Helsingfors fick egna trafikregler för biltrafiken den 26 augusti 1911 från länsstyrelsen och magistraten, före de nationella reglerna. De högsta tillåtna hastigheterna enligt reglerna var endast 20 kilometer i timmen dagtid och 10 kilometer i timmen på natten. När trafiken ökade tvingades reglerna revideras och taxipriserna höjdes.
Busstrafiken börjar
Busstrafiken i Helsingfors inleddes 1907 när aktiebolaget Ab Automobil, som grundades för ändamålet, började trafikera mellan Haga och spårvägslinjens slutstation i Tölö med en bil. Bilen var utrustad med massiva gummidäck, vilket var en stor påfrestning både för fordonet och passagerarna på den ojämna Åbovägen. Trafiken visade sig vara olönsam och linjen lades ner redan samma år.
Nästa försök med busstrafik gjordes 1913 när bilhandlaren S. Nikolajeff började trafikera med en 45 hästkrafters bilomnibuss, beställd från Benz-fabrikerna i Tyskland. Den hade 18 sittplatser och sex ståplatser längst bak. Ruttförsök gjordes på linjerna Johanneskyrkan–Elisabethstorget och Salutorget–Esplanaden–Skillnaden–Södra hamnen, men trafiken blev inte permanent.
Professionell biltrafik reglerades 1919 genom lag till att vara en licensierad verksamhet. För att få trafiklicens i staden behövde man ansöka hos magistraten eller ordningsrätten. Regelbunden busstrafik började i Helsingfors på 1920-talet. År 1920 fanns det inga registrerade bussar i huvudstaden, men fem år senare fanns det 26. År 1930 var antalet registrerade bussar 52, år 1935 var det 86 och 1939 var det redan 224.
En förordning reglerade också transportfordonen. Den högsta tillåtna hastigheten för bilar fastställdes till 30 kilometer i timmen och den maximala vikten för bilar med massiva gummidäck till 6 ton och med luftdäck till 7 ton. Helsingfors egna regler för professionell trafik begränsade den högsta tillåtna hastigheten under ljus tid till 25 kilometer i timmen och under mörk tid till 20 kilometer i timmen.
Helsingfors Spårvägs- och Omnibusaktiebolag blev intresserat av att utveckla busstrafiken först efter mitten av 1930-talet. Fram till dess var det privata trafikföretag som ansvarade för busstrafiken. Förändringen påskyndades särskilt av att Erik von Frenckell, som föredrog bilar, blev ordförande i styrelsen för Spårvägs- och Omnibusaktiebolaget.
Busstrafiken från Helsingfors till Sockenbacka började 1921. Många trafiklicenser utfärdades år 1925, men endast en del av dessa ledde till faktisk trafik. Företagen Juden, Arima, Salokoski och Frank, som startade vid denna tid, gick ihop under firmanamnet Juden & Co, som i sin tur blev Oy Liikenne Ab år 1932. Andra företag som startade samtidigt var bland annat Malms Bussbolag Oy, som senare blev Helsinki-Maaseutuliikenne Oy och ett företag grundat av Sirola.
Intern busstrafik i centrala Helsingfors inleddes 1928 av Oy Omnibus Ab med en åttaformad rutt från Kronohagen till Eira. Bussarna hade 15 sittplatser och 10 ståplatser. Rutten blev populär och verksamheten utvidgades snart till andra linjer. Omnibusföretaget hade 5,4 miljoner passagerare år 1930, men under depressionsåren minskade passagerarantalet, så att samma antal uppnåddes först år 1937.
Helsingfors Spårvägs- och Omnibusaktiebolag blev intresserat av busstrafik först när Erik von Frenckell blev ordförande i företagets styrelse. Företagets första bussar började trafikera våren 1936 på centrumlinjen nr 12, som gick från Bortre Tölö längs Topeliusgatan, Runebergsgatan, Arkadiagatan och Annegatan till Bulevarden, vidare till Skillnaden och längs Södra esplanaden till Kronohagen. Linjen hade sex bussar och turintervallerna var endast sex minuter. I maj började företaget också trafikera till Brändö.
Stadens spårvägsföretag hade länge försökt förvärva majoriteten av aktierna i Omnibusaktiebolaget, och affären genomfördes år 1937. Priserna på biljetterna för linjerna harmoniserades och passagerarna fick rätt att byta mellan linjerna som tillhörde olika företag. Spårvägs- och Omnibusaktiebolaget förvärvade andra bussföretag som verkade i Helsingforsområdet, såsom Helsingin Ympäristön Autolinjat Oy, Länsi-Uudenmaan Liikenne Oy och Nurmijärven Linja-auto Oy. I den interna trafiken i staden fick bussrutterna nummer 10–19, medan de lägre numren reserverades för spårvagnslinjer. Linjerna inkluderade Tölö–Kronohagen, Sjögatan–Kronohagen–Eira och Skatudden–Tölö.
År 1938 inleddes trafiken på tre nya linjer Sandviken–Brahegatan, Tölö torg–Petersgatan och Trekanten–Bortre Tölö. Företaget började också trafikera förorter hösten 1937 på linjerna till Drumsö, Munksnäs, Hertonäs, Marudd, Degerö, Sandhamn, Haga och Kottby. År 1937 hade företagets bussar 4,5 miljoner passagerare och år 1939 redan 20,2 miljoner, vilket dock utgjorde endast 25 % av spårvägsföretagets totala passagerarantal.
Levande tidsbild: fordon, människor, vyer och varnande exempel
Ökningen av privatbilism
Antalet personbilar ökade efter krigen i och med ökat välstånd och förbättrade trafikleder. År 1939 fanns det 5 120 personbilar och cirka tusen andra bilar i Helsingfors. År 1960 fanns det 29 274 personbilar. Försäljningen av bilar var reglerad fram till 1962 när importregleringen för västbilar avskaffades. Därefter ökade bilismen snabbt, år 1970 fanns det 86 989 bilar i Helsingfors och år 1980 redan 124 378. I hela landet ökade bilbeståndet mer än sexfaldigt på 20 år. Initialt ökade bilbeståndet i Helsingfors snabbare än i resten av landet, men på 1980-talet fanns här relativt sett färre personbilar än i genomsnitt i hela landet. Denna utveckling berodde på förbättrade kollektivtrafikförbindelser, ökade trafikstockningar och parkeringsproblem samt minskade hushållsstorlekar i Helsingfors.
Efter 1960-talet strävade man i stadsplaneringen att utveckla områdescentra genom att koncentrera både bostäder och arbetsplatser till dessa. Förorternas utseende ändrades till att bli tätare och mer stadsliknande. Man försökte minska fordonstrafiken genom att koncentrera byggandet längs kollektivtrafikvägar som till Malm, Östra centrum, Gamlas och Gårdsbacka.
Rationaliseringen av handeln glesade ut servicepunkterna och gjorde avstånden till affärerna två till tre gånger längre från 1970-talet. Med de växande enheterna i handeln minskade tillgängligheten till närservice och trafiken ökade.
Man försökte förbättra smidigheten i kollektivtrafiken med olika arrangemang. Egen körbana skapades för kollektivtrafiken och bland annat Långa bron stängdes för privatbilar, bussar fick företräde vid hållplatser och anslutningsparkering utvecklades. Införandet av metron år 1982 minskade trafikstockningarna i centrum åtminstone temporärt.
