Skyddskårernas historia kan delas i två baserat på de olika perioder de haft när det gäller betydelsen av dem. Innan, under och direkt efter inbördeskriget fanns flera olika garden i Finland som bildades inom såväl den politiska högern som den politiska vänstern. De hade många olika slags namn, skyddsgarde, skyddskår, helsingegård, rödgarde, arbetargarde, milis, nationalgarde, ordningsgarde, ordningskår och ordningsmanskap. De första gardena grundades runt 1905. Under inbördeskriget 1918 utlyste regeringen skyddskårerna (och andra högergarden med andra namn) till regeringens officiella trupper och baserat på den bildades den tidens motsvarighet till försvarsmakten.
Det var dock först efter kriget som den egentliga Skyddskåren grundades. Skyddskårens ställning förstärktes först genom en förordning och sedan genom lag, vilken gjorde den till något klart mer än en försvarsorganisation. Skyddskåren var dessutom den dåvarande Försvarsmaktens andra halva, ett slags nationalgarde som opererat vid sidan av kadern. I den här artikeln fokuserar vi på den officiella Försvarsmaktens verksamhet i området som tillhör nuvarande Helsingfors.
Skyddskåren delades upp i distrikt, och dåvarande Helsingfors utgjorde ett tvåspråkigt distrikt. Men många av de områden som nu tillhör norra och östra Helsingfors var tidigare del av Helsinge kommun (det tidigare namnet på Vanda) eller utgjorde egna små kommuner (Brändö, Hoplax, Haga och Åggelby). Beroende på verksamhetsspråket tillhörde de här områdena antingen Nylands Södra Skyddskårsdistrikt eller Uudenmaan pohjoinen suojeluskuntapiiri (”Nylands norra skyddskårsdistrikt”).
Den vardagliga verksamheten inom skyddskåren var vanligen lokalverksamhet. Vanligen utgjordes skyddskåren av en kommun eller, i större kommuner, en by. Till exempel i Brändö kommun fanns Kulosaaren suojeluskunta (”Brändö skyddskår”) och i Helsinge kommun fanns flera skyddskårer, som Malmin suojeluskunta (”Malms skyddskår”) och Helsinge södra skyddskår. Själva Helsingfors var dock något av ett undantag, eftersom stadens skyddskårer i huvudsak var uppdelade enligt vapenslag, och de verkade inom stadens hela dåvarande område. Där fanns till exempel Havsskyddskåren, Kavalleriskyddskåren och Artilleriskyddskåren. Inom stora vapenslag, som infanteriet, hade skyddskårerna i Helsingfors namn baserade på bataljonsnumret kombinerat med namnet på regementet. Till exempel Helsingfors skyddskårs II/Blåa regemente.
Skyddskårerna organiserade olika slags försvarsverksamhet. Centralt var såväl grundläggande militärkunskap som vapenhantering och stridsövningar, som idrott och framför allt skidning. Bobollen skapades av Lauri ”Tahko” Pihkala, i synnerhet för att fungera som idrottsutbildning för skyddskårerna. En viktig samarbetspartner för skyddskårernas verksamhet var organisationen Lotta Svärd. Skyddskåren lät bygga skyddskårshus på flera ställen, och även Helsingfors skyddskårsdistrikt hade sitt eget högkvarter, först på Georgsgatan och senare på Tölötorggatan.
Man kunde bli skyddskårist redan som 17-åring, alltså innan beväringstjänsten. Och innan dess kunde pojkar i åldern 12–16 år, med tillstånd av sina vårdnadshavare, gå med som skyddskårspojkar i de så kallade ekorrkompanierna. Där fick skolelever öva på att röra sig i terräng, idrotta, skjuta med salongsgevär, ta del av fosterländsk och kristen uppfostran och läsa krigshistoria. ”I vinterkrigets anda” byttes namnet ”skyddskårspojkar” till det politiskt sett mer neutrala namnet ”soldatgossar” 1941. Under fortsättningskriget var skyddskårspojkarna/soldatgossarna den största ungdomsorganisationen i vårt land, och till den hörde ungefär 65 000 pojkar. Verksamheten var populärast i Österbotten och minst populär i Åbolands och Helsingfors skyddskårsdistrikt.
Framför allt under organisationens första tid var skyddskåristerna tydligt högersinnade, vilket avspeglade skiljelinjerna under inbördeskriget. Det var vanligt att skyddskårerna förberedde sig på att förhindra ett nytt uppror från vänstern. Till exempel enligt dokument från Hertonäs arbetarförening spanade skyddskåren på deras verksamhet. Med tiden minskade dock den här motsättningen något och i stället för de inhemska röda blev det främsta hotet den etablerade och allt starkare Sovjetunionen. Till och med på Brändö, som på den tiden till stor del var en villastad för den svenskspråkiga eliten, utgjordes en fjärdedel av medlemmarna av personer med arbetarbakgrund.
Under kriget fortsatte Skyddskåren sin verksamhet i mindre omfattning. De som var i uppbådsålder befann sig vid fronten, men organisationens medlemmar som var för unga eller för gamla utgjorde ryggraden för arméns hemvärn under krigstiden. De äldre männen och pojkarna utförde bland annat uppgifter inom bevakning, luftbevakning, skydd och desantsökning. Det här var dock inte längre officiell verksamhet inom skyddskåren, trots att personerna hade fått sin kompetens som medlemmar i skyddskåren.
När kriget slutade sågs skyddskårsverksamheten som ett hot av Sovjetunionen och till viss del inom den inhemska vänstern, och därför krävde de allierades kontrollkommission att såväl skyddskårerna som Lotta Svärd skulle läggas ner. Innan nerläggningen lyckades många skyddskårer ändå flytta sin egendom till lokala föreningar, som hembygdsstiftelser, frivilliga brandkårer och idrottsföreningar. Därmed slöts cirkeln på sätt och vis, eftersom hela rörelsen med skyddskårer fick sin början i just de föreningarna.
Litteratur
Halonen, Marko 2014. Kulosaaren suojeluskunta. SKS, Helsinki.
Halonen, Marko 2018. Brändö skyddskår. SKS, Helsinki.
Pylkkänen, Ali 2001. Suojeluskuntalaiset – keitä he olivat? Vapaaehtoisen maanpuolustajien sosiaalinen kerrostuneisuus 1917–1944. Maanpuolustuskorkeakoulu, Helsinki.
Roudasmaa, Stig 1997. Helsingin suojeluskuntapiirin historia. Helsingin suojeluskunta- ja Lotta Svärd -piirien perinnekilta, Helsinki.
Selén, Kari 2001. Sarkatakkien maa. Suojeluskuntajärjestö ja yhteiskunta 1918–1944. WSOY, Helsinki.
Selén, Kari & Ali Pylkkänen 2004. Sarkatakkien armeija. Suojeluskunnat ja suojeluskuntalaiset 1918–1944. WSOY, Helsinki.
Vasara, Erkki 1997. Valkoisen Suomen urheilevat soturit. Suojeluskuntajärjestön urheilu- ja kasvatustoiminta vuosina 1918–1939. Helsingin yliopisto, Helsinki.
