Farsoter i Helsingfors historia

Stora dödsåren 1695–97

Den värsta farsoten under 1600-talet, de så kallade Stora dödsåren, inföll åren 1695–1697. Också den kom i kölvattnet på några upprepade missväxtår. Störst var dödligheten under vintern 1696–97. Mot slutet av år 1696 började fattig landsortsbefolkning söka sig till städerna i hopp om att finna mat, och i december fanns det så många tiggare också i Helsingfors att en del måste övernatta under bar himmel.

Det var sist och slutligen de sjukdomar, såsom fläckfeber och tyfus, som spred sig bland tiggarna, som skördade fler liv än själva hungern. Av rädsla för att smittas skydde man tiggarna och höll sig på avstånd. Av de drygt tvåtusen invånarna i Helsingfors avled nästan trehundra, i runt tal var sjunde. Ändå var folkminskningen mindre i Helsingfors och städerna över lag än på landsbygden, där det var fattigare. I landet som helhet dog en dryg fjärdedel (ställvis upp till en tredjedel) av befolkningen i hunger och sjukdomar. I Helsingfors var dödligheten så hög att kyrkogården vid Hedvig Eleonora (där numera Senatstorget ligger) inte hade rum för alla de avlidna. Därför anlades utanför staden, i Kampen, en ny gravgård för offren under hungeråren. 

Krigen som spridare av farsoter

Under Stora nordiska kriget 1709–1713 var det veterligen sista gången som östersjöområdet härjades av pesten, den mest fruktade av farsoter. Till Helsingfors kom den hösten 1710 med flyktingar som kommit över från estniska sidan. I trängseln och tumultet i staden spred den sig snabbt, och myndigheterna förmådde inte hålla den stången. Uppskattningsvis 1 200 människor avled i pesten. Över hälften var helsingforsbor. Som allra värst hittade man 20–30 lik om dagen.

Detta spred skräck bland invånarna, och de som var friska vågade inte handskas med de döda, av rädsla att själva bli smittade. Det kunde gå flera dagar innan liken på gator och gårdar fraktades bort och begrovs. En påminnelse om denna tills vidare sista pestepidemi är det inofficiella namnet på kyrkogården vid Gamla Kyrkan, nämligen ”Pestparken”.

På 1700-talet drabbades Finland av ännu en förödande farsot, nämligen under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–1790. Då var det fläckfebern och återfallsfebern som härjade. I medlet av juli 1788 hemförde den svenska flottan som byte det ryska linjeskeppet Vladislav, taget under ett sjöslag vid Hogland, till Sveaborg. Då skeppet lade till var många i besättningen sjuka, en del redan döda, och snart hade smittan spridit sig i hela garnisonen. 

Dåförtiden kände man inte till att smittan spreds via klädlöss, utan man antog att den berodde på bland annat förorenad luft. På linjeskeppet fanns det sannolikt gott om löss i klädesplagg och tyger. Från Sveaborg spred sig farsoten snabbt till Helsingfors, och därifrån vidare till landsbygden. I Helsingfors nådde den sin kulmen år 1790, då antalet dödsfall i staden var nästan tre gånger så stort som under normala år. I Helsingfors blev man än en gång tvungen att tilldela mer mark för gravar. 

Epidemierna på 1800-talet

Ännu på 1800-talet var farsoter vanliga, och även i Helsingfors led man i tur och ordning av bland annat scharlakansfeber, rödsot, tyfus, smittkoppor, malaria och difteri. Det man under 1800-talet fruktade mest var koleran, som återkom flera gånger.

Den 7 juni 1831 offentliggjordes i Storfurstendömet Finland ett kejserligt brev om en farlig farsot som redan nått kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. Det handlade om koleran. I kustområdena i Indien och nuvarande Bangladesh hade denna lättspridda och dödliga farsot återkommit under århundradenas lopp. Under tidigt 1800-tal började koleran sprida sig mot Ryssland. Den framskred ömsom snabbare, ömsom långsammare, men år 1830 hade epidemin nått Moskva, och snart därpå S:t Petersburg.

Till Helsingfors kom koleran för första gången år 1831, via Ryssland. Myndigheterna blev mer eller mindre tagna på säng - man hade inte hunnit vidta de förberedelser man ämnat.  Tanken hade varit att skapa ett övervakningssystem där man skulle kunna bryta smittospridningen genom att begränsa kontakterna mellan smittade och icke-smittade områden. De friska skulle alltså inte ha med de smittade att göra. Man utfärdade till exempel utegångsförbud mellan klockan sju på kvällen och sex på morgonen. Alla matställen, källare och krogar skulle hållas stängda. Folksamlingar förbjöds. Man hann också stänga universitetet och därefter alla andra läroinrättningar, och marknader förbjöds i hela landet.

Enda sjukhuset i Helsingfors som kunde anvisas för vård av kolerasjuka var Finska skarpskyttebataljonens (vid livgardet) sjukhus vid Sandviks torg. Det handlade om Gardeslasarettet, en av de sjukhusbyggnader som C.L. Engel ritat, och som till en del ännu finns kvar i ett kvarter mellan nuvarande Lönnrotsgatan och Kalevagatan. Till lasarettet kom redan i augusti 1831 medicine studerande  Elias Lönnrot för att sköta patienter. Epidemin pågick i två månader, och nästan 200 människor dog i den i Helsingfors. De döda kropparna forslades nattetid till en skild gravgård vid Lappviken, på nuvarande Sandudds begravningsplatsområde. Även för gravgården innehöll det kejserliga brevet noggranna föreskrifter, och i Helsingfors begrovs de som avlidit i koleran på den så kallade nya sidan av Sandudds begravningsplats, alltså ett område som ännu idag används som gravgård. De som dog i koleran har redan fallit i glömska. Det har också det andra stället där man år 1831 begravde koleraoffer. Den gravgården låg vid norra ändan av Tölöviken, på en äng framför det som idag är Stadens trädgård.

I Helsingfors höll koleraepidemin inte på särskilt länge, bara mellan 19 augusti och 13 oktober 1831. Sammanlagt insjuknade 333 personer (3,1 % av stadens 10 599 invånare). Av dem dog 197, och man antar att talet upptar en del personer som hade annan hemort. De som insjuknade eller dog i sjukan vid garnisonen på Sveaborgs fästning ingår inte i talen för Helsingfors. På 1800-talet var attityderna andra än idag, och en människas stånd, religion eller etnicitet kunde föranleda kommentarer som för en modern läsare är främmande, såsom det som arkitekt C.L. Engel, han som ritade det kejserliga Helsingfors, skrev, nämligen att ett flertal av de 197 lokala offren för farsoten var pöbel och fyllon, som det enligt honom egentligen var bara bra att man blev av med. Detta alltså i ett brev anno 1831.

Smittkopporna var ända till slutet av 1700-talet den viktigaste enskilda dödsorsaken i Finland, och de hämmade folkökningen kännbart. Över 90 procent av befolkningen fick smittan under sin livstid, och av de insjuknade dog åtminstone 15–30 procent. Tack vare så kallad ympning kunde sjukdomens spridning förebyggas, och med egentlig vaccinering kunde man sedan, på 1900-talet, utrota den helt. Ympningen gick ut på att man i skråmor skurna på armen gned in var taget från koppor. Behandlingen var inte ofarlig, i och med att det fanns en risk att dö i den inympade sjukan, och att de behandlade kunde sprida smittan om de inte isolerades. 

På 1870-talet började man i Helsingfors bygga både ett vatten- och ett avloppsverk, och ca. 20 år senare hade omkring 70 procent av bostäderna i Helsingfors vattenledning och avlopp. Detta hade stor inverkan på livet i staden och på hygiennivån: både tyfus och kolera försvann nästan helt under de följande årtiondena.

Ute i huvudstadsnejden togs dricksvattnet ur brunnar ännu mot slutet av 1800-talet. Så småningom blev det bara brandkåren som använde de allmänna brunnarna, och invånarna började få sitt dricksvatten från så kallade vattenposter, alltså kranförsedda utlöpare av det allmänna vattenledningsnätet. Därifrån bar man in vattnet till bostaden ända tills fastigheterna började få egen vattenledning.

Hur fick Kolerabassängen sitt namn?

Dagstidningen Päivälehti hade den 1 oktober 1893 en notis(Länk leder till extern tjänst) om ett mycket misstänkligt dödsfall i Helsingfors. Skepparen och fiskmånglaren Johannes Mickelsson från Nagu hade kommit till strömmingsmarknaden, och insjuknat ett par dagar efter sin ankomst till Helsingfors. Flera läkare hade undersökt honom och ordinerat medicin, men hans tillstånd hade försämrats hastigt, och han hade dött bara omkring ett dygn efter att symptomen inträtt.

Ganska snart fick myndigheterna reda på att den insjuknades avföring och uppkastningar hade slängts i hamnbassängen. Man ingrep genom att försätta Mickelssons båt och besättning i karantän, och de övriga båtarna vid marknaden bogserades bort. På stranden sattes vakter ut för att se till att stadsborna inte använde det förorenade vattnet.

Sedan dess har hamnbassängen närmast Salutorget kallats Kolerabassängen, och heter idag också officiellt så.

Dödsåren på 1800-talet

Åren 1866–1868 drabbades Finland av en befolkningskatastrof nästan jämförbar med de stora dödsåren på 1600-talet. Omkring en tiondel av befolkningen, dåförtiden under två miljoner stor, svalt ihjäl eller dog i sjukdomar.

Det rådde stor livsmedelsbrist i hela landet, om än mindre i Helsingfors än annanstans. Sällskapslivet i huvudstan lär enligt vissa källor rentav ha fortsatt ganska ostört, fastän man på andra håll i landet åt nödbröd bakat på tallens innerbark och på lavar. Men år 1867 hotades även Helsingfors av de sjukdomar, bland annat tyfus och fläckfeber, som spred sig med tiggarna. Åren 1867–68 inrättade man i Helsingfors sammanlagt 11 tillfälliga lasarett för epidemipatienter, i och med att stadens feberlasarett inte förmådde ta emot alla hjälpbehövande. Statens sjukhus vårdade inga epidemipatienter alls.

Farsoterna kämpas ner

Helsingfors stad inrättade år 1866 ett feberlasarett för epidemipatienter. Men under de första 20 åren var dess verksamhet vacklande och i hög grad beroende av privata donationer. Omsider anvisade staden en varaktig tomt för lasarettet, och på den byggdes år 1886 den första byggnaden i Helsingfors avsedd som kommunalt sjukhus och epidemisjukhus. År 1894 döptes sjukhuset efter kejsarinnan Maria Fjodorovna till Maria sjukhus. Trots många utvidgningar blev det ganska snart för trångt, och år 1914 grundade Helsingfors stad närmare Böle station ett nytt epidemisjukhus, nuvarande Aurora sjukhus. Under det första verksamhetsåret vårdades där 1 557 patienter, som i huvudsak led av scharlakansfeber, mässling, difteri eller smittkoppor.   Omkring år 1900 hade man fått bukt på även koleraepidemierna, då man börjat inse betydelsen av rent dricksvatten och god hygien.  

Trots att man under första hälften av 1900-talet tack vare vaccinering och bättre sjukvård så småningom fick bukt på epidemierna var de smittosamma sjukdomarna – i synnerhet lungsot (tuberkulos) och influensa – ännu år 1936 den vanligaste dödsorsaken i Finland. Epidemierna blev färre, men en del av de smittosamma sjukdomarna var endemiska, alltså varaktiga eller långvariga, såsom tuberkulos eller syfilis.

Tuberkulos förekom i Finland redan på 1700-talet, och på 1800-talet började sjukdomen sakta öka. I början av 1900-talet var ”tubben” – i synnerhet dess vanligaste version lungtuberkulos alias lungsot – en allvarlig folksjukdom. Under första hälften av 1900-talen var den dödligast bland de smittosamma sjukdomarna. Ännu på 1930-talet dog det i Finland omkring 8000 personer per år i lungsot, och dess andel av alla dödsfall i smittosamma sjukdomar var 60-70 procent. I Helsingfors var lungsoten näst blodomloppssjukdomarna den vanligaste dödsorsaken under första hälften av 1900-talet. 1907 grundades Föreningen för bekämpande av tuberkulosen i Finland, som blev en betydande initiativtagare inom hälsovården. Föreningen satte igång många verksamheter som sedermera kom att skötas av staten och kommunerna.

I Helsingfors vårdades man till en början för tuberkulos i lungsotspaviljonger som inrättats vid Maria, Stengårds eller Humlebergs sjukhus. Ett kommunalt turberkulossjukhus färdigställdes och togs i bruk år 1929. Idag heter det Dals sjukhus. Tack vare effektivare sjukvård, vaccineringar, upplysning och stigande levnadsstandard i form av bättre mat, boendeutrymmen och hygien är tuberkulos numera ovanlig i Finland. År 2010 dog det 48 personer i tuberkulos i vårt land. De flesta hade fått smittan utomlands.

Tuberkulos förekom i Finland redan på 1700-talet, och på 1800-talet började sjukdomen sakta öka. I början av 1900-talet var ”tubben” – i synnerhet dess vanligaste version lungtuberkulos alias lungsot – en allvarlig folksjukdom. Under första hälften av 1900-talen var den dödligast bland de smittosamma sjukdomarna. Ännu på 1930-talet dog det i Finland omkring 8000 personer per år i lungsot, och dess andel av alla dödsfall i smittosamma sjukdomar var 60-70 procent. I Helsingfors var lungsoten näst blodomloppssjukdomarna den vanligaste dödsorsaken under första hälften av 1900-talet. 1907 grundades Föreningen för bekämpande av tuberkulosen i Finland, som blev en betydande initiativtagare inom hälsovården. Föreningen satte igång många verksamheter som sedermera kom att skötas av staten och kommunerna.

I Helsingfors vårdades man till en början för tuberkulos i lungsotspaviljonger som inrättats vid Maria, Stengårds eller Humlebergs sjukhus. Ett kommunalt turberkulossjukhus färdigställdes och togs i bruk år 1929. Idag heter det Dals sjukhus. Tack vare effektivare sjukvård, vaccineringar, upplysning och stigande levnadsstandard i form av bättre mat, boendeutrymmen och hygien är tuberkulos numera ovanlig i Finland. År 2010 dog det 48 personer i tuberkulos i vårt land. De flesta hade fått smittan utomlands.

 

Influensan – ett plågoris för den moderna världen

I utvecklade länder har epidemier av smittosamma sjukdomar inte spelat någon betydande roll de senaste årtiondena. Bland de smittor som sprids epidemiartat är influensan vanligast. Efter Andra världskriget har Finland drabbats av över tusen sådana influensavågor som krävt människoliv, bland annat ’asiaten’ åren 1956–58 och ’hongkonginfluensan’ åren 1968–1971. Sedan år 1990 har influensor krävt upp till 250 liv om året, och numera skyddas i synnerhet riskgrupper med hjälp av vaccinering. År 2010 dog det nio personer i influensa i Finland.

Vår tids överbefolkade värld, där folk flyger till och med mellan världsdelar och kan bära med sig smitta, har visat sig sårbar. Särskilt oberäkneliga har man ansett de influensa- och andra virus som överförs från djur till människor och som tidvis förorsakat globala pandemier. Ett sådant virus är också det nyaste, nämligen det tidigare okända coronaviruset (covid-19), som år 2020 åsamkade nedstängningar i många samhällen.

Spanska sjukan

 Den mest förödande av influensaepidemierna på 1900-talet var den så kallade spanska sjukan, som härjade efter Första världskriget. Globalt avled uppskattningsvis mellan 25 och 50 miljoner människor i den. Den har identifierats som en fågelinfluensa. Till Finland kom spanska sjukan sannolikt med tyska soldater i juni 1918, då svåra förhållanden rådde i Finland. I slutet av medborgarkriget vårvintern 1918 sattes omkring 80 000 medlemmar av den finländska röda armén i fångläger, och livsmedelsbristen var svår. Då fanns inga effektiva vårdmetoder eller mediciner, och sjukhusen, läkarna och sköterskorna var alltför få. 

Åren 1918 - 1920 dog det uppskattningsvis mellan 25 000 och 33 000 personer i spanska sjukan i Finland. Grovt sett 3 procent av de insjuknade dog. Den exakta siffran känner man inte till, eftersom statistikföringen av dödsorsaker var bristfällig och en del offer dog i följdsjukdomar, i synnerhet lunginflammation. Spanska sjukan återkom i flera epidemivågor i landet. Våren 1918 drabbade den i synnerhet lägren med fångar från den finländska röda armén, för att lite avta ett tag och sedan mot hösten återkomma med förnyad styrka, och snabbt sprida sig till nästan hela landet. År 1917 bokfördes i Helsingfors 3 739 insjuknade och 11 avlidna i epidemin, år 1918 hela 11 644 insjuknade och 297 avlidna. Av de 297 som avled i sjukan år 1918 i Helsingfors dog 134, alltså nästan hälften, i oktober. Och den tredje vågen, som i Helsingfors inföll vårvintern 1919, blev ännu häftigare. Under år 1919 som helhet statistikfördes 13 225 insjuknade och 585 avlidna i staden, alltså ett dödstal på över fyra procent. Vardagslivet rubbades: arbetsplatser tystnade och skolor måste stängas. Det blev till och med svårare att ordna begravningar. I maj började sjukdomsläget lätta, men en sista epidemivåg svepte över landet ännu år 1920. Då var det Lappland som stod i tur att drabbas hårdast.

Särskilt dödlig var spanska sjukan bland fattiga i både städer och på landsbygden, och dödsfall förekom också undantagsvis bland unga, i grunden friska, vuxna. I Helsingfors var dödligheten högst i arbetarbefolkningens och de fattigas bostadskvarter, där invånarna led av även andra försvagande sjukdomar, såsom lungtuberkulos. Man var också bekymrad för hur de fattiga skulle klara sig. I april 1919 öppnades i Helsingfors en influensabyrå för att bistå mindre bemedlade invånare och förmedla personal till sjukvård i hemmen. Spanska sjukan försvann helt efter några år – efter att ha krävt flera liv än hela Första världskriget. Även det virus som förorsakade sjukan försvann, tills det kunde isoleras ur sjukdomsoffer som legat begravda i tjäle. Syftet med att återuppliva viruset var att få kunskap som kunde vara till nytta vid bekämpning av nya, besläktade virus.

Läs mer

Covid-19 är inte unik – digerdöden, spanska sjukan, kolera - många sjukdomar har ändrat samhällen i grunden genom mänsklighetens historia. Svenska Yle 2020. https://svenska.yle.fi/a/7-1464390(Länk leder till extern tjänst)

Lindholm, Sture: Fånglägret i Dragsvik 1918 – vägen till en humanitär katastrof. https://hls.journal.fi/article/download/67614/37229?inline=1(Länk leder till extern tjänst)

Linnanmäki, Eija: Spanska sjukan i Finland(Länk leder till extern tjänst). Finska Läkaresällskapets Handlingar. Årgång 166 Nr 1, 2006.