Herrskap och tjänstefolk
Med ”herrgård” avser man ofta ett välbärgat storgods som omfattar mycket odlingsmark och skog. Herrgård kan också syfta på den ståtliga huvudbyggnaden på gården. I Finland räknas kungsgårdar, säterier, boställen och andra storgods som har ägts av ståndspersoner till kategorin herrgårdar. På gårdarna försökte man vara självhushållande när det gällde lantbruksprodukter. I slutet på 1700-talet köpte många förmögna köpmän, officerare och ämbetsmän herrgårdar och grundade järngruvor, sågverk, kvarnar och tegelbruk i anslutning till dem för att få extra inkomster. När löneutgifterna steg sporrades ägarna av storgodsen att köpa lantbruksmaskiner i slutet av 1800-talet.
Runt huvudbyggnaden fanns ofta ett trettiotal större och mindre boningshus och uthus, som vart och ett hade en noggrant uttänkt uppgift och plats. Nära stallgården fanns vagnsskjulet, drängstugan, ladugården, stallet, svinhuset, hönshuset, matboden, iskällaren, lidret och skjulet. Lite längre bort från huvudbyggnaden låg rian, smedjan, bastun, sågen och torp och lador.
På en stor herrgård behövdes mycket arbetskraft. För nästan varenda uppgift fanns specialiserade yrkesmän och yrkeskvinnor. I huvudbyggnaden arbetade hushållsföreståndaren, kokerskan, husan, barnsköterskan, hemläraren och ett par pigor. Kreatursskötarna, stalldrängarna och ladugårdspigorna ansvarade för djuren, medan lantbruket i huvudsak sköttes av torpare och statare. Torpare och tjänstefolk bodde i separata arbetarbostäder eller egna stugor på herrgårdens marker.
Herrgårdsliv
Herrgården var som ett minisamhälle, som man fick vara en del av genom att arbeta. Torparna och tjänstefolket stod under husbondens beskydd och de skulle betjäna honom lydigt. Skyddet som husbonden erbjöd och lärdomarna som herrgården förunnade de anställda gjorde herrgården till en lockande plats att arbeta och bo på. Medlemmarna i gemenskapen skulle följa herrgårdens regler. På herrgården visste alla sin plats och sina skyldigheter. Skillnaden mellan herrskapet och tjänstefolket betonades på olika sätt: hur man tilltalade gårdsfolket, i vilka rum och på vilka områden man fick röra sig och var man satt i kyrkan. Avståndet mellan grupperna synliggjordes också genom kläder, fordon, etikettsregler och sätt att sällskapa. Vid behov påmindes tjänstefolket om gränserna genom disciplinära åtgärder. Till herrgården anställdes en inspektor för att leda arbetarna på gården, såsom drängar, kreatursskötare, ladugårdspigor, lantarbetare och torpare. Arbetet inne i herrgården leddes däremot av hushållsföreståndaren, som ansvarade för mat- och linneförrådet och hjälpte frun på herrgården.
Inom herrgårdsgemenskapen ville man också värna om känslan av samhörighet. Under jul, midsommar och tjänstefolkets bröllop var ståndsskrankorna för sällskapslivet lägre. Under julhelgen brukade herrskapet komma ihåg arbetarna med julklappar och pigorna fick komma till huvudbyggnaden för att dansa ringlekar med barnen och ungdomarna. På midsommar pyntade fröknarna och pigorna midsommarstången med lövruskor och blommor tillsammans, och på skördefesten satte sig allt folk på herrgården till bords tillsammans på gårdsplanen. Det var också vanligt att husbondfolket bekostade tjänstefolkets bröllop och deltog i festligheterna.
Livligt sällskapsliv
Sociala nätverk var viktiga för överklassen, och man hade nära kontakt med släktingar, vänner och affärsbekanta. Herrskapet besökte varandra regelbundet under kortare och längre perioder. De stora salarna inreddes med hänsyn till sällskapslivet: Det fanns flera soffgrupper och åtminstone ett par dussin stolar. Framlidna och nuvarande släktingar var ständigt närvarande i form av porträtt på väggarna och påminde om kontinuiteten i herrgårdskulturen. Under den andra hälften av 1800-talet blev det på modet att inreda olika rum med möbler i olika stilar. Flitigt sällskapande med andra ståndspersoner gav upphov till nya sätt att njuta av sällskapslivet. Fritiden gick åt till att spela, sjunga, dansa, skådespela och spela kort och lotto. Sällskapslivet nådde sin kulmen på jul. Då ordnades danser på herrgårdarna och man bytte julklappar, åkte släde och drack kyrkkaffe på prästgården. Herrskapets sällskapskultur frodades även på somrarna, då husbondsfamiljerna som bodde i staden på vintrarna åkte tillbaka ut till herrgårdarna.
Barndomen på herrgården
Yngre barn sköttes av barnsköterskan, som klädde och kammade barnen och lekte med dem i barnkammaren eller herrgårdsparken. Barnens leksaker och instrument köptes vanligen på resor till staden och utomlands. Nybörjarundervisningen leddes av hemläraren, och därefter fortsatte barnen studierna på högt aktade skolor. De var inackorderade hos familjen till någon bekant i staden och kom bara hem som hastigast över julen, påsken och sommarlovet. Barnen fick lära sig språk, matematik, geografi, religion och historia. Adelsflickorna skulle också besitta god etikett och kunna handarbeta, dansa och spela piano. Adelspojkar fick å andra sidan redan som unga lära sig konsten att jaga, rida, fäktas och teckna. Hela släkten bar ansvaret för den senare generationens uppfostran.
Döttrarna och sönerna på herrgården skulle lära sig mycket praktisk kunskap för att kunna vara husfru eller husbonde på en stor gård som vuxna. På fritiden följde de dessutom noga med arbetet på herrgården och ibland deltog de också under ledning av tjänstefolket. Lite äldre barn fick röra sig ganska fritt på herrgårdens marker, och då gungade, bowlade, skådespelade, simmade, metade, skrinnade, skidade och lekte de tafatt.
Källor och litteratur
Eiranen, Reetta: Saumattomat tunnesiteet 1800-luvun sivistyneistöperheessä. Teoksessa Ilmakunnas & Lahtinen (toim.) Perheen jäljillä. Perhesuhteiden moninaisuus Pohjolassa 1400–2020. Vastapaino 2021.
Ilmakunnas, Johanna & Vainio-Korhonen Kirsi: Yksilö ja yhteisö. Teoksessa Haikari, Hakanen, Lahtinen & Snellman (toim.): Aatelin historia Suomessa. Siltala 2020.
Ilmakunnas, Johanna: Säätyläiset ja kuolemankulttuuri 1600-luvulta 1800-luvulle. Pajari, Miettinen, Kanerva (toim.): Suomalaisen kuoleman historia, Gaudeamus 2019.
Rahikainen, Marjatta & Vainio-Korhonen, Kirsi: Työteliäs ja uskollinen. Naiset piikoina ja palvelijoina keskiajalta nykypäivään, SKS 2006.
Kirsi Vainio-Korhonen: Sofie Munsterhjelmin aika. Aatelisnaisia ja upseereita 1800-luvun Suomessa, SKS 2012.
Yles serie om herrgårdar: https://svenska.yle.fi/t/18-213706(Länk leder till extern tjänst)
