Herrgården
Namnet ”Munksnäs” eller ”Munknäs” kommer från munkarna i Padis kloster i Estland. Under medeltiden hade de rätt att fiska i Vanda å och hade möjligtvis en slags bas i Munksnäs. Munkarna försvann i och med reformationen och på 1600-talet blev Munksnäs ett säteri, alltså en adelsherrgård. Drottning Kristina skänkte gården till en soldat vid namn Gert Skytte, som också fick andra marker i besittning. Munksnäs marker sträckte sig långt, öster om Tali gård mellan de östra delarna av nuvarande Sockenbacka och byn Lill-Hoplax, ungefär nuvarande Haga. En park i Munksnäs, mellan Gårdstorpet och statens gästhus, har uppkallats efter Gert Skytte.
Efter Gert Skyttes släkt förvaltades Munksnäs direkt av kronan under en tid, och därefter fick holländskättade Mattheiszens släkt herrgården och förvaltade den under åren 1759–1837. På herrgården fanns under 1820-talet en tegelfabrik, som gatunamnen Tegelbacken och Tegelstigen är ett minne av. Leran som användes i tegelfabriken hämtades ur en grop där det numera finns en lekplats för barn. Holländarvägen i Munksnäs är uppkallad efter Mattheiszen.
Nästa som köpte herrgården var baron och generalmajor Anders Edvard Ramsay. Familjen Ramsay på Munksnäs var generaler och hade hög ställning, landets högsta elit. De reparerade och byggde ut herrgårdens huvudbyggnad till dess nuvarande storlek. År 1840 byggdes ett lite speciellt spannmålsmagasin på södra sidan om huvudbyggnaden. Förutom att förvara spannmål användes den smala och höga byggnaden som utkikstorn, och på toppen fanns en hemlig optisk telegraf som kunde användas för att skicka meddelanden till telegrafen i tornet i nuvarande Sinebrychoffparken. Nu för tiden är tornet en bostad på Solnavägen, något gömd bakom andra hus. Vägen som går framför herrgården fick senare namnet Ramsays strand.
Herrgårdens fasad ser ut över Lillhoplax till Mejlans, och från och med 1840 fanns där till och med en bro över viken till Mejlans gård och därifrån till Åbovägen, nuvarande Mannerheimvägen. Bakom herrgårdens huvudbyggnad fanns arbetarbostäder, ett vagnsskjul, ett häststall, en ladugård och andra ekonomibyggnader, omkring där nuvarande Herrgårdsvägen, Stallgränd och Rievägen ligger. Där den nuvarande svenskspråkiga skolan ligger fanns trädgårdsmästarens bostad och bredvid den fanns Munksnäs skyddskårshus under världskrigen. Mot sydväst från herrgården, i den norra delen av nuvarande Fiskartorpsvägen, fanns en smedja byggd av block av natursten.
År 1910 bedömde familjen Ramsay att Edvard Alexander, som blivit sängliggande på grund av en olycka, inte kunde upprätthålla herrgården, och de beslöt sig för att sälja herrgårdens marker till bolaget M. G. Stenius. Herrgården och den närmaste omgivningen förblev inom familjen Ramsay. Den gamla baronen Georg Edvard Ramsay levde ut sina sista dagar i herrgårdens huvudbyggnad, och 1917 gjordes en gammal arbetarstuga om till Villa Andersberg åt herrgårdens dotter och hennes man, i hörnet mellan nuvarande Kadettvägen och Herrgårdsvägen. Den andra dottern och hennes man fick spannmålsmagasinet till bostad.
Till familjens son, Edvard Alexander Ramsay, och hans maka byggdes en egen villa vid namn Gårdstorpet. Vissa källor menar att det var en bröllopsgåva, vilket skulle innebära att året var 1888. Senare, år 1919 slog sig Sigurd Stenius, verkställande direktör på Stenius-bolaget som ägde markerna, ner i Gårdstorpet med sin familj, och änkan till E. A. Ramsay flyttade till herrgården. Också Munksnäs nya folkskola verkade ett par år i Gårdstorpet i slutet av 1920-talet. År 1939 flyttade familjen Stenius till Munksnäs port på Stora Allén. Under krigen användes Gårdstorpet av armén och 1945 öppnade en barnträdgård där, vilken först var privat och sedan förvaltades av Helsingfors stad. Daghemmet är fortfarande i gång, under namnet Kaartintorpan päiväkoti.
År 1927 sålde familjen Ramsay herrgården. Den nya ägaren rustade upp herrgården och delade upp den i hyresbostäder. Efter andra världskriget började huset förfalla och stod till slut tomt. Ägaren var redan på väg att riva det när studentnationen Etelä-Suomalainen osakunta köpte det. Nationen visste inte riktigt vad de skulle göra med herrgården de räddat och sålde den till slut till Kone Oy att använda som huvudkontor. Och Kones huvudkontor är den fortfarande.
Stenius-bolaget grundar samhälle
Mårten Gabriel Stenius var en trädgårdsmästare och affärsman som hamnat i Helsingfors, och tillsammans med Julius Tallberg och K. H. Renlund grundade han ett bolag. Bolaget köpte mark i närheten av Hoplax station och längs Åbo landsväg, och grundade där ett villasamhälle. År 1906 blev Haga en tätort. Haga hörde alltså fortfarande till Helsinge kommun men hade sin egen styrelse.
Efter M. G. Stenius död (1906) och att Sigurd Stenius tagit hans plats fortsatte bolaget köpa mark. År 1910 köpte det markerna som tillhörde Munksnäs gård. Sedan utarbetade arkitekt Eliel Saarinen, som blivit delägare i bolaget, sin beryktade plan Munksnäs–Haga. Drömmen var en stad med tiotusentals invånare som skulle byggas över årtionden och sträcka sig från nuvarande Gamla Munksnäs till Norra Haga och Sockenbacka industriområde. Av planen genomfördes till slut största delen av gatunätet i Gamla Munksnäs, cirkulationsplatsen i Haga och huvuddragen i Södra Haga mellan Stormyrvägen och Köpingsvägen.
Till befästningen av Helsingfors under första världskriget hörde byggandet av ett artilleribatteri för två kanoner på kullarna mellan nuvarande Gert Skyttes park, statens gästhus och Gårdstorpet. Man lyckades bryta två stora berggropar eller klyftor i kullen, sätta underlag till två enorma (305 mm) kanoner i dem och skapa en kulvert dem emellan, men kanonerna fördes aldrig dit. Under andra världskriget byggdes en luftvärnsstation på de närliggande kullarna. Största delen av underlagen till luftvärnskanonerna hamnade under det utvidgade Gårdstorpet på 1970-talet, men en av platserna sattes i stånd och en riktig luftvärnskanon fördes dit.
I och med samhällena Haga, Drumsö och Munksnäs väcktes tanken om en egen kommun och församling. Hoplax församling lösgjorde sig från församlingen i Helsinge socken 1917 och 1920 bildades nya Hoplax kommun, som omfattade samhällena Haga, Munksnäs och Drumsö – Julius Tallberg hade köpt Drumsö och byggde ett samhälle där. Haga förblev dock inte länge en del av Hoplax kommun, utan blev Haga köping separat 1923. Samhällena Munksnäs och Drumsö stannade kvar i Hoplax kommun, och det stora landområdet omkring nuvarande Norra Böle likaså.
Som eget samhälle var Munksnäs del av Hoplax socken, och dess marker och infrastruktur ägdes av bolaget M. G. Stenius. Sigurd Stenius hade en viktig roll, inte bara i bolaget utan också i samhället och kommunledningen, och de anställda inom bolaget utförde också kommunens och samhällets uppgifter. Bolagets kontor låg troligen först i en pensionatsbyggnad, därefter i början av Tegelbacken och 1932 i ett hus som restes i korsningen mellan Bredviksvägen och Munkstigen. Det var ett timmerhus, byggt 1878, som hade flyttats från Alkärr och som nu rappades för att se ut som ett stenhus. I huset fanns också bostäder och butiker. År 1949 slog sig den svenskspråkiga barnträdgården Elka ner i huset, och blev kvar fram till 1978. Därefter har huset använts av Munksnäs församling, och nu håller det på att göras om till bostäder. En park i sydspetsen av Munksnäs har uppkallats efter Sigurd Stenius. Där finns också hans och hans familjs grav.
Privat infrastruktur
Sett från Helsingfors var Munksnäs avlägset och en svår resa bort. Stenius och de andra grundade alltså ett nytt bolag som byggde en spårväg till Tilkka, där den förgrenades i en linje till Haga och en annan, M-linjen, mot söder. Linjen började gå 1914. Den gick längs den nya bron över Lill-Hoplax och fortsatte längs stranden till herrgården. Lite senare gjorde linjen en stor vända i Munksnäs från Ramsays strand, som numera skildras i ett gatunamn, till Bastuviksvägen och därifrån till Holländarvägen, Bredviksvägen och Munksnäs allén. År 1926 såldes ett spårvagnsbolag till Helsingfors stad och 1934 började spårvagnen köra via den nuvarande Stockholmsgatan i stället för Tilkka. Där den gamla spårvägsbron varit byggdes 1949 en ny bro från Mejlans till Munksnäs. Sedan 1951 har spårvagnslinje 4 gått längs Allén till Bredviksvägen, därifrån till ändstationen vid Bastuviksvägen och längs med Holländarvägen tillbaka till Bredviksvägen.
Till skillnad från i många andra samhällen med fattigare befolkning började Stenius-bolaget också bygga vägar, avlopp och annan infrastruktur. Vattenledningarna fick vatten från Långängen bredvid daghemmet vid den nuvarande Munksparken, det vill säga Koneparken. Först, år 1914, byggde Helsingfors Telefonförening en telefonstation i ett litet och senare rivet hus i den östra änden av Bastuviksvägen. När samhället växte byggdes en ny telefonstation i hörnet vid Solnavägen och Rievägen 1939. Nu för tiden används det huset som bostäder. Stenius-bolaget fick sin elektricitet från Helsingfors stad.
När samhället växte räckte inte vattnet från Långängen alltid till alla, och 1938 bröt en stor vattenkris ut i Munksnäs. Tidvis blev man tvungen att dela ut vatten med tankbilar på gatan och invånarna protesterade mot bolaget och samhällets ledning. Till slut köpte Helsingfors stad Stenius-bolagets marker och annan egendom i Munksnäs och anslöt Munksnäs till sitt eget vattenledningsnät. Samtidigt sade Stenius-bolaget upp sig från sina uppgifter och samhället tog över dem. Efter andra världskriget, 1946, gjordes en stor kommunsammanslagning och Hoplax kommun och dess samhällen blev del av Helsingfors stad.
I den stora områdessammanslagningen 1946 blev Munksnäs och övriga Hoplax kommun del av Helsingfors stad. Munksnäs blev en stadsdel med delarna Lövö, Granö, Näshöjden, Munkshöjden, Talistranden och Gamla Munksnäs. Förutom Granö är det sistnämnda byggda områden från det gamla samhället.
Förorten växer fram
I Munksnäs fanns från början inget annat än herrgården, arbetarnas stugor och några torp. I den södra delen av udden fanns ett fiskartorp och lite längre söderut därifrån fanns herrgårdens badsump. I slutet av 1800-talet började familjen Ramsay hyra ut fiskartorpet som sommarstuga. När spårvagnslinjen blev klar gjordes det gamla fiskartorpet till en restaurang 1915, alltså Fiskartorpet. Tack vare spårvagnen blev den snabbt ett populärt utflyktsmål för helsingforsarna. År 1937 byggdes en ny, och på den tiden Finlands största, restaurangbyggnad där fiskartorpet stått, och den byggdes senare ut i flera omgångar.
Bredvid Fiskartorpet byggdes också en badstrand, och därefter ett havsbad med omklädningshytter, vattenkaruseller och vattenrutschbanor. Där fanns också all möjlig slags underhållning, bland annat tränade sjölejon och schimpanser. Senare dämpades verksamheten vid havsbadet och 1969 byggdes Fiskartorpets hotell på strandklipporna. År 1975 byggdes en andra hotellbyggnad på klipporna på andra sidan om Fiskartorpsvägen, och 1983 byggdes dessutom statens gästhus bredvid det nya hotellet.
I närheten av stranden byggdes restaurang Golf Casino i slutet av 1920-talet. Golfen på Casinot var minigolf, och där anordnades bland annat skönhetstävlingar. Restaurangen brann vintern 1941, och där den stått byggdes ett bostadshus. När Fiskartorpets badstrand tystnat och i sinom tid försvunnit under hotellet fanns den allmänna badstranden kvar, och 1983 fick den norra delen av den ett kafé vid namn Torpanranta (”Torpstranden”).
I början gick byggandet långsamt. År 1920 stod Finlands andra radhus klart på nuvarande Holländarvägen. Eller rättare sagt var det en husrad bestående av tre hus vägg i vägg som ritats av Eliel Saarinen. Radhusraden skulle fortsätta ända fram till Bredviksvägen på andra sidan om Bastuviksvägen, men nu byggdes bara Holländarvägen 26, utan grannar vägg i vägg. Samma år färdigställdes Eliel Saarinens monumentala stordåd, Munksnäs pensionat vid Holländarvägen och Bredviksvägen. Det var ett stort och ståtligt hotell, som dock gick i konkurs efter några år. Nästa som slog sig ner i byggnaden var Kadettskolan, från och med 1940 Flygstaben, och från och med 1973 olika statliga ämbetsverk. Slutligen har byggnaden renoverats på 2020-talet och sålts som bostäder.
År 1925 stod ett flervåningshus färdigt i hörnet mellan Holländarvägen och Bredviksvägen, och 1926 såg Munksnäs vad som nästan kan kallas en byggnadsboom, när så mycket som tolv hus byggdes och antalet invånare steg till 499 personer. Framför allt på och omkring Tegelbacken byggdes mindre flervåningshus och hus för en eller två familjer. Av dem finns bara ett fåtal kvar. I närheten av Munksnäs strand och Tarvogrundet på gränsen mellan Munksnäs och Esbo byggdes också sommarbostäder. På Tarvo öppnades ett kafé med restaurang i slutet av 1920-talet. År 1971 öppnades ett rekreationscenter för äldre där, där det även fanns dansbanor.
Munksnäs fick också en frivillig brandkår, och största delen av brandmännen var anställda inom Stenius-bolaget. År 1930 byggdes ett hus som hade ett garage för bilarna på nedervåningen och lokaler för brandmännen och ett torktorn för slangar på övervåningen. Huset byggdes ut efter några år, och då rymde huset samhällets kansli och sessionssal, en polisstation och ett bibliotek.
Frivilliga brandkåren hade en dansbana i början av Hoplaksvägen i närheten av Lillhoplax strand, och till Munksnäs midsommarfester kom man inte bara från Helsingfors och de omgivande nejderna, utan även längre ifrån. I och med kriget slutade danserna och 1955 byggdes en bensinstation på platsen.
Munksnäs bibliotek fick hela övervåningen till sitt förfogande 1950. Frivilliga brandkåren avslutade sin verksamhet 1965 och garaget började användas av Helsingfors stads byggnadskontor. I slutet av 1989 stod ett nytt bibliotek färdigt på tomten bredvid och brandkårens hus blev till ungdomsgård. Sportplanen bredvid kallades först för Kadettskolans plan, men den lite yngre generationen började kalla den för Brandkårsplanen och det namnet använder många fortfarande om planen.
Redan 1897 hade familjen Ramsay grundat en folkskola intill dåvarande Åbo landsväg, nuvarande Haga. Naturligt nog var den svenskspråkig. När Munksnäs samhälle bildades grundades en i praktiken tvåspråkig folkskola 1926, som först låg i Gårdstorpet. Lite senare fick barnen gå i skola i Villa Andersberg och därefter i ett hus på Tegelbacken (som senare revs). Till sist byggdes skolan på Notstigen 1933. Men den blev snabbt för liten, så i änden av Bredviksvägen byggdes en större skola 1939.
Förorten byggs
Den stora depressionen som blev inledningen på årtiondet satte stopp för byggandet, men på 1930-talet kom det igång igen. När det bodde runt tusen personer i Munksnäs 1930 bodde där fem år senare hälften fler, och 1940 var invånarna redan fyratusen. Nu byggdes flervåningshus på Munksnäs allén och på Grundvägen, Locklaisvägen och Hoplaksvägen norr om den (Grundvägen lär ha fått sitt namn 1919 efter Finlands grundlag). Stora allén, senare Munksnäs allén, blev nu till samhällets kärna, och i början av den byggdes tornhus i åtta våningar, Munksnäs port. På båda väggarna finns en staty av en pojke, skulpterad av Mauno Oittinen, som följer dem som kommer till Munksnäs. Modell för pojkarna stod Jaska och Masa, byggherrens söner. Flervåningshus byggdes också på Holländarvägen och Bredviksvägen, och mindre hus byggdes framför allt mot Tegelbacken och Ekallén till, men också på andra ställen. Alvar Aalto byggde sin ateljé på Tegelbacken och en egen bostad på Rievägen.
Munksnäs var ett område för de förmögna och bildade, och mycket riktigt grundades där också ett läroverk 1938, samskolan Munkkiniemen yhteiskoulu. Först låg läroverket på Strandstigen 11 (huset har senare rivits) och när den nya folkskolan stod färdig på Bredviksvägen flyttade Munkkiniemen yhteiskoulu till Notstigen. Sedan fick Munkkiniemen yhteiskoulu 1951 en egen och tillräckligt stor byggnad på Bredviksvägen. Nu för tiden omfattar skolan årskurs 7–9 och ett gymnasium.
När Munkkiniemen yhteiskoulu flyttade till sitt eget hus fungerade skolan på Notstigen som Munksnäs folkskola, där de två lägsta klasserna gick. På 1970-talet blev skolan på Notstigen överflödig och byggnaden hyrdes ut till olika andra läroanstalter, fram tills det att musikinstitutet i västra Helsingfors flyttade dit 1991, och finns där än. På Lövö grundades 1968 en paviljongskola som sidoskola till Munksnäs folkskola och 2011 byggdes den nuvarande skolbyggnaden.
Munkkiniemen yhteiskoulu har ett starkt samband med basket. Idrottsföreningen Munkkiniemen Urheilu-Veikot grundades 1932 och grenarna var bland andra fotboll, landhockey och boxning. Efter världskriget blev skolans gymnastiklärare och Munksnäspojkarna intresserade av basket, och 1948 gick Urheilu-Veikot och nybildade Munkkiniemen Voimailijat samman och tog det nya namnet Torpan Pojat (”Torpas pojkar”). Torpan Pojat blev en av landets bästa basketföreningar, och 2010 avtäcktes en basketinspirerad skulptur vid namn Vapaaheitto (”Frikast”) på gården till Munkkiniemen yhteiskoulu.
Under vinterkriget fick Munksnäs, precis som många andra samhällen, sina egna hjältegravar. De ligger i Gert Skyttes park, bredvid Gårdstorpet.
Stadsdelen fullkomnas
Efter krigen fick byggandet fart igen på 1950-talet. Radhusraderna blev fullständigare på Allén och Hoplaksvägen, området med flervåningshus utvidgades till Dragonvägen, Stentorpsvägen och Professorsvägen i norr, och till Stallgränd, Kadettvägen och Fiskartorpsvägen i söder. Tomma tomter fylldes överallt och bebyggelsen ökade också västerut från Tegelbacken. Gamla Munksnäs började senast i början av 1970-talet se ut ungefär så som det gör i dag.
I förorten med sin förmögna befolkning behövdes också ett svenskspråkigt läroverk. Munksnäs Svenska Samskolan grundades 1945. I början låg skolan i Andersberg och i de militärbaracker som fanns på tomten där den nya skolan skulle komma att byggas. År 1950 var den första flygeln av den nya skolan färdig och 1962 fick skolan sin slutgiltiga form. I och med grundskolereformen flyttades skolan till staden och skolorna på både Locklaisvägen och Solnavägen är del av skolhelheten vid namn Hoplaxskolan.
De svenskspråkiga barnen har gått i samma skolor som de finskspråkiga sedan 1952. Då blev en ny svenskspråkig folkskola klar för Locklaisvägen och Stentorpsvägen. Namnet på Locklaisvägen kommer från Locklax äng som fanns vid Lillhoplax strand, och Stentorpsvägen fick sitt namn från Stentorpet. Efterlämningar av grunden till Stentorpet finns fortfarande bredvid skolan. I närheten fanns också Dragonåkern, som Dragonvägen fått sitt namn av.
När Hoplax församling grundades hörde också Munksnäs dit. Först 1954 fick Munksnäs sin egen kyrka, som visserligen från början bara skulle användas av församlingen till annat. År 1961 blev Munksnäs församling självständig. Då var förorten Munksnäs till största delen redan uppbyggd, och den fick sin egen kyrka 1963 och församlingen blev självständig 1967. Församlingarna i Munksnäs och Munkshöjden slogs ihop 2011 och på 2020-talet håller man på att avträda Munkshöjdens kyrka. Också Lövö fick ett kapell 1973, och 2018 togs det ur bruk.
Innan den lutherska kyrkan fanns redan en ortodox kyrka i Munksnäs. Efter vinterkriget blev Pokrova församling, som grundats av ryssar i Viborg, tvungen att flytta från Viborg och hamnade till slut i Munksnäs. I ett hus på Tegelbacken, byggt på 1920-talet, ordnade församlingen lokaler åt sig och lät bygga en kyrka i anslutning till dem 1953.
Det blev ett enda liv när Kone Oy byggde sitt stora kontorshus på pelare ovanpå en nybyggd park och damm 1973. Kone Oy flyttade 2002 och kontorshuset gjordes om till bostäder 2019. I folkmun går Munksparken fortfarande under namnet Koneparken. Snart efter att Kones hus blivit färdigt byggde IBM sitt huvudkontor vid Tarvo motorväg, alldeles i norra delen av Gamla Munksnäs. År 1990 fick Munksnäs också sin egen hälsostation i norra änden av Bredviksvägen.
Munkshöjden, Näshöjden och Talistranden
År 1962 stod Finlands första motorväg färdig, Åbo riksväg eller Tarvovägen. I dess norra del fanns tidigare bara skog, men nu fanns där en sprillans ny förort, Munkshöjden. En detaljplan togs fram för Munkshöjden 1954, där man följde nyare förortsideal på samma sätt som i till exempel Månsas eller Hertonäs. Munkshöjden fick dock även tornhus och biltrafiken separerades så effektivt som möjligt från fotgängarna. Hela området omringas av Ulfsbyvägen, och de flesta bostadskvarteren finns innanför den, åtskilda från varandra av gångvägar. Området hade varit skog och på de obebyggda områdena höggs inte träden ner. Tanken var nämligen att skapa en skogsförort.
I Munkshöjden byggdes Finlands första köpcenter 1959. Köpcentret är viktigt såtillvida att det finns en metrostation under det. Metron går ju inte till Munkshöjden, men på den tiden var planen att den också skulle gå dit, och man förberedde sig för det genom att bygga lämpliga lokaler i Munkshöjden. Men metron kom inte, så man hittade på annat att använda lokalerna till. Till skillnad från många andra köpcenter är Munkshöjdens köpcenter fortfarande i full gång.
Munkshöjden fick ett privat läroverk 1958, som året därpå fick en egen byggnad. Munkshöjdens folkskola grundades 1961. I och med grundskolereformen blev folkskolan ett lågstadium och läroverket blev Munkshöjdens högstadium och gymnasium. År 1990 slogs Munkshöjdens högstadium och gymnasium ihop med andra skolor och 1994 flyttade Helsingfors fransk-finska skola in i de gamla lokalerna.
I den östra delen av Munkshöjden, mellan Gamla Munksnäs och Södra Haga, byggdes Näshöjden upp på 1960-talet. Området är ett litet höghusområde. I norra delen av Näshöjden byggde Pohjola-gruppen sitt huvudkontor 1969. Byggnaden representerar sin tids betongbrutalism när den är som bäst. År 2015 flyttade Pohjola och de andra hyresgästerna ut ur huset, som lämnades tomt. Bredvid det har ett gäng tornliknande bostadshöghus byggts och en del av Pohjolahuset har rivits.
En gång i tiden låg Talis vattenreningsverk mellan Munkshöjden och Stora Hoplaksviken. Verksamheten där slutade 1983 och där byggdes på 1990-talet Talistrandens bostadsområde, med sina huvudsakligen låga flervåningshus.
Granö, Lövö och Svedjeholmen
Granö var en del av Munksnäs gårds marker tills den såldes till Frans och Lars Krogius och Carl-Gustaf Sanmark 1873, som fick varsin sommarstugetomt på ön. Under årens lopp delades tomterna upp och nya villor byggdes, och allt fler bodde där även på vintern. År 1938 blev ön en del av Munksnäs samhälle. Sedan gammalt gick en kanonväg från Munksnäs till Drumsö och tvärsöver Granö, men där fanns inga fasta broar, utan pontonbroar. Med tiden byggdes broar från Munksnäs, via Lilla Granö och till Granö och Lövö, och 1961 stod den nuvarande bron från Munksnäs till Granö färdig. Tomtindelningen och byggandet fortsatte, och ur villaområdet växte en rätt förmögen stadsdel fram. På Granö finns inga höghus, bara egnahemshus och radhus.
På Lilla Granö, mellan Munksnäs och Granö, byggdes det första huset 1952.
Lövö var kyrkans egendom redan på medeltiden. När kronan under reformationen på 1500-talet beslagtog kyrkans marker och egendom förblev Lövö av någon anledning i kyrkans besittning. På ön fanns tidigare en lantgård och senare några villor och en bro över till Esbo. År 1961 togs en detaljplan fram för ön och området blev bebyggt relativt snabbt. På den mittersta delen av ön byggdes flervåningshus och på kanterna byggdes radhus och egnahemshus. På Lövö byggdes också ett köpcenter, som har haft så dålig vind i seglen under 2000-talet att det är på väg att rivas (2024).
Söder om Lövö finns Svedjeholmen. Den var privatägd fram till 1950-talet, och där fanns bara några byggnader. Sedan 1961 har förstklassiga egnahemshus och radhus byggts där, och ön blev snabbt ett bostadsområde för en väldigt välbärgad befolkning. En bro för gång- och cykeltrafik byggdes mellan Svedjeholmen och Drumsö i slutet av 1980-talet.
Vad minns du av artikeln?
Munksnäs
Källor och litteratur
Hackzell, Kaija: Rakas Vanha Munkkiniemi. Helsingin vanhoja kortteleita 6. Helsingin Sanomat, Helsinki 2001.
Munkkiniemen rakennusinventointi 2003–2005. Helsingin kaupunginmuseo.
Helsinki, raitiolinja M. Sivustolla Suomen Raitiotieseura. (Länk leder till extern tjänst)
Nyström, Per: Tolv kapitel on Munksnäs. 1629–1915–1945. Söderström & C:o, Munksnäs 1945.
Turistina kotikaupungissa: Sunnuntaikävely Munkkiniemessä. Sivustolla WalkHelsinki.
