Ursprungligen var Etholéns hus avsett som en tillfällig plats för arkivet. När den nuvarande Stadsrådsborgen färdigställdes några år senare, flyttade Senatens arkiv till det hörn av Stadsrådsborgen som låg vid Regeringsgatan och Riddaregatan. Vid den här tiden var arkivet inte öppet för allmänheten, utan användes endast av Senatens tjänstemän. De äldsta handlingsserierna gick tillbaka till 1500-talet och låg huller om buller i husets översta våning. Endast ett fåtal utvalda personer fick gå upp dit för att forska i dem.
År 1844 fick arkivarien Edvard Grönblad i uppdrag att ordna upp det gamla arkivet på vinden. Han upptäckte snart att omslagen till de äldsta räkenskapsböckerna, eller fogderäkenskaperna, bestod av gamla manuskriptblad som lösgjorts från medeltida pergamentböcker. Fogdarna och de som gjort räkenskaperna hade tagit loss blad från latinska böcker, som hade fasats ut så småningom sedan reformationen. I det lilla arbetsrummet vid hörnet av Regeringsgatan och Riddaregatan gjordes fantastiska upptäckter. Man lyckades sammanställa omslagen till en nästan komplett pergamentversion av Åbo mässbok Missale Aboense, som på den tiden ansågs vara den enda medeltida boken som hade tryckts för Finland. Bland omslagen hittades också ett helt nytt verk, Manuale Aboense, som också visade sig vara en medeltida liturgisk manual tryckt för Finland. Man fortsatte ordna omslagen under en lång tid, och ännu på 1860-talet hittades bland dem fragment av en svensk guidebok för den unge kungen, som förmodligen var skriven på 1300-talet. Man kände till guideboken, men hade börjat ifrågasätta dess äkthet eftersom originalet inte hade kunnat hittas. Tack vare fragmentet kunde verkets ursprung verifieras.
Från ett slutet informationslager till en serviceinrättning öppen för alla
År 1859 fick Senatens arkiv sin andra anställda, när Karl Bomansson utnämndes till amanuens. En av hans första åtgärder var att publicera en tidningsannons som bjöd in forskare som kunder till arkivet. Det tidigare slutna arkivet gjordes därmed tillgängligt för historieforskare. Den entusiastiska annonsen lyfte fram de dryga och tidsmässigt omfattande originalkällorna med “historiska detaljer som inte är tillgängliga någon annanstans”. Det var nödvändigt att försöka locka forskarna, eftersom de hade vant sig vid att arbeta på bibliotek, och arkivmaterial som källa till historisk forskning var ett nytt fenomen. Alla insåg inte ännu värdet av detta kulturarv, och utöver forskning kom man även på andra användningsområden för dokumenten. I stadens butiker slogs varor redan in i begagnat papper, och därmed fanns det en marknad för omslagspapper. En gång fick Bomansson höra att varorna i köpmannen Vinogradoffs butik slogs in i papper från Senatens arkiv, som hade sålts till köpmannen. Han skyndade sig dit och köpte tillbaka de återstående arken till arkivet för en rubel per pund. Eftersom det enda sättet att kopiera ett dokument var för hand kunde forskare ibland ta med sig unikt material för att gå igenom det närmare. Mycket av materialet fick man tillbaka, men ibland först via forskarens dödsbo.
En egen byggnad
Med tiden blev de svårövervakade och ur brandsäkerhetens synvinkel tvivelaktiga utrymmena trånga och man började fundera på en egen byggnad för arkivet, som år 1869 hade fått namnet Finlands Statsarkiv. Vid korsningen mellan Fredsgatan och nuvarande Snellmansgatan fanns en tom hörntomt som hade reserverats för byggandet av Studenthuset. Tomten var dock så bergig att studenterna begärde om en ny tomt på en plats där det var lättare att bygga. De fick en ny plats vid slutet av Alexandersgatan, längre bort från stadens dåvarande centrum. På den lediga tomten på Fredsgatan 17 uppfördes år 1890 en arkivbyggnad i nyklassicistisk stil.
Den nya arkivbyggnaden ritades av Gustaf Nyström och följde tidsperiodens nyaste läror. Det moderna huset var den första byggnaden som var specifikt utformad för arkivbruk, inte bara i de nordiska länderna, utan i hela kejsardömet Ryssland. Medan arkivet under ledning av arkivarien Reinhold Hausen flyttade till Fredsgatan, var alla andra arkiv i hela denna del av världen fortfarande verksamma i lokaler avsedda för andra ändamål. Byggnadens skinande nya interiörer var dekorativa och imponerande, och hör fortfarande till de mest representativa i Helsingfors.
När den nya arkivbyggnaden stod klar hade man i Finland nyligen övergått till det metriska systemet, och beställt kopior av de ursprungliga prototyperna för meter och kilogram som förvarades i Paris. Metallföremålen placerades i Finlands Statsarkiv, där de förvarades i det så kallade prototyprummet. Anledningen till att föremålen placerades i arkivet är troligen att de ursprungliga prototyperna än i dag förvaras i det franska statsarkivet. I dag finns kopiorna inte längre i arkivet, utan förvaras i Mätteknikcentralen (MIKES) i Otnäs i Esbo.
Planeringen av den nya arkivbyggnaden återspeglade även det spirande nationella uppvaknandet: ett av valven i den nya arkivbyggnaden reserverades för förvaring av grundlagen. Utrymmet låg precis intill entrén och hade en imponerande bronserad dubbeldörr. Inom kort fick rummet ett annan användningssyfte, men dess blotta existens visade att huset skulle komma att bli en central plats för bevarandet av “berättelsen om Finland” och förverkligandet av medborgarnas rättigheter.
Eftersom förvaltningen oupphörligt producerade nya dokument började även det nya arkivhuset oundvikligen fyllas upp. Senast efter Finlands självständighet i början av 1920-talet blev bristen på utrymme uppenbar. Arkiven för de myndigheter som upphörde i och med självständigheten skulle flyttas till huset, liksom även det finländska material som återlämnats från Sovjetryssland efter fredsfördraget i Dorpat. En ny byggnad ritad av Magnus Schjerfbeck byggdes, och stod klar vid Snellmansgatan år 1927. Till det yttre liknar byggnaden den gamla huvudbyggnaden på Fredsgatans sida, men den återspeglar också tidens nyaste idéer inom byggnation av arkivutrymmen, särskilt i fråga om brandsäkerhet.
Efter Finlands självständighet insåg man det utöver Finlands Statsarkiv i Helsingfors även behövdes landsarkiv för att säkerställa förvaringen av värdefulla dokument i varje område, och för att vägleda de regionala myndigheterna i korrekt arkivhantering. Landsarkiv upprättades först i Tavastehus och sedan i Åbo, Uleåborg, Viborg och Vasa. Landsarkiven hade även egna befogenheter, men i sista hand fungerade de under ledning av Finlands Statsarkiv.
Din berättelse, Finlands berättelse!
År 1939 ändrades arkivets namn till Riksarkivet, och Finland fick sin första arkivlag. I lagen betonades den omsorgsfulla förvaringen av vår historia som nedtecknats på dokument, och materialet började få den vård och omsorg det förtjänade. Arkivhanteringen började följa enhetliga instruktioner och skapandet av arkiv blev formbundet. Till följd av den förbättrade förvaringen och den växande offentliga sektorn uppstod en flod av dokument, som dämdes upp med en ny arkivlag i början av 1980-talet. På grund av den kraftigt ökande mängden material och det ökade antalet kunder fick Riksarkivet år 1973 en stor ny tillbyggnad på Fredsgatan, denna gång ritad av Olof Hansson. Den gamla forskningssalen från 1890 fick sällskap av en modern ny forskningssal, och arkivanvändarna fick även i övrigt mer omfattande och funktionella lokaler för att forska i material.
I dag omfattar Riksarkivets uppgifter fortfarande att vägleda myndigheterna i skapandet av arkiv, men också att erbjuda medborgarna allt enklare och mer funktionell tillgång till sin egen historia, och mer omfattande till Finlands historia. I dag har Riksarkivet nästan 300 hyllkilometer av material på olika håll i Finland. En av vår tids viktigaste utvecklingsriktningar är digitaliseringen, och sedan början av 2000-talet har Riksarkivet systematiskt digitaliserat material. Den största delen av materialet är fritt tillgängligt på nätet för forskning. I och med artificiell intelligens blir gamla dokument allt mer begripliga, eftersom algoritmen hjälper till att tolka den gamla handstilen. Samtidigt revolutioneras förutsättningarna för att bedriva forskning, eftersom sökandet efter information kan omfatta miljontals textidentifierade materialsidor samtidigt.
Riksarkivet är en informationskälla som är öppen för alla, vilket garanterar tillgång till intressant material från det förflutna. Du kan därmed djärvt ta steget in i din familjs eller Finlands historia, antingen på plats på Fredsgatan eller med hjälp av digitaliserat material på nätet! Eller så kan du komma och bekanta dig med den vackra byggnaden och Jyrki Siukonens skulptur Den visa musen, som finns på trapphusets mur och är det minsta offentliga monumentet i Helsingfors.
Skulpturen Den visa musen(Länk leder till extern tjänst)
Källor och mer information:
Arkivverket åren 1918–1938(Länk leder till extern tjänst). Riksarkivets tjänstearkiv.
Blomstedt, Kaarlo: Tieteellisen arkistolaitoksemme syntyajoilta(Länk leder till extern tjänst). Historiallinen aikakauskirja 2/1939, s. 181−206.
Hausen, Reinhold: Öfversigt af Finlands statarkivs uppkomst, tillvext och närvarande organisation(Länk leder till extern tjänst). Helsingfors 1883. Inofficiell översättning till finska(Länk leder till extern tjänst).
Kansallisarkisto: julkisivujen rakennushistoriaselvitys 2015(Länk leder till extern tjänst). Arkkitehtitoimisto Okulus Oy.
Kansallisarkisto: sisätilojen rakennushistoriaselvitys 2018(Länk leder till extern tjänst). Arkkitehtitoimisto Okulus Oy.
Om Riksarkivet i Wikisource(Länk leder till extern tjänst)
Lybeck, Jari: Arkistolaitoksen suhde tutkimukseen ja hallintoon järjestyy uudelleen: vuodet 1944−1974.(Länk leder till extern tjänst) Painosalama Oy, Åbo 2016.
