Storbombningarna av Helsingfors 1944

Luftvärnet i Helsingfors skötte sin uppgift med framgång – åtminstone jämfört med hur det gick vid bombningar av andra städer i Europa. Om det inte hade lyckats som det gjorde kunde antalet döda, sårade och ödelagda eller skadade byggnader ha varit mångdubbelt större.

Luftvärnsregemente 1 bar största ansvaret för försvaret av huvudstaden, och dessutom deltog skyddskårister, lottor och 12–16-åriga så kallade soldatgossar, av vilka en del var medlemmar av skyddskårernas pojkavdelningar. Tack vare Försvarsmaktens luftförsvars och de frivilligas insats besparades Helsingfors större ödeläggelse.

Helsingfors universitets huvudbyggnad fick allvarliga skador under sista februaribombardemanget, den 26–27.2 1944:

Översiktsfilmen Finlandia-katsaus 57(Länk leder till extern tjänst)

Under fortsättningskriget (1941–44) ägnade Finlands högsta militärledning alltmer uppmärksamhet åt försvaret av Helsingfors. Huvudstaden och dess öde är alltid viktiga för hela nationen. Också ute i världen fanns färska exempel på bombade huvudstäder, bland annat London, Berlin, Moskva, Bukarest och Tokyo.

När Sovjetunionen hösten 1942 började göra nattliga bombningar mot Helsingfors insåg den högsta statsledningen bristerna i försvarets förmåga att upptäcka och värja sig mot anfallande fiendeplan i mörker. Våra jaktplan var inte rustade för att operera i mörker. Och för luftvärnet kunde man inte få fram tillräckligt skarpa måluppgifter med hjälp av bara ljudpejling och strålkastare.

Insikten om att försvaret behövde effektiveras stärktes dessutom av en överraskningsbombning mitt på ljusan dag den 8.11.1942, då en bomb dödade 51 personer. Som följd av dessa händelser började man försöka skaffa radarutrustning och kanoner från Tyskland. Samtidigt kunde man med hjälp av nya 88 millimeters RMB-luftvärnskanoner – även de från Tyskland – väsentligt effektivera luftvärnet.

Läget inom luftförsvaret av Helsingfors i februari 1944

I början av februari 1944 bestod Helsingfors luftvärn av luftvärnsartilleriet, en av Flygvapnets jaktflottiljer samt en i mitten av mars influgen Luftwaffe-flottilj som kunde göra nattliga flygningar.

Luftskyddet spelade en stor roll för att kunna hålla förlusterna nere och reparera skador. Luftskyddskompanierna, brandkårerna, läkar- och sjukvårdspersonalen och polisen lyckades i sina uppgifter.

Luftvärnscentralen Torni

Under täcknamnet Torni verkade centralkommandot för luftförsvaret av Helsingfors.

Därifrån leddes koordinerat luftvärnsartilleriet, radaranläggningarna, strålkastarna och ljudpejlarna samt nattjaktplanen. Torni hade också en central roll då man mellan bombningarna slipade samarbetet utgående från de erfarenheter av fiendens flygvapen man fått. Flera spärreldsövningar hölls, och Torni utvecklade också samarbetet mellan bland annat nattjaktplanen och strålkastarenheterna.

Ursprungligen hade luftvärnscentralen placerats i Olympiastadions lokaliteter. Namnet Torni inspirerades av Stadiontornet.

I början av 1944 bestod luftvärnscentralens personal av 4 officerare, 8 underofficerare, 1 kanonjär, 2 lottor och en stafett.

Luftvärnsregemente 1

Styrka 4 600 personer, varav över 100 kvinnor och över 200 soldatgossar eller unga skyddskårister.

Staben, luftvärnscentralen och 1. Luftvärnsregementets lageravdelning

Två flygradarenheter ("Raija")

Fyra tunga luftvärnssektioner: 13–15 tunga luftvärnsbatterier och 77 tunga luftvärnskanoner (75-88 mm)

Fyra eldledningsradarenheter (”Irja”)

En lätt luftvärnssektion

Tio troppar och sex luftvärnsmaskingevärsplutoner

Sammanlagt 41 lätta luftvärnskanoner (20-40mm)

Strålkastarsektionen: 4 stålkastarbatterier, 36 strålkastare och 13 ljudpejlar

Dessutom fanns på holmarna utanför Helsingfors tre kustluftvärnsbatterier (underställda luftvärnsregementet under avvärjningsstrid)

Från och med 12.2.1944 även 12 luftvärnsvapen på sjöstridskrafternas fartyg.

Pekka Jokipaltio (1901–77)

Överstelöjtnant Pekka Jokipaltio utnämndes till befälhavare för Luftvärnsregemente 1 den 12 mars 1943.

Som regementskommendör hade Jokipaltio en central roll då man av luftvärnets många komponenter och aktörer bildade en samordnad apparat, en i stridernas tumult effektivt fungerande ”avvärjningsorkester”. Regementet hade nyligen genomgått en stor organisationsreform och fått betydande materielförstärkningar, så det fanns mycket att göra.

Spärreld och prickskytte

Syftet med spärrelden var att framför de angripande planen skapa ett gytter av granatexplosioner som skulle avskräcka piloterna från att flyga vidare och fälla sina bomber. Prickskyttet alias nedskjutningsskyttet gick ut på att med hjälp av så exakt målinformation som möjligt få in förintande träffar på de angripande planen.

Radaranläggningarna spelade en central roll för luftvärnets framgångar och för att Helsingfors undgick massiv förstörelse.

Under de massiva bombardemangen av Helsingfors år 1944 visade spärreldsstrategin sin styrka. Ungefär som man hoppats avskräcktes av allt att döma största delen av piloterna av spärreldsmuren framför dem. Därvid fällde planen för det mesta sina bomber redan då, och vände bort. 

Avvärjningen i siffror

I de tre februaribombningarna mot Helsingfors 1944 fälldes sammanlagt 16 500 bomber av olika storlek, enligt uppgift som inför en utställning i Jugendsalen år 1994 hade inhämtats från sovjetarméns arkiv. [SI1] Av dem träffade ca. 670 Helsingfors dåvarande område, och ca. 130 trakten runt omkring. Innerstaden träffades av 530 bomber. Slutsatsen blir att luftförsvaret lyckades avvärja över 95 procent av bomberna.

Under 100 bomber, alltså mindre än en procent av samtliga bomber, träffade mål som var av strategisk betydelse. Vid utställningen i Jugendsalen år 1994 [SI2] om bombningarna framlades statistik som visade att 52 procent av bomberna föll öster/sydost om Helsingfors, 16 procent söder om, 21 procent norr om, och 4 procent väster om staden. Största delen av bomberna föll i havet.

Under den andra och tredje bombningen deltog även tyska jaktplan, utgående från Malms flygfält, i avvärjningsstriderna.

Om förödelsen efter storbombningen i Helsingfors jämförs med förödelsen vid andra storbombningar i Europa kom Helsingfors lindrigt undan.

Den första avvärjningssegern år 1944 skedde i själva huvudstaden. I dagordern för Luftvärnsregemente 1, numrerat 11/28.2.1944, ingick luftstridskrafternas befälhavares hälsning, där han berättar att Marskalk Mannerheim samma dag beordrat honom överbringa densammes erkänsla och tack till de officerare, underofficerare och manskap som deltagit i luftförsvaret av Helsingfors för deras förtjänstfulla handlande.

Efter bombningarna

Efter den tredje bombningen torde den sovjetiska militärledningen ha bedömt att man gjort sitt i Helsingfors, och efter det bombades Helsingfors inte längre. Att man kommit till den slutsatsen berodde bland annat på dels de nyheter om att Finlands huvudstad ödelagts fullständigt som gått ut i svensk press, dels liknande meddelanden som Moskva fått av en rysk desant som tillfångatagits av finländarna och gått med på att samarbeta.

De flygfoton som sovjetiskt flyg tog av Helsingfors efter angreppen stördes av mörker och brandrök. 

 För de ryska medlemmarna av de allierades kontrollkommission torde det de såg i Helsingfors hösten 1944 ha kommit som något av en överraskning. När rapporter om de förhållandevis små skadorna nådde Stalins öron blev han så arg över den missinformation han dittills fått att han den 6.12.1944 ”degraderade” ADD till en vanlig flygarmé. Föremål för hans onåd blev även luftmarskalken Aleksandr E. Golovanov.

Hundratals människor miste sina hem under bombningarna

Sammanlagt 637 miste sitt hem för gott, och 850 tillfälligt. Bostadsläget underlättades av att man kunnat evakuera en del av befolkningen. Man fruktade också att bombningarna skulle fortsätta, och därför uppgjordes planer också för tvångsevakuering. Enligt de räkningar man företog fanns det i Helsingfors ännu drygt 15 500 minderåriga eller åldringar, sjuka eller arbetsoförmögna människor som skulle kunna evakueras. Till all lycka fortsatte bombningarna inte.

Storbombningen av Helsingfors i februari 1944. Ett tre nätters mirakel − Då Helsingfors räddades 1944 Utställning, Virka-galleriet, Helsingfors, 21.2−25.5 2014.

Luftvärnssegern vid Helsingfors:

Helsingin ilmatorjutavoitto. Dokument producerat i samarbete mellan yrkeshögskolan EVTEK, Flygvärnsmuseet och Helsingfors luftvärnsregemente.

Källa

Helminen, Martti & Lukander, Aslak: Helsingin suurpommitukset helmikuussa 1944. Helsinki: WSOY, 2004.