som byggts i en gammal bastu i en rysk befästning. Dessa revs för att ge plats för byggandet av förorten.
I utkanten av Kvarnbäcken planerades Botby 1917 med status som ett samhälle med sammanträngd befolkning. Samhällen med sammanträngd befolkning var ett fenomen i början av 1900-talet som var kopplat till den föränderliga stadsbilden. Helsingfors stadskärna upplevdes som en orolig och ohälsosam plats att bo på, särskilt för barnfamiljer. Strax utanför staden planerades nya bostadsområden, där man bodde huvudsakligen i ”villor” eller, i modernt språkbruk, egnahemshus. I närheten av staden byggdes samhällen för förmögnare folk dit det ofta gick att ta sig med spårvagn eller tåg (Brändö, Drumsö, Munksnäs, Åggelby). Lite längre bort, till exempel i Botby och Baggböle, byggdes villasamhällen, särskilt för den rikare arbetarklassen.
Villasamhället Botby planerades i den nordöstra kanten av nuvarande Kvarnbäcken. Detta framgår tydligt av fastighetskartan från 1945. Nästan hela den nuvarande norra delen av Kvarnbäcken är markerad på kartan som en begravningsplats för samhället som sträckte sig från den nuvarande Kvarnbäcksvägen till slutet av Ovanstensvägen. Begravningsplatsen anlades dock aldrig, och villasamhället blev heller aldrig verklighet.
Efter krigen genomfördes den stora regionsammanslagningen 1946, då nästan hela nuvarande Östra Helsingfors, inklusive Kvarnbäcken, överfördes från Helsinge landskommun (Vanda) till Helsingfors stad. Samtidigt anslöts de små kommunerna Brändö, Haga, Hoplax och Åggelby till staden. Tanken var att ansluta områdena till staden för att möjliggöra snabbare byggnation, eftersom det rådde en skriande brist på bostäder efter kriget (på grund av anskaffningen av bostäder åt de evakuerade, bostadslöshet till följd av krigets härjningar samt befolkningstillväxten). Den första fasen av byggandet av Kvarnbäcken var kopplad till denna återuppbyggnadsperiod efter kriget. Enligt den så kallade markförvärvslagen planerades en by med frontmannahus, det vill säga en grupp trähus med ganska lika utseende på Mjölnarvägen och de gator som korsar den. I synnerhet i det inledande skedet var livet i frontmannahusen ganska jordnära: människorna var tvungna att gräva sina egna dräneringsdiken samt dricksvatten- och avloppsbrunnar. På 1960-, 1970- och 1980-talen byggdes även nya egnahemshus i området där den mest kända invånaren förmodligen var ”tv-kocken” Jaakko Kolmonen. Han har betonat Kvarnbäckens funktionalitet, särskilt med tanke på att man när man bor där har möjlighet att vara nära naturen och har tillgång till närservice utan bil.
Kvarnbäcken var även en av de första förorterna på 1960-talet. Liksom andra områden i Östra Helsingfors byggdes Kvarnbäcken ursprungligen enligt en modell för förortsbyggande från England där boendet koncentrerades droppvis längs järnvägarna. Kvarnbäcken byggdes strax efter Rönnbacka och samtidigt med Gårdsbacka. Enligt den stadsplan som godkändes 1962 planerades ett bostadsområde med 15 000 invånare där, med 3–8 våningar höga flervåningshus samt radhus. Flervåningshusen byggdes till stor del som produktion på löpande band med hjälp av färdiga element, vilket var ett nytt modefenomen inom byggindustrin. Detta drevs inte bara av jakten på snabba inkomster, utan även av en skriande bostadsbrist. De flesta av husen byggdes i slutet av 1960-talet. I området byggdes dessutom en idrottspark som betjänade hela Östra Helsingfors, och det fanns även en del affärsverksamhet, vars lokaler senare byggdes om för andra ändamål, till exempel Paragons tryckeri som blev ”Sportkvarnen”.
Planeringen av området tog även hänsyn till en transportform som på den tiden fortfarande var ny men som alltjämt ökade i popularitet: privatbilismen. Enligt den ursprungliga planen skulle dock bilarna parkeras i underjordiska parkeringsgrottor, och metrostationen skulle ligga mitt i förorten. Dessa lösningar övergavs dock av ekonomiska skäl. Därför finns det parkeringsplatser även på gårdarna till flervåningshusen, och för att komma till metron är man tvungen att korsa en bilväg. En annan ny planeringsidé som genomfördes i Kvarnbäcken var ett regionalt fjärrvärmesystem, som även kom att omfatta Gårdsbacka och Ärvings. Kvarnbäcken ansågs en gång i tiden vara arkitektoniskt förtjänstfullt och omnämndes som ”ett av de bästa förortsområdena” på arkitekturutställningarna i Paris och Wien.
Kvarnbäcken planerades i synnerhet med tanke på bostadsbehoven för familjer. Förutom ettor och tvåor byggdes även treor och fyror i flervåningshusen som var, och i vissa fall fortfarande är, mycket attraktiva för människor som behöver flera rum. I början låg stadens förvaltning dock långt efter: en egen folkskola inrättades inte förrän 1966 och ett läroverk 1967, om än som en privat skola.
Redan på 1960-talet uppstod dock vissa problem med utvecklingen av Kvarnbäcken, framför allt på grund av den snabba befolkningstillväxten. Det förekom flera stora gängslagsmål mellan ungdomar i området, med upp till 80 personer inblandade, där polisbilar vältes omkull. I närheten av området fanns även ett läger för hemlösa med cirka 40 personer.
Ett annat problem gällde en tidigare sandtäkt, som hade omvandlats till en avstjälpningsplats 1953. Tanken var att fylla igen täkten så att den inte skulle ”förstöra landskapet”. Täkten, som fyllts med avfall, skulle jämnas ut och en idrottsplan anläggas ovanpå. Från avstjälpningsplatsen rann det bland annat spillolja genom sandåsen och längs dikena ända till Marudds badstrand. Dumpning av olja förbjöds 1957, men avstjälpningsplatsen fortsatte att användas i stort sett obegränsat och oövervakat ända fram till 1962, då den stängdes. Ovanpå byggdes elva flervåningshus, en affärsbyggnad och ett daghem. Avstjälpningsplatsen, som begravts i det förflutna, gjorde sig så småningom påmind: vattnet i bäcken missfärgades och luktade illa, och husens gårdar satte sig. På 1990-talet gjorde staden en undersökning och fann bland annat PCB-föreningar, olja och cyanid i marken. Slutligen revs flera hus helt och hållet på området och marken återställdes. Istället anlades Understensparken, vars kulle idag är ett av områdets landmärken, även om de ursprungliga planerna var att göra den betydligt mer spektakulär, med bland annat lusthus med parisisk arkitektur som förebild.
Viktiga förändringar i Kvarnbäcken under 2000-talet har varit de nya utbildningsinstitutionerna, byggandet av yrkeshögskolan Metropolias campus och den nya byggnaden för Helsingfors språkgymnasium, förnyelsen av köpcentret samt den betydande mångkulturaliseringen av området. Kvarnbäckens köpcentrum renoverades grundligt mellan 2009 och 2012. I anslutning till det nya köpcentret byggdes även ett stort antal flervåningshus, vilket på sätt och vis innebar att kvartersbutikerna återvände. År 2010 byggdes även en ny byggnad för yrkeshögskolan Metropolia i Kvarnbäcken, vilket i ett slag även gjorde området till ett studentcampus. Dessutom byggde Helsingfors stad i början av 2020-talet en ny byggnad för språkgymnasiet bredvid metrostationen, vilket gjorde att Kvarnbäcken återigen blev hemvist för gymnasiet (gymnasiet, som verkat i grundskolan Myllypuron peruskoulu, slogs samman med gymnasiet Itäkeskuksen lukio 1995).
Mera om ämnet
Saloranta, Pauli 2013. Kotikaupunkipolut: Myllypuro. Myllypuro-seura, Helsinki.
Turpeinen, Oiva & Herranen, Timo & Hoffman, Kai. Helsingin historia vuodesta 1945, osa 1. Väestö, kaupunkisuunnittelu ja asuminen, elinkeinot. Helsingin kaupunki 1997.
Valkonen, Anne 2005. Kartanon takamaista monikulttuuriseksi kaupunginosaksi. Myllypuro-seura, Helsinki.
