Marsrevolutionen
Som huvudstad i Storfurstendömet Finland och näst största industristad i landet var Helsingfors en centralpolitisk skådeplats för händelserna år 1917.
I mars 1917 utbröt i ryska kejsardömets huvudstad S:t Petersburg en revolution som tvingade kejsaren (tsaren) att abdikera. I Helsingfors gav revolutionen upphov till ett myteri bland manskapet på den ryska östersjöflottan, och mellan den 16 och 18 mars dödades nästan hundra officerare. Den ryska makten i Helsingfors övergick till en alltmer radikaliserad rysk armé.
År 1917 fanns det tusentals ryska soldater i Helsingfors (i augusti ca. 20 000), och de spelade ofta en betydande roll i jäsningen i staden.
Samu Nyström beskriver i verket Helsinki 1914–1918, Toivon, pelon ja sekasorron vuodet hur det överallt i staden marscherade stora soldatavdelningar, och hornmusik, hurraa-rop, och enstaka skott genljöd, och hur stämningen var uppsluppen men samtidigt spänd – emellanåt hördes skottlossning, tidvis kraftig, på gatorna. Då skottlossningen började flydde invånarna panikartat in i portgångar och bakom gathörnen. Men farosituationerna brukade snabbt gå över. Tillbaka på gatan hittade stadsborna skjutna officerare, och i husväggarna gapade skotthål och söndriga fönsterrutor.
Ofärd och oroligheter
Tidningen Työmies [arbetaren] beskrev tidens melodi: livsmedelskort och köande. Först köade man för mjölk, sedan ved, sedan medlemsbok, sedan kött, och till sist kort för att få dessa reglerade varor.
Allt sedan världskriget bröt ut 1914 hade köande varit en del av vardagen i Helsingfors. I mars förvärrades läget ytterligare, då spannmålsimporten från Ryssland drastiskt minskade. Samtidigt minskade penningvärdet, och även då det fanns livsmedel att köpa var priset ofta omöjligt för vanligt folk.
I augusti tillspetsades livsmedelskrisen till de så kallade smörkravallerna, som höll på i flera dagar, bland annat den 17 augusti, då Helsingfors stadsfullmäktige hölls som gisslan av arga folkhopar.
Maktkamp
Efter Marsrevolutionen vidtog i Helsingfors en maktkamp mellan socialister och borgare. I Stadsfullmäktige hade de borgerliga partierna makten, så socialisterna tillsatte ett eget organ, Helsingfors Arbetarorganisationers Representantskap. Arbetarrörelsen tillgrep också masspåtryckning – demonstrationer, strejker och kravaller – för att driva igenom sina syften, nämligen i synnerhet åttatimmarsdagen och en demokratisk kommunförvaltning.
Kampen om vem som hade hand om ordningen i samhället började strax efter Marsrevolutionen. Av den milis som inrättades i Helsingfors för ordningens upprätthållande hörde flertalet medlemmar till den organiserade arbetarbefolkningen. De borgerliga kretsarnas misstro mot milisinstitutionen tilltog med tiden, och de försökte ersätta den med en ny ordningsmakt.
Borgerliga grupperingar missnöjda med milisen började sätta upp egna väktar-, säkerhets- och ordningsstyrkor. Smörkravallerna var droppen som fick bägaren att rinna över: strax efter dem grundades en ny polisskola som konkurrent till milisen, samt en skyddskår för Helsingfors.
Inom arbetarbefolkningen var man mycket avog till dessa konkurrerande projekt. Retoriken i arbetartidningen Työmies buntade ofta ihop dem till ett och samma ”slaktargarde”, och arbetarna började upprätta egna väpnade garden.
Arbetarrörelsens aktioner år 1917 kulminerade i den så kallade generalstrejken den 13–19 november, då man drev igenom åttatimmarsdagen och rätten att rösta vid kommunalval.
Natten till den 14 november tändes en röd lykta i tornet på Folkets Hus, som signal för generalstrejken. På morgonen vajade en röd fana i tornet.
Under generalstrejken företog arbetargardena husrannsakningar, och 200–300 människor tillfångatogs. I Helsingfors och dess omnejd dödades sammanlagt 14 personer, varav största delen utanför staden.
Självständigheten gav ingen lösning
I november 1917 företog bolsjevikerna i Ryssland (där man hade juliansk kalender, och det ännu var oktober) den så kallade Oktoberrevolutionen, vilket fick Finlands regering (som Senatens ekonomidepartement börjat kallas i sin egenskap av högsta verkställande organ i Finland) att skyndsamt lösgöra sig från Ryssland och förklara sig självständigt.
Den självständighetsförklaring som Senaten avgav den 4 december och Lantdagen fastslog två dagar senare fick ett lamt mottagande. Trots att tanken på självständighet fått brett stöd var man oense om hur man skulle gå tillväga, och invånarna oroade sig för framtiden.
Officiell firning blev det först i januari 2018, då Finlands självständighet erkänts av först Sovjet-Ryssland (4.1.1918) och därpå av Frankrike, Sverige och Tyskland.
Senatens förkunnande av Finlands självständighet. Utgiven i Officiella tidningen i Finland 5 december 1917, dagen efter handläggningen i Lantdagen (se https://histdoc.net/historia/se/itsjulsv.html(Länk leder till extern tjänst)).
Hungern organiserades genom lag(Länk leder till extern tjänst)
Litteratur
Katajisto, Kati. Sodasta sovintoon [från krig till försoning]. Helsingfors: Otava 2018.
Nyström, Samu. Helsinki 1914 - 1918: Toivon, pelon ja sekasorron vuodet [om Helsingfors 1914–18 och åren av hopp, rädsla och oreda]. Helsingfors: Minerva 2013.
Nyström, Samu. Poikkeusajan kaupunkielämäkerta: Helsinki ja helsinkiläiset maailmansodassa 1914–1918 [om Helsingfors och helsingforsborna under världskriget 1914–18]. Doktorsavhandling, Helsingfors universitet 2013. Se Helsingfors universitets databas E-thesis https://helda.helsinki.fi/handle/10138/40334(Länk leder till extern tjänst)
Paaskoski, Jyrki. Venäjän lokakuun vallankumous 1917 [om Oktoberrevolutionen i Ryssland]. Webbplatsen Suomenlinna-Sveaborg: Det ryska Sveaborg. På: https://suomenlinna.fi/krepostsveaborg/swe/index.html(Länk leder till extern tjänst)
Wuokko, Maiju. Miliisi Helsingissä vuonna 1917 maaliskuun vallankumouksesta Pörssitalon mellakkaan [om milisen i Helsingfors 1917]. Tidskriften Historiallinen aikakauskirja 107 (2009): 4, s. 403–413.
