Hon var gift två gånger. I sitt första äktenskap (1836–1840) med hovjägmästaren Paul Demidov hade hon ett barn, sonen Paul (1839–86), som betraktades som slösaktig, något av en förlorad son. Hennes andra äktenskap, ingått år 1846 med överste Andrej Karamzin, tog slut år 1854, då denne stupade i Krimkriget. Som 46-årig rik änka kunde Karamzin leva ett förhållandevis självständigt liv, och hon bodde turvis i S:t Petersburg, Träskända gård i Esbo och Villa Hagasund i Helsingfors. I sitt helsingforshem höll hon salong och ordnade konserter och amatörteaterföreställningar, och upprätthöll nära kontakter med societeten i både Helsingfors och S:t Petersburg. Till och med kejsarfamiljen kunde hälsa på henne vid besök i Helsingfors.
Efter sin andre makes död började Aurora Karamzin intressera sig alltmer för trosliv och välgörenhet. Redan på sin egen tid var hon känd som ”Helsingforsarnas goda fe”, som Zacharias Topelius uttryckte saken. Numera talar man mera om henne som en samhällelig aktör och påverkare. Hennes samhällsengagemang byggde på en kristlig-social livssyn. På hennes bekostnad upprätthöll kvinnoföreningen i Helsingfors arbetsstugor för kvinnor, ett soppkök, barnkrubbor och ett hem jämte skola för föräldralösa barn. Att döma av hennes brevväxling var hon särskilt intresserad av sjukvård.
Aurora Karamzin är hågkommen i synnerhet som grundare av Diakonissanstalten i Helsingfors. Som förebild hade hon haft ryska och tyska hospital, i synnerhet Kaiserswerther Diakonie i Düsseldorf i nuvarande förbundslandet Nordrhein-Westfalen. Diakonissanstalten i Helsingfors inledde sin verksamhet hungeråret 1867. I dess första lokaler i Linderska huset på Unionsgatan sköttes fattiga kvinnor jämte barn som insjuknat i tyfus. På Skatudden verkade Diakonissanstalten från år 1875 till 1897, då dess nya sjukhus, kyrka och systerhem blev färdiga i Djurgården i Berghäll.
Aurora Karamzins son Paul Demidov dog som 45-åring år 1886, och hennes bror Emil Stjernvall-Walleen år 1890. Vartefter familjekretsen blev mindre blev Diakonissanstalten och de gamla arbetskamraterna allt viktigare för Aurora. Hon höll flitig kontakt med diakonissaveteranerna och gick på promenader med dem vid Tölöviken varje vecka. Det är efter Aurora Karamzin man givit namnet Aurora åt bland annat en gata, en skola, ett daghem och ett sjukhus. Diakonissanstalten har vuxit och utvecklats från ett litet farsotslasarett på 1860-talet till en mångsidig allmännyttig stiftelse som erbjuder social- och hälsovårdstjänster.
Litteratur och källor
Hällström, Jaana af. Aurora Karamzin – laitoksen uskollisin ystävä [om anstaltens trognaste vän] Webbartikel på Diakonissanstaltens hemsidor.
Lehto, Katri. Karamzin, Aurora. Finlands nationalbiografi, webbpublikation. Studia Biographica 4. Helsingfors: Finska litteratursällskapet SKS, 1997- (ref. 16.4.2020)
Paaskoski, Jyrki. Ihmisen arvo : Helsingin diakonissalaitos 150 vuotta [om människovärde och Diakonissanstaltens 150 år] Helsingfors: Edita, 2017.
