Suomen Kuvalehti publicerade en kort recension av en fotoutställning år 1971. Utställaren var finländska fotografen Trond Hedström. I slutet av recensionen fanns en lättsam karakterisering. Enligt den fanns det i Finland två fotografer ”som ser ut som adelsmän. Den ena är Hedström. Den andra är en adelsman.” Med detta hänvisade journalisten till Volker von Bonin. Hans släkt härstammade från Pommern i östra Tyskland. Där hade von Bonins olika släktgrenar haft flera gårdar under århundradens lopp. Släkten förlorade dock gårdarna under andra världskriget, då en del av Pommern blev på Polens sida.
Volker von Bonins familj flyttade till Finland i mitten av 1930-talet, då fadern blev stationerad här. Barnen sattes i Helsingfors tyska skola, som var den modernaste i Helsingfors i sin tid. Skolan var populär bland familjer som flyttat från utlandet till huvudstadsregionen, så eleverna var internationella. I skolan studerade bland annat barn till många diplomatfamiljer.
Som tysk medborgare var Volker tvungen att fullgöra sin värnplikt i Tysklands armé. Han anmälde sig till tjänst som frivillig efter den näst sista årskursen år 1942. Det var krigstid och Volker överfördes till krigstjänst efter utbildningen. Våren 1945 blev han tillfångatagen av sovjetarmén i Polen och togs till ett fångläger i Sibirien. Von Bonin hann vara på flera läger, och flyttningarna på upp till hundratals kilometer från ett läger till ett annat gjordes till fots. Dessutom var förhållandena på lägren svåra. Volker överlevde till skillnad från många andra, men erfarenheterna under kriget och på fånglägren hade permanenta konsekvenser för hans hälsa.
Karriär som fotograf
Von Bonin återvände till sitt hemland Tyskland 1948 efter tre år på läger. Det krigshärjade landet ockuperades av de allierade som vann andra världskriget, det vill säga Storbritannien, Frankrike, Förenta staterna och Sovjetunionen. Efter att ha träffat sina föräldrar flyttade Volker till München där han fick jobb på tidningen Heute, som publicerades av Förenta staternas ockupationsregim. Han arbetade som assistent till en bildredaktör och fick följa många toppressfotografers arbete.
Arbetet slutade dock redan efter ett år och Volker måste bestämma sig vart han skulle fortsätta sedan. Hans drömyrke var läkare, men studierna för det var så långa att alternativet inte var ekonomiskt sett möjligt. Däremot hade man nyligen öppnat den första läroanstalten med fokus på bildjournalistik i München i västra Tyskland. Volker kom in dit och ägnade sig åt en karriär som pressfotograf efter två års studier.
Den nästa vändningen i Volkers liv skedde när han ingick ett avtal om att göra ett bildreportage i Skandinavien med en belgisk bildbyrå 1951. Under reportageresan i Stockholm träffade han sin gamla klasskompis Gisela Schmidt, som han hade sällskapat med i skolan. Återseendet ledde till att Volker och Gisela beslutade gifta sig sommaren 1952 i Helsingfors, där de olympiska spelen skulle ordnas då. Så gick det också. Volker fick ett fotograferingsuppdrag i sommarolympiastaden och det unga paret gifte sig inför de olympiska spelen.
Efter sommaren återvände von Bonin till vardagen. Gisela flyttade till Volker i Västtyskland, där Volkers arbete fortsatte. De stannade dock bara en kort tid där. Redan efter tre år bestämde det unga paret sig för att flytta till Finland och Helsingfors, där levnadsförhållandena var trivsammare, Volker hade bättre arbetsmöjligheter samt där de också ville skaffa sitt första barn.
Volker fick jobb som fotograf på Oy Tilgmann Ab, ett stort företag inom den grafiska branschen. Rekryteringen påverkades bland annat av att han behärskade färgfotografering, som höll på att bli allt vanligare inom olika branscher. Tilgmann behövde en fotograf för reklamfotografering och för sin tidskrift Eeva, som presenterade bland annat mode. För detta var färgfotografering viktig.
Von Bonin fick en egen studio, där han bland annat fotograferade produktförpackningar och marknadsföringsfotografier för sin arbetsgivares kunder. Han pensionerades från Tilgmann 1985. Von Bonin fotograferade för tidskriften Eeva i 15 år, i synnerhet inredningsreportage, societetsevenemang och mode. Han tyckte särskilt om det sistnämnda, eftersom han fick genomföra fotograferingarna självständigt och upplevde att han kunde använda sin kreativitet i arbetet. Den gemensamma resan med tidskriften slutade då arbetsgivaren sålde tidskriften i början av 1970-talet. Fotograferingarna för andra, i synnerhet för Hufvudstadsbladet, fortsatte vid sidan av det huvudsakliga arbetet även efter detta.
Förevigare av stadslivet
De fotografier som von Bonin tog i sitt arbete syntes mycket i offentligheten, men han blev bäst känd för sina cirka tjugo fotoböcker, som han skapade på fritiden. De flesta böckerna blev färdiga mellan slutet av 1950-talet och mitten av 1970-talet. Böckerna presenterade Helsingfors och Finland och dokumenterade landskap, miljön och människor. Största delen av böckerna gjordes som beställningsarbeten och följde uppdragsgivarnas önskemål. Böckerna var avsedda för inhemska turister och turister från andra länder. Detta påverkade också hurdan sorts fotograf von Bonin blev känd som.
Helsingfors stadsmuseums samlingar innehåller cirka 5 000 fotografier av von Bonin. I höstas öppnade museet en fotoutställning med fotografier ur dess samlingar och publicerade samtidigt en undersökning om fotografens liv och fotografering. Arbetet med dessa visade att von Bonin var mycket mer än bara en förevigare av turistsevärdheter.
Von Bonin fick sannolikt sin första inspiration för fotografering redan när han arbetade på Heute. Studierna i bildjournalistik skapade en grund för hans arbete som fotograf, som också påverkades av hans erfarenheter av kriget. Som fotograf representerade von Bonin den humanistiska inriktningen inom fotografering, som uppstod som en reaktion på erfarenheterna under världskriget. Inriktningen har ansetts framhäva allt som förenade människor, mänsklighetens universella karaktär. Dessutom påverkades von Bonin av den tyska fotograferingen efter kriget, som karakteriserades bland annat av trötthet inför politiska fotograferingsmotiv och av att den fäste uppmärksamhet vid att fotografera vanliga människor i vardagen.
Den humanistiska aspekten syns i von Bonins fotografier i form av valet av motiv och behandling av olika teman. Fotografen observerade Helsingfors och dess invånare ur ett positivt perspektiv. Han fotograferade vanligtvis i solskenet och fokuserade på människor i vardagen och på fritiden samt på stadsmiljön. Fotografierna innehåller diskret och välvillig humor. Den är kanske inte lätt att uttrycka i ord, men kan upplevas när man tittar på fotografierna. Diskretionen gentemot de fotograferade personerna syns bland annat i valet av fotograferingsavstånd. Det finns nästan inga närbilder. Det ser ut som om de fotograferade personerna ibland har varit medvetna om att de fotograferas, men det verkar inte ha stört dem. Fotografierna har beskurits så att de utöver människorna också visar den omgivande miljön. Von Bonin fotograferade staden och dess människor.
Von Bonins fotografier har under årens lopp upprepade gånger publicerats i olika tidningar och på webben. Fotografen själv har däremot förblivit okänd för de nya generationerna som beundrar hans fotografier. Situationen korrigeras av utställningen Blicken mot Helsingfors, som ordnas i Villa Hagasund fram till augusti 2024, och boken om fotografen.
Litteratur
Hytönen, Yki: Katse Helsinkiin. Volker von Boninin valokuvia. Parvs 2023.
