Helsingforsarnas valborg

Valborg eller vappen som det ofta heter på finlandssvenska har firats som en fest för arbetare och studenter sedan 1800-talet. Den mest kända valborgstraditionen i Helsingfors är Havis Amandas (Mantas) mösspåläggning, som i årtionden skedde olovligt på midnatt, tills den blev lovlig år 1951. Populära valborgstraditioner har varit nöjesåkningar, körsång, marscher och politiska tal, picknickar i parker, valborgsluncher på restaurang samt ballonger och serpentiner. Det har erbjudits många slags evenemang, såsom maskerader, danstillställningar, konserter samt specialföreställningar på biografer, teatrar och operan. För somliga har valborg handlat om nöjen, för andra hårt arbete eller ideologins glöd. Valborg är en sann folkfest – något för envar.

En offentlig fest

Valborgs mångsidighet härstammar från dess brokiga bakgrund, som inkluderar utsläppande av kor på grönbete ledsagat av magiska ritualer samt medeltida Sankta Walburg. Eftersom man på valborg firar våren vill man traditionellt vara ute, helt oavsett väder. Valborg var en högtid när man visar sig offentligt, vilket krävde utrustning som en ny vårkappa eller ett par nya moderiktiga skor. En stilig utstyrsel och festhumör hörde tätt ihop och kunde bidra till att hitta en eventuell valborgspartner.

I en tid när studentexamen var en sällsynthet hade studentmössan en stor symbolisk betydelse, den var en verklig statussymbol. Studentmössan hanterades exempelvis på 1930-talet varsamt och vördnadsfullt, och den bars i en vit förvaringslåda på vägen till mösspåläggningen av Manta. För föräldrar av enkelt ursprung var barnets studentmössa ett stort ämne för stolthet. Därför kunde hela familjen samlas på valborg på en offentlig plats för att beundra ungdomar i studentmössa och deras valborgsriter.

Studenternas valborg

Studenter har samlats i Helsingfors för att fira valborg redan på 1800-talet. Stilen att fira har varierat från formellt fosterländsk till karnevalistiskt festande. Speciellt synliga och ljudliga valborgsfestare är teknologerna, alltså universitetsstuderande inom teknikbranschen. För dem är valborg årets viktigaste fest, som firas i åtminstone en veckas tid. Till teknologvalborg hör dop av nya teknologer, processioner, jippon och humoristiska publikationer. Studenternas äldsta samlingsplatser har varit Esplanaden, Brunnsparken och Kajsaniemi. Också restaurang Alphyddan i Alpparken var på sin tid en populär plats för valborgsfirande, fast den från centrum sett fanns långt borta. 

Familjernas valborg

Barnfamiljers valborg har traditionellt inneburit köp av luftballonger och majvippor, kanske också ett besök i Borgbackens nöjespark. För somliga familjer är en valborgslunch på en bekant restaurang en tradition som fortsatt i årtionden och som förenar olika generationer. Innan man lämnar restaurangen reserverar man redan ett bord för nästa valborg. 

Ideologiska skiljelinjers valborg

På grund av sin kyrkliga bakgrund har första maj länge varit en ledig dag. Detta har medverkat till att valborg utvecklades till en arbetarrörelsens demonstrationsfest i Förenta staterna i slutet av 1800-talet och i Finland i början av 1900-talet. I borgerliga kretsar ogillade man på 1930-talet att arbetarfolket hade gått och snott studenternas fest. Å andra sidan hade studenterna också delat sig i grupper till exempel enligt språk och sitt förhållande till alkoholbruk, och på 1960–70-talen var studentlivet mycket politiserat.

Socialdemokraterna försökte åstadkomma en gemensam valborgsfest för arbetarfolket på våren 1927, eftersom den skulle ha fört arbetarrörelsens olika grenar närmare varandra och fungerat som en gemensam styrkevisning mot borgerskapet. Men förhandlingarna föll på kommunisternas brist på samarbetsvilja:

Också detta rådplägningsmöte artade sig till en kommunistisk smädetillställning, där socialdemokratiska partiet och arbetarregeringen på det grövsta smädades av de kommunistiska spetsarna. Speciellt utmärkte sig kommunisternas faktiska ledare Väinö Vuorio och en viss Mäkinen. Deras uppträdande väckte t.o.m. förstämning bland närvarande arbetare, som icke tillhör vårt parti. Att lögnen – våra kommunisters š och o – dominerade kommunisternas anförande, behöver ej påpekas. 

Arbetarbladet 16.4.1927, sidan 1

Olika grupperingar kunde kritisera varandra hårt, men på valborg sökte man inte sammandrabbningar, utan olika grupper samlades på olika håll. På tidningars annonssidor kunde man se var som hände vad – och vilka platser det lönade sig att undvika.