Ursprunget till Helsingfors stads namn orsakar ofta förvirring, i synnerhet som staden har lite olika namn på stadens två officiella språk. Det svenska namnet Helsingfors är det namn som staden fick när den grundades på den svenska kungen Gustav Vasas befallning 1550. Staden fick namnet Helsingfors, eftersom den grundades vid Vanda ås mynning på en plats där det än i dag finns en praktfull, brusande fors. Forsen i fråga heter numera Gammelstadsforsen.
Namnets inledande del Helsing syftar på den gamla socken (ort) där forsen låg. Det svenska namn som användes på socknen var Helsinge, medan den kallades Helsinga på latin och på finska troligtvis Helsinki eller Helsingin pitäjä. En rest av detta kan till exempel ses i namnet på den gata som har uppkallats efter Helsinge socken, det vill säga Helsingegatan. På finska heter gatan Helsinginkatu. I finskspråkigas mun fortsatte samma gamla Helsinge socken (”Helsinki”) alltså att existera, även om det svenska namnet på den nya staden som avskilts från den gamla landssocknen alltså var Helsingfors eller ”Helsinginkoski” på finska.
Det kan sägas finnas fyra beaktansvärda teorier om ordet Helsingfors ursprung. De har alla sina starka och svaga sidor.
Den första teorin: Helsinge socken grundades av nybyggare som hade flyttat från Hälsingland i Sverige
Man har traditionellt trott att ”Helsing-” syftar på ett område i Sverige, Hälsingland. Man har utifrån traditionen och skriftliga källor från 1600-talet antagit att speciellt nybyggare därifrån skulle ha bebyggt den nuvarande Helsingforstrakten och på så sätt gett namn åt området. Den här teorin sågs länge som en fullständigt självklar sanning, och den fastställs även i verket ”Helsingfors gatunamn” som Helsingfors stad gav ut 1981. Nyare forskning har dock börjat ifrågasätta denna tolkning. I Tapio Salminens verk Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika, som publicerades som en del av Vanda stads historieprojekt, kullkastas denna teori om Hälsingland med följande argument:
Bakom idén ligger för det första den så kallade göticismen, som på 1600-talet i syfte att stötta Sveriges stormaktsposition hittade på olika ”fornsvenska” kungadömen och riken som skulle ha spridit sig runt om i Norden. I många fall handlade det även om att adelssläkter ville hitta på ett storslaget förflutet åt sig. Detta var förknippat med en föreställning om det stora riket Hälsingland, som nybyggare skulle ha lämnat för att sprida sig över ett stort område och namnge platser utifrån sitt ursprung. Den historiska kunskapen stöder dock inte alltid denna teori. Till exempel nämner Mikael Agricola, som levde på 1500-talet och själv kom från kustorten Pernå, inte att svenskarna i Nyland skulle ha kommit från Hälsingland, utan anger mer allmänt att de är från Sverige eller Gotland. Varför skulle biskop Agricola, som skrev mycket om till exempel finländarnas forntida folktro, inte ha känt till detta samband med Hälsingland?
Dessutom har ny namn- och dialektforskning visat att det inte finns någon tydlig dialekt- eller namnkoppling mellan Hälsingland och Nyland. I medeltida rättskällor har man även haft den felaktiga föreställningen att domstolarna i Hälsingland och Helsingo på något sätt skulle vara beroende av varandra. En närmare granskning har vissat att vissa likheter är en slump och en effekt av centralförvaltningen. Det enda faktiska sambandet är det likartade namnet. Namnet kan dock i Helsingfors fall ha ett helt annat ursprung.
Den andra teorin: Helsingfors har fått namn efter en invånare som hette Helsing
Enligt den andra teorin har Helsingfors fått sitt namn av en invånare som hetter Hälsing eller Helsing. Detta är mycket vanligt runt om i Nyland, Staffansby (på finska Tapaninkylä) syftar till exempel på en person med namnet Staffans (Tapani). En liknande förklaring har även lagts fram för Mellungsby, Bocksbacka och Baggböle, Kårböle och Kånala, även om personnamnen bakom dessa inte är lika kända för den moderna människan. Teorin kan naturligtvis inte bekräftas helt, eftersom det är svårt att veta om en person har fått namn efter en plats eller om det tvärtom är platsen som har fått namn efter personen. Det är rent generellt känt att det är vanligt med platser som har fått namn efter en person, så varför skulle inte Helsingfors kunna vara en av dem?
Den tredje teorin: Helsing- betyder trång passage
Ordet helsing har även misstänkts anknyta till det svenska ordet hals, som även har tolkats ha innebörden trång passage eller smalt näs. Detta skulle inte bara förklara själva Hälsinglands, utan även andra liknande ortnamns historia. Ortnamn av Helsing-typ finns i till exempel Sverige, Danmark och Estland, och det kan hända att något smalt vatten- eller landområde har bidragit till dessa ortnamn. I Helsingfors fall är det dock lite oklart vilken trång passage eller vilket näs det skulle kunna vara. Om det är ett näs, har man antagit att det skulle kunna vara området mellan Gammelstadsviken och Bredviken, det vill säga den så kallade Estnässkatan, där centrum ligger i dag. Om det är en trång vattenpassage, skulle det i sin tur kunna vara deltat i själva Vanda å.
Numera vet man, till skillnad från på till exempel 1600-talet, att Helsingfors kust på grund av landhöjningen en gång i tiden låg avsevärt mycket längre norrut. Därför har även Vanda ådal en gång i tiden varit ett smalt havssund, som så småningom har snörts ihop till en ganska anspråkslös å. Det har dessutom föreslagits att namnet syftar på Finska viken, som ju som bekant är ganska smal mellan Helsingfors och Tallinn.
Den fjärde teorin: Helsinge betyder boplats för ejdrar eller gäss
Som en fjärde teori har det framlagts att ordet helsingr, helsingi eller helsinge i gammalsvenska skulle ha betytt andfågel eller gås. Man har framför allt spekulerat kring att ordet uttryckligen skulle kunna syfta på ejderhanen, vars sorgmodiga rop är bekanta för alla som rör sig i Helsingfors skärgård på vårarna. Ejdrar och deras ägg har i århundraden även varit eftertraktad mat för invånarna i skärgården, vilket även skulle förklara ordets betydelse för platsen. För övrigt övervintrar ett stort antal andfåglar, såsom alfåglar, i enorma mängder utanför Helsingfors, och mångar häckar naturligtvis också i området. Ejdern är dock en skärgårdens, och till och med den yttre skärgårdens, fågel, och därför har det ansetts konstigt att hela socknen skulle ha fått namn efter den. Största delen av socknen och dess centrum, Helsinge kyrka S:t Lars, ligger dock ganska långt från skärgården. Å andra sidan vet man att sjöfarten var mycket viktig för socknen, och att bönderna i inlandet ofta utrustade fartyg trots att de hade sitt hem i inlandet.
Om ordet helsinge syftar på gås, skulle gäss ha varit mycket vanligt förekommande i Vanda ådal. Betande boskap gjorde att ådalarna tidigare var anmärkningsvärt öppna, vilket erbjöd en idealisk miljö för gäss, som tycker om gräs. Det kan vem som helst konstatera i dag genom att titta på de vitkindade gässen som betar i stadens parker. Även om den vitkindade gåsen är en nytillkommen häckningsart, skulle ordet helsinge till exempel kunna syfta på grågås, som tidigare var vanlig, men som jagades så att den nästan dog ut i början av 1900-talet och närmast blev en skärgårdsfågel också den. Sädgåsen, som numera närmast häckar på myrar i norra Finland, skulle i sin tur också mycket väl ha kunnat häcka på Finska vikens försumpade stränder för hundratals år sedan.
Den historiska forskningen om Helsingfors namn fortsätter. Den förutsätter även tvärvetenskaplighet, eftersom frågan är förknippad med historiska, lingvistiska och geografiska aspekter. En svårighet med alla teorier är även att både stadens och den gamla socknens namn under tidernas gång har skrivits på många olika sätt. Stavningen har ofta påverkats av skribentens modersmål eller kulturspråk, såsom finska, svenska, estniska, tyska eller latin. Nedan har några exempel sammanställts:
Helsing, Hellsing, Helsingh, Helsinga, Helsingha, Helsingaa, Helsinge, Helsingae, Helssijnghe, Helsingä, Hellsingio, Helsingio, Helsingo, Helszingo, Helssingo, Helsingå, Helsingoo, Hellssingfors, Haelsinge.
Litteratur
Salminen, Tapio: Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika. Vantaan kaupunki 2013.
Terho, Olavi et al.: Helsingin kadunnimet. Helsingin kaupunki 1992.
