Helsingfors allmänna toaletter

Det finns anteckningar om allmänna toaletter i Helsingfors redan på 1740-talet. Vid den tiden var Helsingfors en mycket liten stad på det svenska rikets skala, till och med mindre än närliggande Borgå. Ett stort antal människor kom till Helsingfors på vårvintern 1748 då fästningsarbetena på Sveaborg inleddes, och det blev därför nödvändigt att bygga en allmän toalett i staden. Helsingfors magistrat fattade således i mars 1748 beslut om att bygga två nya toaletter och renovera toaletten som redan fanns vid Gloets strand. Det byggdes sannolikt dock endast en ny toalett i stället för två. Ännu i september samma år anvisade rådman G.W. Clayhills, som hade fått ansvaret för byggandet av toaletterna, en faktura till staden för byggandet av en toalett vid slaktaren Vavilovs hus. Dessa tidiga toaletter kunde vara mycket enkla träkojor som byggdes av störar och ribbor av besparingsskäl.

Toaletter av sten och järn

Allmänna toaletter började byggas i Helsingfors i större utsträckning i slutet av 1800-talet. Allmänna pissoarer hade blivit vanligare i europeiska storstäder under århundradets lopp. Sådana byggdes också i Helsingfors, för första gången troligen redan i mitten av 1860-talet. Då hade apotekare Alexander Collan, som skötte universitetets apotek i hörnet av Södra Esplanaden och Unionsgatan, hamnat i ett förhör i magistraten eftersom stadens gatuinspektörer hade ansett att det var för smutsigt framför hans hus. Enligt Collan var det dock inte hans eller hans hyresgästers fel att det luktade och var smutsigt, utan det var stadens fel då den inte hade byggt lämpliga toaletter för de som besökte salutorget. Collans försvar hade tydligen fungerat och magistraten hade låtit bygga pissoarer vid stadens kaj.

Det ovan beskrivna händelseförloppet framgår av en skrivelse som Collan riktade till stadsfullmäktige i oktober 1876. Det var nämligen så att toaletterna som hade byggts cirka tio år tidigare hade rivits och inga nya hade byggts. Hotet som bristen på toaletter medförde för renligheten på privata gårdar hade fått Collan att gripa till pennan och kräva ersättande pissoarer till staden.

Det tog ett par år innan missförhållandet rättades till. Till Esplanadparken, Salutorget och den östra ändan av Alexandersgatan skaffades pissoarer av gjutjärn i slutet av 1878. De ståtliga pissoarerna tillverkades av det skotska bolaget Walter Macfarlane & Co. och var utrustade med vattenledningar och gaslyktor. Erfarenheterna av de tre nya pissoarer var uppenbart positiva och staden beslutade att skaffa fler varje år.

Utöver husägarnas oro för renligheten på deras gårdar bidrog även den allmänna hygienen till byggandet av allmänna toaletter. Städer drabbades av smittsamma sjukdomar från kolera till tyfoidfeber och det var skäl att hålla gatorna och de öppna platserna rena från olika typer av organiskt avfall av hygieniska skäl. Allmänna toaletter var – och är fortfarande – också avsedda att öka trivseln för stadsborna och de som besöker huvudstaden. Pissoarer byggdes under en tid då människorna började röra sig mer och Helsingfors attraktionskraft ökade. Toaletter byggdes på platser som var centrala med tanke på handeln, förvaltningen och kulturlivet – besök i det offentliga stadsrummet krävde ju ibland också att man uträttade sina privata behov. I slutet av århundradet var de allmänna toaletterna en del av de kommunala tjänster som utvecklades. Helsingfors moderniserades i slutet av 1800-talet också i övrigt, när ny infrastruktur och nya tjänster byggdes i staden av både privata och offentliga aktörer. Vatten- och avloppsnätet, gas och el samt spårvagnstrafiken var alla nya bekvämligheter som snart blev nödvändiga för ett modernt liv.

År 1889 hade staden redan totalt 13 pissoarer och tre allmänna bekvämlighetsinrättningar. De sistnämnda var större toalettbyggnader med flera platser för män och kvinnor i separata avdelningar. Två av toaletterna blev färdiga samma år: en toalettbyggnad av sten på Teateresplanaden, som ritades av arkitekt Theodor Höijer, och en toalett på magasinsbyggnadens tomt på Södra kajen, som ritades av stadens byggnadskontor. Utöver dessa fanns det en allmän toalett med sju platser i rådhuset, som fanns i Bockska huset. Ritningarna till toaletten som placerades i anslutning till körporten hade gjorts av arkitekt Gustaf Nyström.

Toalettutbudet var dock inte jämlikt. Stadens talrika allmänna pissoarer var avsedda endast för män. Visserligen hade kvinnor anvisats separata avdelningar i de större bekvämlighetsinrättningar som presenterades ovan, men även dessa hade ofta färre platser än avdelningarna för män. Toalettnätet definierade därför det offentliga stadsrummet som ett område för män.

Staden i nöd

Under den förra hälften av 1900-talet gjorde man upp flera planer för byggande av allmänna toaletter i Helsingfors, men gång på gång genomfördes planerna inte eller så genomfördes de endast delvis. Toalettsituationen framskred inte trots att staden blev större.

Byggandet i huvudstaden var särskilt livligt under den andra hälften av 1920-talet. Stadens invånarantal ökade och nya stenhus byggdes i stadskärnan, som utvidgades. Däremot fanns det toaletter bara på få ställen, och nästan aldrig i nya bostadsområden. De få bekvämligheter som staden erbjöd var ofta bristfälliga på många sätt. Pissoarerna av gjutjärn som byggdes under det föregående århundradet började bli gamla. Deras dåliga skick och låga renlighetsgrad kritiserades kontinuerligt.

Helsingfors ansågs redan vara en så stor stad att nya bekvämlighetsinrättningar behövdes på livliga platser i stadskärnan. Stadens drätselkammare beslutade därför 1929 att inrätta en toalettkommitté, och Erik von Frenckell valdes till dess ordförande. Kommittén utarbetade ett förslag till pissoarer och underjordiska bekvämlighetsinrättningar i staden. Stadsstyrelsen avstod till slut från att bygga de sistnämnda.

I slutet av 1930-talet försökte man på nytt förbättra stadens dåliga toalettsituation. Då satte olympiska spelen som planerades i Helsingfors för sommaren 1940 fart på planerna. Staden inrättade igen en ny kommitté som skulle sköta ärendet, och von Frenckell valdes att leda den. Planeringen av underjordiska bekvämlighetsinrättningar anförtroddes Risto-Veikko Luukkonen och Aarne Hytönen, arkitektduon som tidigare planerade Mässhallen i staden. De gjorde en studieresa till Stockholm, Köpenhamn och Berlin tillsammans med renhållningsverkets direktör för att bekanta sig med den lokala toalettarkitekturen. Utifrån sina observationer gjorde arkitekterna upp ritningar till underjordiska toaletter som skulle placeras på olika håll i staden. Både de olympiska spelen och byggandet av nya toaletter återkallades dock när kriget bröt ut.

Mitt i kriget byggde man en underjordisk toalett i anslutning till Skillnadens skyddsrum i Helsingfors. Under fredstiden fanns det i skyddsrummet utöver toaletten även olika kiosker, en allmän telefon och ett förvaringsrum. De underjordiska lokalerna ritades vid stadens rumbyggnadsavdelning, men paviljongen ovan jord ritades av professor Alvar Aalto som resultat av en tävlingsvinst. Den världsberömda arkitekten berättas en gång i tiden ha skämtat om att han inte har fått planera andra byggnader i Helsingfors än Skillnadens pissoar.

Olympiarus och lättnad

År 1951 började man bygga nya toaletter i huvudstaden, återigen på grund av olympiska spelen. Trots ett flertal tidigare försök hade staden inte en enda större allmän bekvämlighetsinrättning med undantag av Skillnadens underjordiska toalett. Staden hade bråttom med att lösa toalettfrågan, eftersom man förväntade sig tiotusentals utländska tävlingsgäster till Helsingfors och ville ge dem en perfekt bild av landets huvudstad. Det låga antalet allmänna toaletter i Helsingfors hade orsakat oro även i utlandet. Exempelvis en engelsk resebyrådirektör som besökte Helsingfors varnade sina kunder för det låga antalet kvalitetshotell, dyr whisky och bristen på allmänna toaletter.

Stadens byggnadskontor hade redan börjat utarbeta ett förslag till såväl permanenta toaletter som tillfälliga toaletter för de olympiska spelen i staden. Förutom i separata toalettbyggnader skulle toaletter också placeras i anslutning till saluhallar. Vid byggnadskontoret utarbetade arkitekt Uno Moberg typritningarna till de nya pissoarerna och toaletterna. Sådana här toalettbyggnader som Moberg ritade finns fortfarande runtom i Helsingfors: Toaletterna av rödtegel på Tallbacka och i Fabriksparken har fått nytt liv som utskänkningsrestauranger. Den vitrappade toaletten i Brunnsparken och pissoaren vid Fölisövägen har däremot lämnats åt sitt öde.

Toaletter på servicestationer och pissoarer av plast

På 50- och 60-talet rev man i Helsingfors ett stort antal gamla pissoarer i dåligt skick. I stället för att bygga nya separata toaletter föredrog man att placera allmänna toaletter i anslutning till andra funktioner. I takt med att antalet bilar ökade byggde man nya servicestationer i Helsingfors och stadsstyrelsen beslutade 1956 att nya stationer som byggdes på stadens arrendemark skulle omfatta en allmän toalett. Vem som helst kunde använda toaletterna avgiftsfritt. Tack vare stationernas skyldighet utvidgades toalettnätet också till stadens utkanter. Samtidigt behövde staden inte använda sina egna resurser, då oljebolag ansvarade för att bygga och underhålla toaletterna. I slutet av 60-talet fanns över hälften av stadens 80 allmänna toaletter i anslutning till servicestationer.

De sista pissoarerna av gjutjärn från det föregående århundradet revs under 1970-talet. Järnet byttes tidsenligt ut till plast, åtminstone delvis. År 1972 tog man i bruk toaletter av armerad plast på prov. Den första byggdes i Fölskvären. Plastkojorna erövrade dock inte stadens parker och gator. Oljekrisen mångdubblade priset på råvaror, och till slut blev pissoarerna av plast närmast en tillfällig lösning.

Franska musiktoaletter

På 1980-talet tog Helsingfors toalettsituation ett stort steg framåt, då staden hyrde automatiska toaletter av den franska gatumöbeltillverkaren JCDecaux. Deras exteriör, som liknade en rymdkapsel, uppvärmda interiör och automatiken med skjutdörrar hade tydligen imponerat på stadens dåvarande överborgmästare Raimo Ilaskivi. Enligt samtida nyheter hade överborgmästaren prövat toaletterna under sin tjänsteresa i Paris och efter resan uppmanat stadens tjänstemän att pröva toaletterna också i Helsingfors.

De automatiska toaletterna som skaffats som experiment placerades slutligen – efter några tvister gällande stadsbilden – intill Saluhallen. I juni 1986 berättade Helsingin Sanomat om installationen av de franska toaletterna och beskrev deras moderna funktioner:

Allt var automatiserat. Efter att användaren har tvättat händerna och lämnat toaletten, lutar byggnadens inre delar bakåt och golvet och stolen rengörs och desinficeras automatiskt. Varje kund får besöka en hyperhygienisk toalett..

Erfarenheterna av toaletterna var så positiva, att staden beslutade att skaffa åtta till inom ett år. Toaletterna, som var utrustade med dåvarande högteknologi, väckte utöver intresse även misstankar. Ute på staden cirkulerade urbana legender om stackars människor som blivit inlåsta på toaletterna. En specialitet hos toaletterna var att det under besöket spelades bakgrundsmusik, varför man började kalla dem för franska musiktoaletter. Det berättades också att några kunder hade dansat så hårt i takt med musiken att golvkonstruktionerna hade skadats.

Gröna toaletter

De franska toaletterna ersattes med nyare citytoaletter efter millennieskiftet. De nya toaletterna hade ursprungligen tillverkats i Sverige men anpassades till Helsingfors stadsbild i samarbete med stadens arkitektavdelning. Denna toalettmodell är beklädd med stålkassetter och kallas också nuförtiden för ”den gröna toaletten” tack vare sin mörkgröna färg.

Den första gröna toaletten togs högtidligen i bruk i Esplanadparken i september 1999. Välkomsttalet vid öppningsceremonin hölls av stadsstyrelsens ordförande och publiken underhölls av Polyteknikkojen Kuoros kvartett.

Toaletten i Esplanadparken har senare uppdaterats till en nyare unisexmodell. Den ligger på ungefär samma ställe där pissoaren av gjutjärn fanns redan i slutet av 1800-talet.

Källor

Litteratur
Hornborg, Erik. 1950. Helsingin kaupungin historia II osa. Helsingfors.
Lahti, Louna. 1997. Alvar Aalto ex intimo - aikalaisten silmin. Jyväskylä: Atena.

Tidningar
Helsingin Sanomat, 26.6.1986, s. 15.
Hufvudstadsbladet, 21.9.1999, s. 10.
Ilta-Sanomat, 5.4.1972, s. 9.
Uusi Suomi, 28.12.1951, s. 8.
Uusi Suomi, 25.6.1985, s. 7.

Arkivkällor
Helsingfors stadsarkiv. (Hsa)
Berättelse angående Helsingfors stads kommunalförvaltning 1889. Hsa.
Magistratens och Drätselkammarens skrifvelser angående utgifts- och inkomstförslaget för år 1880. Helsingfors stadsfullmäktiges tryckta handlingar för 1879. Hsa.
Handlingar angående revision af Helsingfors stads räkenskaper för år 1880. Helsingfors stadsfullmäk-tiges tryckta handlingar för 1881. Hsa.
Stadsfullmäktiges protokoll med bilagor 17.10.1876, 17 §. Hsa.
Stadsstyrelsens protokoll med bilagor 22.10.1931, 1 524 §. Hsa.
Stadsfullmäktiges protokoll med bilagor 25.1.1939, 21 §. Hsa.
Stadsstyrelsens protokoll med bilagor 22.10.1951, 2 567 §. Hsa.
Stadsstyrelsens protokoll med bilagor 19.4.1956, 1 230 §. Hsa.
Stadsstyrelsens protokoll med bilagor 2.9.1965, 2 291 §. Hsa.
Stadsstyrelsens protokoll med bilagor 3.2.1969, 367 §. Hsa.