Vad avses med medeltiden i Helsingforstrakten?
Med medeltiden avses lite olika tidsperioder beroende på område. Ett sätt att definiera medeltiden är kulturhistoriskt. Medeltiden börjar när Romarriket tillägnar sig kristendomen (och snart därefter faller). Den romerska maktens arvtagare är i kulturell bemärkelse den latinska kyrkan som leds av påven i Rom och som bevarar sin nästan oomtvistade maktposition i över tusen år. Medeltiden slutar med reformationen på 1500-talet, då stora områden i framför allt norra Europa avskildes till egna protestantiska kyrkor. Den här definitionen passar bra även på Finland, alltså att man med medeltiden menar den tidsperiod då Finland var en del av den latinska kyrkan som leddes från Rom.
Till skillnad från i Italien får kristendomen inget betydande fotfäste i Finland förrän på 1000-talet. Därefter kan man i det arkeologiska materialet i viss mån hitta till exempel kors och andra föremål som refererar till kristendomen. Enligt den traditionella uppfattningen gjorde det svenska kungariket tre korståg till Finland, och området blev tack vare dem en del av både kristenheten och det svenska riket. Nyare forskning har visat att dessa färder, om de ens var just tre till antalet, inte var sådana korståg som man hade föreställt sig. I efterhand ville man motivera erövringen av Finland med ”spridande av civilisation” och ”kristnande”, och därför utvecklades myten om korstågen. Det är mer sannolikt att det var fråga om en flerdimensionell kombination av ekonomiska, kulturella och politiska maktambitioner.
Det har skrivits mycket om Finlands bebyggelsehistoria. Frågan var framför allt under förra århundradet även i allra högsta grad politisk: man stred om ”vem” Finland tillhörde, de svenskspråkiga eller de finskspråkiga. Därför var det även viktigt att utreda när de olika grupperna hade kommit till området och hur de hade kommit över marken. Den här motsättningen har numera hamnat i bakgrunden, framför allt eftersom nyare forskning med hjälp av bland annat pollenanalyser har kunnat påvisa att den nyländska kusten inte var ett sådant bosättningsvakuum som man i tidigare forskning har föreställt sig. Den tidigare uppfattningen om att kusten nästan var obebodd i början av medeltiden och att det skulle ha kommit svenska nybyggare dit stämmer alltså inte.
Det är dock helt klart att det i slutet av det första årtusendet fanns mer folk i Skandinavien än vad området klarade av att försörja. Därför gav sig många av för att söka nya bosättningsområden samt även på plundrings- eller vikingatåg. Dessa färder och koloniseringar riktades både västerut (de brittiska öarna, Island, Grönland) och österut (Finland, Baltikum, floderna i Ryssland). I mitten av 1300-talet satte svarta döden stopp för den starka befolkningstillväxten i Sverige och strömmen av nybyggare från Sverige till Nyland. Svenskarna hade fokuserat på boskapsskötsel, fiske och åkerbruk. Tavastlänningarnas fasta bosättning spred sig till kusten samtidigt som svenskarna, men de bosättningscentra som uppstod i synnerhet i socknens västra del och på den östra sidan smälte senare samman med den svenska bosättning som omgav dem. Befolkningen i området var nästan helt svenskspråkig. En språkgräns uppstod i den norra delen av den blivande kyrkosocknen, cirka 20 km inåt landet från kusten.
Andlig och världslig makt
Den permanenta svenska bosättningen förde in kyrkan och den världsliga makten i människornas liv. Innan Helsingfors stad grundades 1550 hade det redan funnits regional förvaltning i regionen i två århundraden för att sörja för böndernas andliga uppfyllelse, skipa rättvisa och se till att bönderna betalade skatt. Dessa två förvaltningsområden var regionalt nästan sammanfallande, och socknarna omtalas i dokument som Helsinga eller Helsinge.
Den medeltida kyrkosocknen var en del av Åbo stift, som omfattade dagens västra och södra Finland och vars egendom och skatteintäkter användes för att upprätthålla den lokala andliga verksamheten, det vill säga socknens kyrka och kyrkoherde. Helsinge kyrkosocken (som bestod av dagens Helsingfors, Vanda, Nurmijärvi och en del av Tusby) bildades i slutet av 1300-talet och fick en egen kyrka, S:t Lars kyrka. Dessförinnan hade regionen i kyrkliga ärenden hört till Borgå och Sibbo kapellförsamling, som var underordnad Borgå.
I världsliga frågor bildade Helsinge i sin tur en egen administrativ socken senast i början av 1400-talet. Förvaltningssocknen var en del av det mer omfattande Borgå fögderi. Förvaltningssocknarna var kronans skapelser. Bönderna som lydde under dem betalade grundskatt och hade en länsman som skötte gemensamma ärenden och relationerna till kronan.
Socknen utvecklas
Socknens medeltida näringsliv byggde i stor utsträckning på den boskapsskötsel och det effektivare åkerbruk som svenskarna förde med sig. Traditionellt svedjebruk och fiske behöll också länge sin position som viktiga näringar vid sidan av åkerbruket. Den svenska bosättningen koncentrerades till kusten och Helsingforstrakten, vilket eventuellt delvis berodde just på jordbrukstekniken. I kusttrakterna var marken mjukare och det krokårder som svenskarna använde klarade av att plöja åkrarna, till skillnad från i inlandet, där den effektivare plog som tavastlänningarna använde bet också på hård lera.
Genom Helsinge socken gick många särskilt viktiga trafikleder: den öst-västliga Stora strandvägen eller Kungsvägen gick från Åbo till Viborg via Helsingfors. Färder till inlandet underlättades av Vanda å och den väg som följde dess lopp. Farleden i riktning mot kusten och i synnerhet farleden till Estland ledde till att det i slutet av medeltiden i Helsingeregionen hade bildats ett betydande centrum för den handel som förmögna bönder, präster och länsmän idkade.
Helsinge socken var efter Viborg och Pojo den tredje viktigaste platsen för bondeseglation i Finland. Bönderna borde ha idkat handel i Borgå, som hade grundats i slutet av 1300-talet och hade stadsrättigheter, men Borgå hade bara ett par hundra invånare och hade därför svårt att konkurrera med marknaden i det större Tallinn. Från Helsinge exporterades skinn, trävaror, tjära, fisk och djur, medan importen till socknen framför allt bestod av salt och spannmål. Helsinge var även det viktigaste området för boskapskötsel i Nyland. Med hjälp av handeln utvecklades socknen till en av de förmögnaste socknarna i Finland och Nyland och hade vid tiden för grundandet av Helsingfors 2 600–3 600 invånare.
Den historiska tiden börjar
De första dokumentkällorna om Helsingfors historia är också från medeltiden. Det äldsta bevarade dokumentet där Helsinge kyrkosocken nämns är från 1401, då lokala män enligt ett dokument donerade mark i Räckhals till S:t Laurentius kyrka i Helsinge.
De tidigaste omnämnandena från de områden som hör till dagens Helsingfors är tingsdomar från 1417. I dem nämns byarna Forsby och Vik, på vars marker den kommande kungsgården skulle grundas. Källorna från tingen rörde fiskerättigheter: två estniska munkar från Padis kloster anklagades för att ”stå på Forsbys mark” och för olovligt fiske; de hade ”fångat fisk med håv ur forsen på Forsbysidan”, vilket de inte hade rätt till.
Estniska munkar rörde sig i Helsinge, eftersom de av den svenska kungen redan på 1300-talet hade fått rätt att utnämna präster i Borgå och dess församlingar. Klostret hade genom köp och donationer även kommit i besittning av ett stort antal nyländska gårdar som sedan sköttes av lekmannabröder i brun kåpa. Minnet av dessa medeltida munkbröder lever även kvar i ortnamn i Helsingfors: Munkholmen och Munksnäs.
Litteratur
Salminen, Tapio. Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika. Vanda stad, 2013.
Haggren, Georg; Halinen, Petri; Lavento, Mika; Raninen, Sami och Wessman, Anna. Muinaisuutemme jäljet. Suomen esi- ja varhaishistoria kivikaudelta keskiajalle. Gaudeamus, 2016.
