Många av de statliga symbolerna och festtraditionerna för det självständiga Finland uppstod under tiden som storfurstendöme. Också den nuvarande självständighetsfesten på slottet har sina rötter i lantdagsbalerna. På 1800-talet var baler viktiga sociala evenemang och ett slags medium, för där kunde man få höra senaste nytt gällande både nyheter och skvaller.
Balerna var också en del av statsförvaltningen och det kejserliga hovet, det vill säga en scen för makten att visa upp makthavare och makthierarkier. Förvaltningen av storfurstendömet Finland tillägnade sig den ryska hovförvaltningen i början av 1800-talet, och huvudstaden i storfurstendömet, Helsingfors, blev ett ”litet Sankt Petersburg” där societeten fungerade som ett slags hov och baler var en väsentlig del av ståndsgemenskapen.
De första lantdagsbalerna 1809 och 1863
På 1800-talet brukade man bjuda in till bal i samband med ståndslantdagen. Då deltog lantdagsmän och den högsta tjänstemannaledningen och militära ledningen med sina fruar och döttrar. Den första lantdagsbalen hölls i samband med öppningen av Borgå ståndsmöte i november 1809, med hedersgästen kejsar Alexander I.
Den viktigaste balen i hela kejsardömet var kejsarens årliga hovbal i Vinterpalatset i Sankt Petersburg, som man även tog modell av för lantdagsbalen i Finland. Kejsarens kvällsbaler var särskilt strålande under Alexander II:s tid. De hölls i januari och utgjorde starten för den karnevalistiska festsäsongen i Sankt Petersburg, som började i slutet på året och slutade vid fastan. Till hovbalerna bjöds rikets viktigaste tjänstemän in, och allt som allt deltog ungefär 3 000–4 000 gäster.
Efter Borgå ståndsmöte samlades representanter för stånden i Finland nästa gång 1863 på Helsingfors lantdag. Öppnings- och avslutningsfestligheterna för den hölls i Kejserliga palatset, alltså nuvarande Presidentens slott. Kejsar Alexander II deltog i öppningen av lantdagen i september 1863. På öppningsdagens kväll från klockan 20 hölls balen på nybyggda Helsingfors järnvägsstation, som hade en tillräckligt stor sal. Den stora kösalen på järnvägsstationen hade smyckats ut till en danssalong. Balen var helsingforsarnas gåva till kejsaren och lantdagsrepresentanterna som kommit till Helsingfors. De viktigaste av de inbjudna gästerna var, förutom kejsaren, storfurstarna Alexander och Vladimir och det övriga kejserliga följet, medlemmarna i senaten och representanter för statsstånden. Ungefär 1 500–2 000 helsingforsare deltog i balen.
Hovbalerna var förebild för lantdagsbalerna
Efter 1863 hölls lantdagsbalerna på kejsarens inbjudan sju gånger i Kejserliga palatset, alltså nuvarande Presidentens slott, åren 1867, 1872, 1877, 1885, 1888, 1894 och 1897. Som värd stor generalguvernören. Lantdagsbalerna blev ett viktigt societetsevenemang i storfurstendömet, och de följdes av en stor grupp människor utanför palatset och det skrevs om dem i tidningarna. Under de första åren bjöds ungefär 600 gäster in till balerna, alltså huvudsakligen senatorerna, de högsta tjänstemännen och militärerna, representanter för Alexandersuniversitetet och lantdagsrepresentanter med sina fruar och döttrar. I slutet av 1800-talet var gästerna så många som ungefär 1 500 stycken, och bland dem fanns även representanter för näringslivet, pressen och kulturen.
Lantdagsbalen följde etiketten för det kejserliga hovet, och inbjudningarna skickades i kejsarens namn. De kejserliga balerna i Helsingfors påminde också om kejsarens årliga hovbaler i Vinterpalatset i Sankt Petersburg: bådadera var viktiga statliga societetsevenemang och höjdpunkterna var en polonäsuppvisning och en supé som avnjöts vid midnatt. På lantdagsbalerna i Helsingfors skulle man dessutom klä sig enligt etiketten för det ryska kejserliga hovet: kvinnor skulle klä sig i ljus aftondräkt i silke, och deras män skulle, om de var tjänstemän eller militärer eller tillhörde ridderskapet eller adeln, klä sig i festuniform. Övriga män skulle klä sig i civil högtidsdräkt, det vill säga frack. Till uniformerna, frackerna och aftondräkterna användes hederstecken. På de kejserliga balerna i Finland frångick man hovetiketten genom att också tillåta traditionell allmogeklädsel, det vill säga mörk allmogejacka eller vadmalskofta för män och enkel, mörk söndagsklänning för kvinnor.
Handskakning, dans, middag och kortspel
Lantdagsbalen började mellan klockan åtta och nio på kvällen. Den första höjdpunkten var när gästerna anlände till Kejserliga palatset. Ridande poliser höll ordning på folket i närheten av palatset som följde vagnarna eller slädarna när de anlände till palatsets främre gård. Gästerna kom till palatset genom huvudentrén på Esplanadsidan. På främre gården hade ofta en gång med tak byggts upp från trapporna till huvuddörren. Den var dekorerad med vapen, flaggor och gröna växter. På trapporna som gick från entréhallen till övre våningen fanns en röd matta, och trapprummet Tronsalen (nuvarande Spegelsalen) var dekorerad med lagerträd och gröna växter. Före det fanns elektrisk belysning placerade man ut högar med is för att kyla ner luften i salen som blev uppvärmd av ljusen och gästerna. Dansmusiken spelades av Livgardets 3 finska skarpskyttebataljons musikkår, det vill säga nuvarande Gardets musikkår.
Till att börja med presenterades gästerna ofta för kvällens värd, generalguvernören, i Gula salen på andra våningen. Först serverades gästerna te. Den första dansen var polonäs, vilket var en uppvisningsdans för hedersgästerna. Där dansade generalguvernören vanligen i tur och ordning med fruarna till talmännen för de olika stånden runtom i Tronsalen. Under dansen fanns en egen salong för herrarna på tredje våningen eller nedre våningen. Där serverades mat och dryck, bland annat bål, toddy, vin, öl och lemonad, och där rökte herrarna och spelade kort. Kvällen avslutades med en supé i form av stående bord som dukats upp i salarna bredvid Tronsalen. Till maten dracks ofta champagne och maten som serverades var ovanliga rätter som fasan och stör.
Republiken tog över festtraditionerna
Under riksföreståndare Mannerheims period 1918–1919 uppstod många statliga traditioner för det självständiga Finland, och han inledde också självständiga Finlands tradition med fest på slottet. Den 4 april 1919 stod Mannerheim värd för balen efter öppningen av lantdagen för att fira att riksdagsarbetet inletts. Ungefär 800 gäster besökte nuvarande Presidentens slott, som på den tiden kallades Riksföreståndarens palats. Den här festen föll framför allt monarkisterna i smaken, men socialdemokraternas riksdagsledamöter protesterade mot ”den vita generalens” fest och kom inte på balen.
Efter att det republikanska styrelseskicket godkänts fick Finland sin första republikens president, K. J. Ståhlberg, och under hans period etablerades sätten att styra republiken. Under Ståhlbergs tid började också firandet av självständighetsdagen den 6 december 1919. Republikens president höll självständighetsmottagningen från och med den första självständighetsdagen. Under de första åren och fram till Relanders period var självständighetsmottagningen på Presidentens slott vanligen en kort eftermiddagsmottagning, främst för diplomater, regeringen och de högsta tjänstemännen som kom för att gratulera republikens president med anledning av självständighetsdagen.
President Ståhlbergs första lantdagsbal och på samma gång republikens första fest på slottet hölls den 20 november i samband med öppningen av lantdagen 1920. Under Ståhlbergs period ordnades lantdagsbal också 1921 och 1924.
Den första kvällsfesten på självständighetsdagen 1922
År 1922 firade Finland fem år som ett självständigt land, och då var självständighetsmottagningen som republikens president anordnade för första gången en stor kvällsfest i stil med lantdagsbalerna. Den förverkligade folkets idé om enhetlighet bättre än eftermiddagsmottagningarna på självständighetsdagen, eftersom representanter för olika grupper av medborgare bjöds in till kvällsfesten, i stället för bara den högsta politiska ledningen, vilket hade varit fallet på eftermiddagsmottagningarna.
Kvällsbjudningen på självständighetsdagen började klockan 21. Ungefär 1 200 gäster närvarade på mottagningen. Till att börja med presenterade president Ståhlbergs äldre adjutant gästerna för presidenten, och den yngre adjutanten presenterade dem för fru Ester Ståhlberg. Efter presentationen började serveringen klockan 22. President Ståhlberg ledde riksdagens talmans hustru, fru Vuolijoki, till kaffebordet och talman Vuolijoki ledde fru Ester Ståhlberg.
Efter kaffet blev det musikframträdanden och därefter dans. Dansen inleddes av presidentens dotter Aino Ståhlberg och riksdagens talman Vuolijoki – det passade sig inte för presidenten att dansa. Mellan danserna avnjöt gästerna en supé bestående av smörgåsar. Festen pågick till klockan 1.15, då musikkåren avslutade genom att spela ”Finska rytteriets marsch under trettioåriga kriget”. Då visste gästerna att det var dags att bege sig.
Öppningen av lantdagen hölls för sista gången i Tronsalen i Presidentens slott 1927 under president Relanders period. Därefter flyttades öppningen av lantdagen till det nya Riksdagshuset, och i och med det avslutades lantdagsbalerna. På så sätt flyttades festen på slottet permanent till självständighetsdagen. Kvällsfesten på självständighetsdagen följde så gott som samma festschema ända fram till president Kekkonens period. Då började festen få sin nuvarande form på grund av televisionens inverkan.
Litteratur
Halonen, Tero: Elämää Helsingin Keisarillisessa palatsissa. Rauno Endén (red.): Presidentinlinna. Finska litteratursällskapet. Helsingfors 2017. s. 96–151.
Halonen, Tero: Elämää Presidentinlinnassa 1918–1946. Rauno Endén (red.): Presidentinlinna. Finska litteratursällskapet. Helsingfors 2017. s. 96–151.
