Helsingfors kyrkors historia

Strax efter att Helsingfors stad hade grundats (1550), började man bygga en kyrka. Kyrkan byggdes av trä, och det var en rektangulär, cirka 20 meter lång och 9,5 meter bred byggnad i öst-västlig riktning på en backsluttning på västra sidan av Vanda å. Man har trott att kyrkan brann ner under ett ryskt anfall år 1571, men i utgrävningar har man endast funnit små tecken på brand. Kyrkan byggdes snart upp på nytt och den tjänade stadsförsamlingen ända till 1640-talet, då staden flyttades. Efter flytten gavs Gammelstadens kyrka till stadens hospital, vilket den användes som tills byggnaden murknade eller brann upp på 1670-talet.

Efter att staden flyttats till Estnäs (1640) byggdes en ny stenkyrka som döptes till Kristinakyrkan efter Sveriges drottning Kristina. Den ståtliga och dyra kyrkan brann dock upp redan år 1654 i en brand som ödelade nästan hela staden. Efter det byggdes den påföljande Helige Andes kyrka av trä. Den rektangulära kyrkan låg vid den dåvarande begravningsplatsens norra ände och dess klockstapel stod längre bort, vid torgets östra sida. Uppbyggandet av kyrkan framskred långsamt på grund av bristande ekonomi, och kyrkan var fortfarande inte färdig år 1713 när staden återigen ödelades av en brand när Ryssland anföll i det stora nordiska kriget. Det finns inga bilder av dessa kyrkor.

Nästa nya kyrka blev klar år 1727. Kyrkan döptes efter Sveriges drottning till Ulrikakyrkan, och senare användes namnet Ulrika Eleonora kyrka. Den korsformade kyrkan var 27 meter lång och 25 meter bred och hade 700 platser. Kyrkobyggnaden täcktes med brädpanel och målades röd. Den låg på samma ställe som den föregående kyrkan, på begravningsplatsens norra sida, i det nuvarande Senatstorgets västra del. Klockstapeln stod på Stadsrådsborgens (före detta Senatsbyggnaden) gård och den revs först i mitten av 1800-talet i samband med att Senatsbyggnaden byggdes ut.

I början av 1800-talet fick den nya huvudstaden Helsingfors ett nytt centrum i J. A. Ehrenströms stadsplan. Stadsplanen innebar att gamla byggnader revs, bland annat så revs kyrkan och en ny byggdes på kullen vid torgets norra sida. Helsingforsarnas krafter räckte dock inte till att bygga en stenkyrka med en gång, och så byggde man år 1826 en träkyrka avsedd för tillfälligt bruk, nuvarande Gamla kyrkan vid Kampens begravningsplats. Där fanns mer än dubbelt så många platser jämfört med i den föregående kyrkan. Den tidigare kyrkans mest värdefulla delar, såsom predikstolen, bänkarna, takkronorna och orgeln flyttades in i den nybyggda kyrkan. Efter det kunde Ulrika Eleonora kyrka rivas för att ge plats åt det nya Senatstorget.

Helsingfors kyrkors byggnadstider

Den berlinfödde arkitekten Carl Ludvig Engel fck rita nästan alla offentliga byggnader i den nya huvudstaden. Bland dem bland annat den nya lutheranska huvudkyrkan, den ersättande tillfälliga kyrkan och dessutom en liten ortodox kyrka. Den lilla ortodoxa Heliga Treenighetskyrkan stod färdig år 1827 norr om platsen för den kommande lutheranska huvudkyrkan i centrum. Nikolaikyrkan, nuvarande Domkyrkan, som ritats av Engel började byggas år 1830, och år 1840 vid Engels död var den färdig, sånär som på inredningsarbetet. Den fick sin slutliga form med kompletteringarna som gjordes av Engels efterträdare, den likaså tyskfödde Ernst Lohrmann år 1852.

Kort därefter byggdes med medverkan av ryska ledare, bland annat generalguvernören en ortodox kyrka för den ryska garnisonen på Sveaborg år 1854. Dessutom byggdes en romersk-katolsk kyrka i Ulrikasborg år 1860, Tyska kyrkan på Observatoriebergets sluttning år 1864 samt den ortodoxa Uspenskij-katedralen som stod färdig år 1868. Kyrkorna som byggdes under den här tiden, även Gamla kyrkan som skulle ha blivit tillfällig, är än idag viktiga delar av stadsbilden och Domkyrkan är en av Helsingfors mest kända symboler. Före första världskriget byggdes bland andra Diakonissanstaltens kyrka (1898) och Johanneskyrkan (1891) samt Berghälls kyrka.

Efter att religionsfrihetslagen stiftats på 1920-talet skaffade många mindre trossamfund egna samlingslokaler. Nästa betydande byggnadsperiod för kyrkor kom på 1930-talet, då sex nya kyrkor byggdes. Pauluskyrkan, Kottby och Tölö kyrkor byggdes färdigt år 1930. Mikael Agricola kyrka stod färdig i södra Helsingfors år 1935 och i Främre Tölö byggdes år 1932 Olaus Petri kyrka som står under Svenska kyrkan. Utöver dessa gjordes det före detta bönehuset vid Fredriksgatan om till kyrka år 1931. 

Andra världskriget och nödåren som följde avbröt byggandet av nya kyrkor. Det hände till exempel kyrkan som hade planerats för Tempelplatsen i Tölö. Efter kriget, under nästa byggnadsperiod på 1950- och 1960-talen byggdes över 20 kyrkor i de växande nya stadsdelarna som Hertonäs, Drumsö, Sockenbacka, Mosabacka, Gamlas och Munkshöjden.

Tempelplatsens kyrka som är känd för sin speciella arkitektur invigdes år 1969 och har blivit en av stadens populäraste sevärdheter. Under de följande årtiondena byggdes märkbart färre kyrkor. Under det välbärgade 1980-talet byggdes nya kyrkor som ersatte äldre tillfälliga kyrkor bland annat i Nordsjö, Malm och Gårdsbacka. Kyrkobyggandet var på 1990-talet nästan helt avstannat, tills Baggböle, Degerö och Viks kyrkor byggdes i början av 2000-talet. Byggandet av kyrkor har naturligtvis varit knutet till uppgången i stadens invånarantal och bebyggelsens spridning till nya stadsdelar.

De evangelisk-lutherska församlingarnas utveckling

Helsinge sockens församling anslöts till stadsförsamlingen som stödförsamling år 1652. Socknens och stadens församlingar fick då en gemensam kyrkoherde, men i övrigt fungerade församlingarna väldigt självständigt och hade egna kyrkor. Helsingfors utgjorde förvaltningsmässigt en tvåspråkig församling. Man talade allmänt om finska och svenska församlingen, eftersom man höll skilda gudstjänster på vartdera språket. Dessutom hade arméns avdelningar bildat en särskild militärförsamling.

Helsinge sockens församling lösgjorde sig från stadsförsamlingen först år 1865 efter 200 år som stödförsamling. Medlemskap i församlingen var obligatoriskt för invånare i staden ända till år 1889. Kyrkobesök reglerades med bestämmelser och i kyrkan lästes officiella kungörelser och meddelanden. Förnyelsen i kommunförvaltningen vid samma tid skilde ledningen av kommunen och församlingen från varandra och överförde ansvaret för folkbildningen och fattigvården från kyrkan till kommunala organ.

I Helsingfors verkade även flera militärförsamlingar. För den finska armén hade man grundat den egna Gardets församling år 1829 och för marinen Sjöekipagets församling. För ryska lutherska förband grundades år 1856 den estnisk-lettiska militärförsamlingen. Även Sveaborgs garnison hade en egen separat luthersk garnisonsförsamling från och med år 1816.

Stadens tyska befolkning lösgjorde sig år 1858 och bildade en egen luthersk tysk församling (Deutsche evangelisch-lutherische Gemeinde), som snart hade en egen kyrka. År 1850 hade den evangelisk-lutherska svensk-finska församlingen 15 489 medlemmar (74,6 %), Sveaborgs församling 1 284 (6,2 %), Gardets församling 1 541 (7,4 %), Finlands sjöförbands församling 1 504 (7,3 %) och den grekisk-ryska församlingen 927 (4,5 %).

Helsingfors stads svensk-finska församling delades år 1906 upp i sex församlingar med gemensam ekonomi. De var Södra svenska församlingen, Norra svenska församlingen ja Sörnäs svenska församling samt de motsvarande finska församlingarna Södra finska (Eteläinen suomalainen seurakunta), Norra finska (Pohjoinen suomalainen seurakunta) och Sörnäs finska församling (Sörnäisten suomalainen seurakunta).

Kyrkans andliga auktoritet försvagades under de samhälleliga omvälvningarna i början av 1900-talet, vilka bland annat ledde till att prästerskapet förlorade sin ställning som riksdagsstånd. I landets nya styrelseskick skrevs principen om religions- och samvetsfrihet in, som fck konkret form i religionsfrihetslagen som trädde i kraft från och med år 1923. Utträdena ur kyrkan blev ändå färre än väntat.

Stadsförsamlingen växte då man till den anslöt Sandhamns (1936) och Drumsös (1939) församlingar. Nästa indelning som berodde på församlingarnas storlek skedde år 1941, när Sörnäs finska församling delades upp i Berghälls och Paulus församlingar. År 1942 delades den Norra finska församlingen i Centrala Helsingfors och Tölös församlingar. Kottby frigjorde sig från Paulus församling och blev en självständig församling år 1949.

I den stora inkorporering år 1946 anslöts närområden till Helsingfors och de då självständiga tvåspråkiga församlingarna Hoplax, Åggelby och Brändö anslöts först till Helsingfors som självständiga församlingar, och blev först några år senare församlingar under Helsingfors. De anslutna landskommunerna bildade Malms finska och svenska församlingar år 1953.

I och med att församlingarnas medlemsantal sjunker har man börjat med en motsatt hopslagning av församlingar. År 1981 slogs Sörnäs svenska församling och Tomas församling ihop, och år 1999 anslöts Johannes, Agricolas och Gamla kyrkans församlingar till Domkyrkoförsamlingen. År 1981 fanns det 27 finskspråkiga och 6 svenskspråkiga församlingar i Helsingfors, numera finns det 16 finska och 3 svenska församlingar.

År 1965 hörde 86,7 % av Helsingfors invånare till den evangelisk-lutherska kyrkan, men år 2005 var motsvarande andel 69,3 % och nu bara 46,1 %. Kyrkotillhörighet är märkbart vanligare i hela landet än i Helsingfors.

Helsingfors finskspråkiga församlingar fördes år 1923 från Borgå stift till det nybildade Tammerfors stift, medan de svenskspråkiga församlingarna fortsatte som en del av Borgå stift. Helsingfors fick sitt eget stift först år 1959, vilket ledde till att Storkyrkan (före detta Nikolaikyrkan) fick namnet Domkyrkan. Huvudstadsregionens kyrkliga administrationsindelning förändrades år 2004, då det nya Esbo stift grundades.

Den ortodoxa kyrkan i Helsingfors

Finland ligger i gränslandet mellan de östliga och de västliga kyrkorna. I början av det andra årtusendet, samtidigt som kristendomen spreds till västra Finland, nådde den bysantinsk-kristna missionen östra Finland. Efter Nöteborgstraktaten (1323) delades Karelen mellan Sverige och Novgorod, så att de ortodoxa i huvudsak hamnade öster om gränsen. De ortodoxa var alltså endast i majoritet i en del av Karelen och på andra platser i landet levde de ortodoxa bland den lutherska majoriteten. Efter att Finland införlivats i Ryssland förblev Finlands statskyrka lutheransk. Mängden ortodoxa ökade, då ryska ämbetsmän och soldater bosatte sig i olika delar av landet under den autonoma tiden (1809–1917).

Den ryska minoriteten blev en central del av Finlands ortodoxa samfund. Kyrklig ortodox verksamhet i Helsingfors började först under den ryska tiden, då Helsingfors ortodoxa församling år 1827 lät bygga Heliga Treenighetskyrkan som ritats av C. L. Engel. I församlingens tidiga historia hade gåvor från rika ryskättade handelsmän som Paul Sinebrychoff en betydande roll i dess verksamhet.19 På den tiden förbättrades de ortodoxas ställning i övrigt, då de fick rätt verka i statens tjänst.

Helsingfors fick en ny, ståtligare ortodox kyrka på en väl synlig plats år 1868. Det var Uspenskij-katedralen, som även var västvärldens största ortodoxa kyrka. På Sveaborg hade man redan tidigare för den ryska garnisonen byggt en ortodox kyrka som helgats år Alexander Nevskij. Under den autonoma tiden hade de ryska kasernerna dessutom egna militärkyrkor och mindre hemkyrkor fanns bland annat i det kejserliga palatset och i generalguvernörens ämbetshus. Sveaborgs ortodoxa kyrka gjordes om till en luthersk kyrka efter att landet blivit självständigt. Idag har församlingen bland annat Hemkyrkan på Elisabetsgatan, Helige Elias kapell på begravningsplatsen och några mindre anstaltskyrkor, och dessutom finns det på församlingens område andra ortodoxa helgedomar och samfund.

Förvaltningsmässigt hörde de ortodoxa i Finland till en början till Rysslands statskyrka och Sankt Petersburgs stift. År 1892 blev Finlands ortodoxa församlingar ett eget stift. År 1850 hade Helsingfors ortodoxa församling 322 ordinarie finska medlemmar och 641 tillfälliga utländska medlemmar. 50 år senare var motsvarande tal 663 och 817. Talen är vägledande och varierar mellan folkräkningar, kyrkböcker och stadens statistik. Majoriteten av den ortodoxa församlingens medlemmar var tillfälligt boende i landet och arméns andel av församlingsmedlemmarna växlade under den autonoma tiden mellan 25 och 70 %. Helsingfors ortodoxa församling innefattade hela Nylands län. Den ortodoxa kyrkan hade i majoritetsbefolkningens ögon en stämpel som ”tsarens kyrka”. Antalet ortodoxa i landet steg i slutet av den autonoma tiden till 63 000 personer. Efter ryska revolutionen och Finlands självständighet blev den ortodoxa kyrkan en liten minoritetskyrka i ett lutherskt land. Kyrkan fick då fler medlemmar i de som flytt från ryska revolutionen s.k. emigranter. Finlands ortodoxa kyrkas ställning säkrades redan år 1918, då den fick ställning som landets andra nationella kyrka.

I det självständiga Finland lösgjorde sig Finlands ortodoxa kyrka från Rysslands kyrka, delvis av politiska själ och bland annat på grund av tideräkningstvister. I stället blev den en autonom kyrka under Konstantinopels ekumeniska patriark. Tvisterna ledde även i Helsingfors till en svår delning mellan rysksinnade och de finsknationella. En del av de ortodoxa gick ur finska kyrkan på 1920-talet och grundade samfundet Guds Moders beskydds församling (Pokrova) i Viborg och inom kort fick den systerförsamlingen Helige Nikolaus i Helsingfors. Efter andra världskriget anslöt sig dessa små samfund till ryska kyrkan och de har fortfarande egna kyrkor i Helsingfors

År 1940, efter att Finland förlorat Karelen i vinterkriget kom det ortodoxa flyktingar även till Helsingfors. bland annat Viborgs biskop och prästseminarium flyttade till staden och efter fortsättningskriget (1941–44) upprepades situationen. Efter andra världskriget hade Helsingfors ortodoxa församling 9 341 medlemmar. År 2005 var antalet medlemmar 18 796. Tillväxten kan delvis förklaras av flyttvågar inom landet och delvis av invandring från forna Sovjet. En ytterligare anledning är den ortodoxa kyrkans attraktionskraft. Helsingfors stift täcker idag hela södra Finland och Helsingfors församling utgör nästan en tredjedel av kyrkans alla medlemmar. Det finns total 56 000 ortodoxa i Finland, vilket är ca 1 % av befolkningen.

Andra kristna kyrkor och rörelser

I Finland finns även många andra religiösa samfund som inte har samma officiella ställning och till exempel beskattningsrätt som den lutherska och den ortodoxa kyrkan. Den romersk-katolska kyrkan som hade förbjudits under reformationen började verka på nytt under den autonoma tiden (1809–1917) avsedd endast för utlänningar, och katolikerna fick Sankt Henriks katedral i Ulrikasborg år 1860 med hjälp av bidrag från den balttyske generalguvernören Fr. von Berg. Helsingfors andra, mindre katolska kyrka, Sankta Maria kyrka i Mejlans blev färdig år 1954.22 I Helsingfors har den lutherska Olaus Petri församlingen verkat under Svenska kyrkan från och med 1922. Dessutom har det funnits en liten anglikansk församling under Engelska kyrkan sedan år 1923.

De protestantiska riktningarna baptism och metodism som kom till Helsingfors i slutet av 1800-talet, grundade egna kyrkosamfund efter att dissenterlagen utfärdats år 1889. Vid samma tid grundade även frikyrkliga som blivit kvar i kyrkan egna församlingar. Därmed fanns det i det tidiga 1900-talets Helsingfors bland annat verksamma baptister, metodist-episkopala, adventister och frikyrkliga. Pingstväckelsen spred sig till Finland i början av 1900-talet och hade verksamhet även i Helsingfors från och med 1910-talet. Dess Filadelfia-, Siloam-, Sion- och Salem-församlingar har haft självständig verksamhet utan att grunda något egentligt kyrkosamfund. Salem lät på 1930-talet bygga en egen stor kyrksal på Terrassgatan i Berghäll. Pingströrelsen, som till medlemsantalet är den största av de s.k. frikyrkorna, upplevde en betydande tillväxt under 1970- och 1980-talen och rörelsen fick år 1978 det nya Salem-templet med 1 620 platser vid Hagnäs. I huvudstadsregionen finns idag även flera andra pingstförsamlingar. Vissa av pingstförsamlingarna och även Helsingfors Salemförsamling bildade Finlands Pingstkyrka år 2002.

Även Frälsningsarmén har haft betydande andlig och social verksamhet i Helsingfors utan att dess medlemmar har behövt organisera sig i en särskild separat kyrka. Även Diakonissanstalten har gett sitt bidrag till Helsingfors andliga liv. De kristna trossamfund som verkar vid sidan av statskyrkorna får sina tillgångar via frivilliga donationer och deras medlemmar hör till befolkningsregistret.

Icke-kristna trossamfund

Under den ryska tiden i början av 1800-talet kom det judar till Finland med den ryska armén, fast judarna i princip var förbjudna att invandra. Redan på 1830-talet fanns det ett eget bönerum för judar i Sveaborg och den första synagogan öppnades på Broholmen år 1870. En ny synagoga byggdes färdigt år 1906 på Malmgatan i Kampen. Där har det dessutom funnits judisk skola, daghem och sjukhus. Merparten av Finlands drygt ettusen judar bor i Helsingfors.

En stor del av Finlands muslimer är ättlingar till tatarerna, rysk-turkiska köpmän som kom till Finland i slutet av 1800-talet. Deras religiösa verksamhet blev laglig efter att religionsfrihetslagen stiftats år 1922. Den Muhammedanska församlingen fick myndigheternas sanktion år 1925 och därmed blev Finland det första land i västvärlden där en muslimsk bosättning fick officiell ställning. Församlingen har haft egna verksamhetslokaler sedan 1920-talet och Islam-huset som innehåller en moské stod färdigt vid Fredriksgatan år 1961. Tatarerna utgjorde Finlands enda islamska samfund till 1980-talets slut. Islam-församlingens medlemmar var uteslutande tatarer, men sammankomsterna var öppna även för andra muslimer. Det islamska samfundet har blivit mångnationellt i och med att araber, irakier, kurder och somalier har flyttat till landet från och med 1980-talet. Nu finns flera alternativa samlingsplatser indelade enligt etnicitet, såsom Suomen Islamilainen Yhdyskunta (Finlands islamska samfund) och Helsinki Islam-keskus (Helsingfors Islam-center), som har egna moskéer. Antalet muslimer är märkbart större än medlemsantalet i islamska församlingar.

Denna text är en bearbetning av en artikel som har publicerats i verket Helsinki Helsingfors : Historiallinen kaupunkikartasto. Historisk Stadsatlas. Historic towns atlas (red. Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingfors stad Faktacentralen / Helsingfors stadsarkiv 2009.

Källor

Antikainen, Marjo-Riitta & Laine, Esko M. & Yeung, Anne Birgitta: Kaupunkilaisten kirkko. Helsinkiläisten ja seurakunnan kohtaamisia kuudella vuosisadalla. Keuruu 2006.

Espoon kirkko – pitäjänkirkosta tuomiokirkoksi. Espoo 2003.

Gardberg, C.J.: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja. Keuruu 2002.

Hako, Jukka & Leppänen, Lauri: Helsingin pitäjä – Vantaa 1351–2001. Teoksessa Helsingin pitäjä 2002 Helsinge. Vantaa 2001.

Hako, Jukka: Kirkkomaan salaisuudet. Teoksessa Helsingin pitäjä 2006 Helsinge. Porvoo 2005.   

Helsingin kirkot, Helsingin evankelisluterilaisten seurakuntien tiedotuskeskuksen julkaisu. 1983

Helsingin kaupungin historia I–V. Helsinki 1950–1964

Helsingin kaupungin Tilastollinen vuosikirja.

Hiekkanen, Markus: Suomen kivikirkot keskiajalla. Keuruu 2003.

Hiekkanen, Markus: Stenkyrkorna i Åbo stift under medeltiden, Historisk Tidskrift för Finland 3/1994.

Hiekkanen, Markus: The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. A Systematical Classification and Chronology. Helsinki 1994.

Ilonen, Arvi: Helsinki, Espoo, Kauniainen. Vantaa. Arkkitehtuuriopas. Helsinki 1990.

Impola, Sirkka: Vanhan kirkon varjossa. Ulrikan kirkkomaalta Vanhaan kirkkopuistoon. Uudenmaan kirjapaino 1987.

Kansanaho, Erkki: Seurakuntaelämä, teoksessa Helsingin kaupungin historia V:2. Helsinki 1964

Kehityksen kärjessä, usein vähän jäljessä. Helsingin evankelisluterilaiset seurakunnat 1906–1980. Helsinki 1980, 40–42.

Korpinen L.: Muutamia piirteitä Helsingin pitäjän vaiheista 1351–1951. Helsinki 1951.

Koskinen, Juha: Kallion historia. Loviisa 1990.

Koukkunen Heikki - Kasanko Mikael, Helsingin ortodoksinen seurakunta 1827–1977. Helsinki 

 1977.

Kärkkäinen, Tapani: Kirkon historia. Ortodoksin käsikirja. Jyväskylä 1999.

Lindberg, Carolus & Rein, Gabriel: Asemakaavoittelu ja rakennustoiminta teoksessa Helsingin kaupungin historia III:1. Helsinki 1950.

Ojanen, Eeva: Helsingin pitäjän seurakunnan historia. Helsinki 1972.

Pakarinen, Riitta: E.B. Lohrmann ja Nikolainkirkon muutokset teoksessa Helsingin Helmi, Helsingfors Pärla, The Pearl of Helsinki. Helsinki 2002.

Piiroinen, Petri (toim.): Ortodoksisuutta eilen ja tänään. Helsingin ortodoksinen seurakunta 1827–

 2002. Helsinki 2002.

Ruuth, Martti: Seurakunnat. Teoksessa Helsingin kaupungin historia III:2, Helsinki 1951.

Sakaranaho, Tuula & Pesonen, Heikki (toim.): Muslimit Suomessa. Helsinki 1999.

Suolahti, Eino E.: Vantaan Helsinki teoksessa Helsingin kaupungin historia I. Helsinki1950.

Suomen islam-seurakunta 1925–1975.

Turkka, Ilkka: Socken och församling i Helsinge 751 år. Teoksessa Helsingin pitäjä 2002 Helsinge.

Vantaa 2001.