Jufttillverkningsprocessen var hemlig och noggrant skyddad. Juft tillverkades i huvudsak av nöthudar, och vid garvningen användes björktjära, vilket gav upphov till den karakteristiska tjärdoften. Garvningen gjorde att lädret i praktiken höll för evigt. Doften kan till och med förnimmas hos läder som har legat på havsbottnen i 300 år.
Juftläder var å ena sidan en massprodukt, som användes i arméernas stövlar och hästars sadlar, å andra sidan en elitprodukt, som användes för att tillverka de allra finaste läderföremål, såsom läderinbundna böcker, väskor, skärp, skor och askar, och för att drapera möbler. I Italien tapetserade man hela rum med juft. Jufttapeter fick inga insektsskador. Det färdiga juftlädret spred en raffinerad doft, som på 1920-talet inspirerade Coco Chanel att utveckla en kvalitetsparfym som framför allt riktade sig till rökande kvinnor, Cuir de Russie (Russian Leather).
Det fanns röd och svart juft. Dessa delades även in i underarter. Den röda juften var av högst kvalitet och användes bland annat inom bokbinderi. Den svarta juften användes i skor och stövlar, och det var stor efterfrågan på den i 1700- och 1800-talets Ryssland. Jufttillverkningen var en hemlig process, som andra länder försökte spionera på. Ännu på 1840-talet kände man dock inte till den i resten av Europa.
Juft hade en viktig position bland de ryska exportprodukterna. Juftläder transporterades i stora mängder på Finska viken redan på 1600-talet. Toppåren var på 1660-talet. Juften transporterades till Narva längs älvarna från de inre delarna av Ryssland. År 1696 planerades en tillverkningsanläggning för juftläder i Narva. Anläggningen blev dock aldrig klar, vilket skvallrar om att exportmängderna rasade vid samma tid.
Stora nordiska kriget ledde till att både jufthandeln och den övriga handeln avbröts. De viktigaste destinationerna var Tyskland, Nederländerna (framför allt Amsterdam), Storbritannien (framför allt London) och Italien (framför allt Genua). På Östersjön gick riktningen alltid från öst till väst. Juft exporterades till Italien också via Rysslands hamnar i Svarta havet, efter att Ryssland hade fått dem i sin besittning 1783.
Juften transporterades i fartygens lastrum i form av rullar, som innehöll ett varierande antal skinn. Rullarna hade i sin tur bundits ihop till balar. Det finns intressant information om balarnas och rullarnas sammansättningar i 1800-talets handböcker om Rysslandshandel. Av rullarnas sammansättning kan man i grova drag sluta sig till vilken stad eller vilket land rullarna var på väg till. Mest eftertraktade var små, tunna skinn. De kom från unga djur och var smidigt läder som framför allt gick till Italien.
Enligt tullinformationen från Öresund transporterades särskilt mycket juft på 1760-talet. Detta syns även i de ökade skeppsbrotten bland fartyg som transporterade juftläder. Från Helsingfors finns information om att auktioner med juft från förlista fartyg hölls bland annat 1746, 1749 och 1768. År 1746 förliste kaptenen Jacob Staugards jakt Maria vid Jussarö. Man lyckades ta vara på nästan 50 rullar läder, som auktionerades ut.
Om denna eftertraktade varas betydelse skvallrar även det faktum att det vid minst ett tillfälle har hänt att en kobbe har fått namn efter fartyg som förlist där med juft i lasten. Kobben heter Juktenskobben, och Helsingfors universitets skeppsbrottsprojekt och Museiverket har gjort undersökningar där och tagit upp två juftläderrullar. De har undersökts i Museiverkets laboratorium.
Efterfrågan på små skinn syntes även på auktionerna. Auktionskammaren fick högre slagpriser för dem. På skinnauktionerna i Helsingforsregionen ropades läder in av bland annat människor som hade med hästar att göra, såsom sadelmakare, skomakare och kavalleriofficerare. Bokbindare ropade också in läder.
Fartyg som transporterade juft förliste även på östra Finska viken. År 1744 drabbades gallioten Jungfrau Anna av läckage och drev i land vid Björkö. Besättningen lämnade skeppet, men lokalinvånarna tog juftläder från fartyget och gömde det i skogen. Detta resulterade i hårda domar, till och med dödsstraff, som i åtminstone ett fall sänktes till gatlopp. År 1778 förliste holländska Catharina die Grote vid Aspö. När lasten räddades försvann stora mängder juft från den. De skyldiga dömdes till böter. Straffen hade dock lindrats. En bidragande orsak till detta torde ha varit att det transporterades mer juft än tidigare och även förekom fler skeppsbrott.
Källor
Kaukiainen, Yrjö: Rantarosvojen saaristo. Itäinen Suomenlahti 1700-luvulla. Historiallisia tutkimuksia 22. Helsinki. SKS 2005.
Om tillverkning och handel av juftläder i Ryssland på 1800-talet: C. I. Borissow: The Commerce of St Petersburg, with a Brief Description of the Trade of Russian empire. London 1819.
Om skeppsbrott och auktioner: Mikko Huhtamies: A second-hand shipwreck market, ks. https://researchportal.helsinki.fi/en/publications/a-second-hand-shipwreck-market-salvage-auctions-in-mid-eighteenth(Länk leder till extern tjänst)
Sound Toll Registers online, sökord ”jucht” http://www.soundtoll.nl/index.php/en/(Länk leder till extern tjänst)