Ungdomskulturer i Helsingfors

Enligt en tolkning kan man slå fast ett datum för ungdomskulturens landstigning i Finland. Den 28 september 1956 hade nämligen den amerikanska filmen Rock Around the Clock sin finlandspremiär på biograf Edison i Helsingfors. Salen var utsåld, och tusentals unga i skinnjacka och rock’n’rollfrisyr hade samlats kring biografen. Polisen hade förberett sig på oroligheter, och en mindre grupp unga ställde faktiskt till med bråk i stadskärnan framåt kvällen. Men största delen nöjde sig med att ivrigt applådera och stampa takten. Ändå nagelfors filmen följande dag av dagstidningen Helsingin Sanomat enligt vilken rock’n’rollen uppviglar unga till allsköns dumheter.

Tidningen kommenterade saken så, att ståhejet kring filmen blev ett snopet försök av smärre bråkmakargäng att spela något som man kallade hårdkokta och trotsiga stordstadsunga. Man påpekade att Helsingfors alls icke är någon storstad och att pjatthattarna är precis lika hårdkokta som ett tre minuters ägg.

Men entusiasmen kring filmen föddes inte ur tomma intet. Redan tidigare på 1950-talet hade man i Helsingfors talat om lättähatut, en finsk motsvarighet till pjatthattarna i de svenska storstäderna. Det handlade ofta om unga med arbetarklassbakgrund som lyssnade på utländsk rock’n’roll och odlade en egen klädstil krönt av en tillknycklad traditionell herrhatt med brätten. Håret lät de växa sig ”alltför långt”, och kostymen bar de på ett provokativt sätt, annorlunda än de vuxna. Så småningom började de efter amerikansk förebild klä sig i jeans, skinnjacka och spetsiga lågskor. De som hade råd kanske rentav gick i cowboyboots.

Men lättähatut, och efter dem rockarna, var faktiskt inte den första synliga yttringen av ungdomskultur i Helsingfors. Före dem hade nämligen sakilaiset, ”schacken”, väckt oro på stan om kvällarna. Det var fråga om små sammansvetsade ungdomsgäng, som inte förenades så mycket av musik och stil som av en stark lokal identitet. Dessa ungdomsgäng utvecklade en egen jargong och slang, ”hängde” tillsammans, och slogs emellanåt med andra gäng.

Före den piano- och gitarrdominerade rock’n’rollen tog över hittade många unga sin egen stil i 1940- resp. 50-talets högrytmiska jazzmusik, i synnerhet i de stora städerna. Det var swingen som gällde: bigbandmusik i svängigt tempo och hänfört jive-dansande. Och ett eget sätt att klä sig, som man förstås såg lite snett på i vuxnare jazzkretsar.

Sextiotalet förde med sig inte bara beatlesmanin och rockmusiken, utan också ett nytt sätt att avnjuta musik: man började gå på disko. Den första diskokvällen i Helsingfors ordnades år 1966 på Brändö. Unga människor dansade till takten av grammofonskivor i stället för levande musik.

Under 70-talet startades allt fler diskorestauranger och -evenemang, och restaurangernas klientel blev också vuxnare. Diskotekens popularitet förklarades inte enbart av ivern för dans och ny musik utan också av ekonomiska faktorer. 50- och 60-talets starka ekonomiska tillväxt hade mattats av, och även i restaurangbranschen började man skära ner kostnader. Det blev billigare att ha skivspelare och skivor och en person som skötte dem än att ha musik spelad av en grupp med flera medlemmar.

I Helsingfors var diskotek till en början något man ordnade i synnerhet i studentkretsar. Den första diskokvällen i stan var öppen bara för studerande med nationskort, alltså universitetsstuderande. Och efter det packade den studerande ungdomen gärna in sig i diskon i Gamla studenthuset och i nationernas lokaliteter, där man ostörd av myndigheterna hade möjlighet att både dansa och avnjuta ädla drycker. I diskotekerans begynnelse var alkohollagstiftningen i Finland mycket sträng, och på 60-talet förbjöd Oy Alko Ab:s förvaltningsråd försäljningen av alkohol på diskotek. Att dricka alkoholdrycker till takterna av svängig musik ansågs inte lämpligt för de unga – samtidigt som utskänkning nog var tillåten i dansrestauranger med mera vuxen publik. Till saken hör att det också fanns så kallade limsadiskon för under 18-åringar, och där såldes inga alkoholdrycker, bara lemonad.

Förutom att man på diskona dansade och umgicks var de länge ett viktigt ställe för dem som ville höra ny musik. Även om de unga hade alltmer pengar att röra sig med var det ändå inte många som hade råd att hålla sig med en aktuell skivsamling. Discjockeyna kunde å tjänstens vägnar beställa nya skivor från utlandet, så på diskona bjöds det på senaste nytt från skivindustrin. I och med att Finlands Rundradio YLE hade radiomonopol långt in på 80-talet, och ofta var långsammare än de unga på att känna in nya strömningar, blev diskona något av en nyhetsbyrå för vänner av populärmusik.

På 1960-talet var det till en början twisten, och sedan alltmer shaken som var den förhärskande ”fria” dansen, ända långt in på 1970-talet. På 80- och 90-talet började ytterligare former av discodans anlända till Finland. Techno- resp. housemusiken kom från Förenta staterna, och modell för nya former av klubbar och evenemang tog man från Tyskland och Storbritannien. En av de första klubbarna i Helsingfors med specialisering på ny och mera experimentell, maskinell, musik fick namnet Berlin. Under 2000-talets första årtionde uppstod det i Helsingfors en del technoklubbar med renommé i kännarkretsar även utomlands, och ännu idag har technon ett starkt etos av undergroundmusik. Även i Helsingfors har det i lagerbyggnader, under broar och i erövrade hus ordnats evenemang som undvikit den stora publikens och myndigheternas uppmärksamhet och där man dansat, ”rejvat”, till arla morgonen.

Då YLEs monopol upphävdes för lokalradiornas del blev helsingforsiska Radio City en framgång bland de unga i Helsingfors. Alla ville lyssna på en kanal som var riktad just till dem, och på bara några år nästan fördubblades de ungas radiolyssningstid. Till saken hör att det var unga människor som stod bakom Radio City. En av kanalens största ägare var Finska handelshögskolans studentkår. Det praktiska sköttes av föreningen ELMU för levande musik, och en del av programvärdarna var helsingforsbor som inte ens fyllt tjugo.

Att driva en ungdomskanal i rockmusikanda innebar tidvis både interna och externa korstryck. Finansieringen kunde vara problematisk, då man ville få in reklamintäkter samtidigt som man helt obekymrat kritiserade ”det kommersiella”. Det frisinnade programutbudet, bland annat de sändningstimmar som veks för medborgarorganisationer, väckte starka reaktioner. Till och med en del riksdagsledamöter såg snett på att till exempel SETA (förbundet för sexuella minoriteter) fick sända program som enligt dem skulle ha uppviglat till homosexualitet.

Under 70- och 80-talet svepte en våg av ännu ”häftigare” musik – rock, punk och hiphop – över Finland. I de ungdomskulturer som uppstod med den var det inte bara musiken och utseendet som förbryllade föräldrar och samhället i stort, utan även de nya sätten att ta stadsrummet i besittning.

Husockupationerna förknippas ofta med punkare och vänsterrörelser, men ockupationen av Lepakko år 1979 hade stöd bland större musikkretsar. Då lade livemusikföreningen ELMU och en stor skara unga olovligt beslag på Lepakkoluola [finska för fladdermusgrotta], en före detta lagerbyggnad i Gräsviken som tidigare fungerat som natthärbärge för bostadslösa. Man installerade sig och kavlade upp ärmarna. Byggnaden rustades upp ”på talko”, alltså genom frivilligarbete, och ELMU lyckades få staden att upplåta lokaliteterna för unga och musikidkare. Det var ju ont om förmånliga övnings- och spelningslokaler på den tiden. Efter förhandlingar gick staden med på att hyra ut lokalen mot en symbolisk hyra, och med tiden blev Lepakko ett spelningsställe med nationellt renommé. Sedermera kom också radiokanalen Radio City att verka i Lepakko, och även levande musik framfördes där ända tills byggnaden revs ett tjugotal år senare. ELMUs verksamhet flyttade till Nosturi-huset i före detta varvsområdet i Sandviken.

Att ungdomarna med sitt talkoarbete gjort sådant som rätteligen skulle kommit an på staden, och att staden borde betala kostnaderna,

I stadsdelen Kottby ockuperades också Bergshuset – frivilliga brandkårens före detta hus, som stod tomt – flera gånger av punkmusikanter som ville ha en övnings- och spelningslokal.  I bästa gör-det-själv-anda grävde man och anlade till och med vattenledning. Men helt utan knot välkomnades de skinn- och nitklädda ungdomarna inte. I lokaltidningen uttrycktes åsikten att punkarna borde laga sig tillbaka till Lepakko.

Rappen och hip-hoppen kom till Finland på 80-talet. En och annan förbipasserande måste i Stationstunneln ha gnuggat sina ögon vid åsynen av ungdomar i joggingkläder akrobatiskt dansande till toner från en radiokasettspelare. Till rappens etablering i Helsingfors bidrog inte bara discjockeys med intresse för ny musik, utan även nyligen startade specialiserade skivaffärer. Bassoradio, en radiokanal grundad 2004, spred via Internet ut hiphopen även i övriga Finland.

Hiphopen medförde också sådana visuella element som inte alltid passade ihop med myndigheternas synsätt. Olovliga graffiti och tags fick år 1998 Helsingfors stad att starta en antiklotterkampanj, och man försökte få bort alla slags olovlig gatukonst från stadsbilden. Hårda böter skrevs ut åt graffitimålare och olovliga klistrare av affischer och dekaler. Men det ledde till spänningar mellan staden och subkulturfolket ända tills kampanjen avblåstes ett tiotal år senare. Om att attitydklimatet så småningom förändrades vittnade också att staden började anlägga lovliga graffitiväggar och beställa muraler (dvs. utomhusfresker) och målningar för byggnader.

Gör-det-själv-andan spelade en viktig roll även för andra subkulturer än de musikrelaterade. Som ett monument över detta kan man se till exempel Söderviks skejtpark. Skateboardåkningen, som började breda ut sig på 1980-talet, har också blivit ett slags antikultur som bedrivits i det öppna gaturummet, ofta olovligt i synnerhet då det inte funnits skateparker. I innerstaden har man kunnat se skejtare till exempel på betongen och pelarna utanför konstmuseet Kiasma, och i den skejtpark som skejtarna själva var med och byggde på 1990-talet på Braheplanen i Berghäll. Efter att sistnämnda revs byggde man i Södervik ”på talko” (med frivilliga krafter) en stor ny skejtpark på 2010-talet. Och även inom den officiella stadsplaneringen har man börjat beakta skejtandet också på andra sätt än att försöka hindra det. Till exempel ritades takfönstren och taket på konstmuseet Amos Rex (de som bildar gatuplanet utanför Glaspalatset) för att kunna skejtas på.