Vinterkriget överraskade Helsingfors
Vinterkrigets första dag, den 30 november 1939, blev blodig i Helsingfors. Trots att förhandlingarna om territoriella anspråk med den sovjetiska ledningen i Kreml hade brutit samman förväntade man sig inte att ett krig skulle bryta ut. Bombflygplanens attack mot Helsingfors kom som en överraskning. Att bomba civila mål var inte så vanligt i början av världskriget som det skulle bli ett par år senare. Man hade förstås sett bombningen av Guernica under det spanska inbördeskriget 1937. Även städer i Polen hade sargats av tyska bombplan bara några månader tidigare. Händelserna i Helsingfors sände ändå chockvågor även utanför vårt lands gränser.
Larmsirenerna på Helsingfors tak tjöt för första gången klockan 9.15 som en signal för krigsutbrottet. Strax därpå flög en formation av tre Tupolev SB-2-bombplan in över staden. De första bomberna föll i Sandhamn. En timme senare ljöd larmet igen. En formation av tolv bombplan närmade sig Helsingfors österifrån. Nu var stadens luftvärnsbatterier klara och inledde en intensiv eldgivning. Ett bombplan träffades och störtade till marken i lågor. Bomberna fälldes på måfå och orsakade inga betydande skador.
Men det värsta skulle ännu komma. På eftermiddagen mellan klockan tre och halv fyra inleddes dagens tredje och häftigaste attack. Bomber riktade mot Sandvikens varv orsakade stor förödelse kring Kalevagatan och i Kampen. Tekniska högskolans huvudbyggnad vid Sandvikstorget, Lutherkyrkan och busstationen träffades. Bombningen av Helsingfors på eftermiddagen var en av de mest förödande under hela vinterkriget: 91 personer omkom och 36 skadades allvarligt. För Suomen Kaasusuojelujärjestö, som ansvarade för befolkningsskyddsarbetet, inleddes kriget på ett mycket tragiskt sätt då organisationens gasmaskfabrik på Kalevagatan 31 förstördes vid en direkt träff. Tio av organisationens anställa omkom vid explosionen.
Stadsfullmäktiges extraordinarie sammanträde den 13 december 1939
Helsingfors stadsfullmäktige sammanträdde för första gången efter krigsutbrottet den 13 december 1939. Vid denna tid sammanträdde fullmäktige normalt i det som nu är festsalen i Helsingfors stadshus. På grund av risken för bombningar hölls sammanträdet ändå denna gång i dåvarande Nordiska Föreningsbankens bankvalv på Alexandersgatan, i det som nu är Nordeas huvudkontor. Sammanträdet, som inleddes klockan 16.30, leddes av fullmäktiges ordförande Eero Rydman. Rydman hade varit ledamot i stadsfullmäktige sedan 1931 och ordförande sedan 1937. De flesta av de sextio fullmäktigeledamöterna var på plats vid sammanträdet. Endast fjorton ledamöter hade anmält förhinder.
Som inledning på sammanträdet konstaterade Rydman i ett tal att det krig som finländarna till varje pris velat undvika nu hade börjat. En femtio gånger större nation hade attackerat det lilla landet. Fiendens attacker mot Helsingfors under krigets första dag hade orsakat stor förödelse. Enligt Rydman var ändå ”den förstörelse som fienden åsamkat vår fredliga civilbefolkning” värre än de materiella förlusterna.
Att civila gjordes till måltavlor berättade enligt Rydman allt om hurdant styre Finland skulle hamna under om angriparen skulle lyckas kuva landet. Efter att ha framfört sitt deltagande till de omkomnas anhöriga tackade Rydman finländarna för deras enighet i den svåra situationen. Det var stort att se hur Finlands armé försvarade landet och stod som ”en orubblig väktare av den västerländska civilisationen som byggts på rättsprincipen”. I Helsingfors var fullmäktiges uppgift enligt Rydman att säkerställa att ”livet i vår stad kan fortsätta så ostört som det under nuvarande omständigheter bara är möjligt”. På förslag av ordföranden beslöt fullmäktige att sända ut en kommuniké till helsingforsarna genom pressen. Den trycktes i tidningarna nästa dag.
På ärendelistan för sammanträdet fanns också ett telegram från Emile Faure, ordförande för stadsfullmäktige i Paris. En delegation från Paris hade besökt Helsingfors tidigare samma år. I sitt telegram berättade Faure att parisarna kände stort medlidande med finländarna i deras kamp: ”Befolkningen i Paris, som lider med er i de skador som åsamkats er, vill försäkra er om sina broderliga känslor och sin orubbliga tro på er framtid.” I december 1939 hade världskriget precis brutit ut. Ett halvår senare, i juni 1940, ockuperades Paris av tyskarna och Faure tvingades lämna sin post.
Under Helsingfors fullmäktiges sammanträde i december 1939 behandlades också stadsstyrelsens förslag till budget för år 1940. Att utarbeta förslaget hade varit en utmaning på grund av kriget som precis brutit ut. Stadsdirektör Antti Tulenheimo bad också fullmäktige om ”moraliskt förtroende” för att vid behov kunna överskrida anslagen under krigstillståndet. Enligt Tulenheimo gick det inte att sammankalla fullmäktige för att behandla varje särskilt behov som uppstod. Tulenheimo förklarade att stadsstyrelsen skulle vara beredd att förklara överskridningarna för fullmäktige i efterhand. Arrangemanget godkändes.
Undantagstidens vardag i staden och stadsfullmäktige
Under vinterkriget styrdes Helsingfors i praktiken av stadsdirektören och stadsstyrelsen. Före vinterkrigets slut den 13 mars 1940 sammanträdde fullmäktige en andra gång i mitten av januari och en tredje gång i början av mars. Efter krigsutbrottet riktades inga fler betydande flyganfall mot Helsingfors, så sammanträdena hölls i stadshusets sessionssal. Det har diskuterats varför fienden lämnade huvudstaden i fred. Det var knappast fråga om att Helsingfors luftvärn var särskilt starkt, för det var det inte under vinterkriget. Dåligt flygväder räckte inte heller som förklaring i tre hela månader. Dessutom bombades andra städer i södra Finland, såsom Åbo och Hangö, intensivt för att skära av Finlands sjöförbindelser. Under vinterkriget reflekterade Sovjetunionen åtminstone i någon mån över krigets effekter på landets ställning internationellt. Ett stort antal utländska journalister hade kommit till Helsingfors för att rapportera om kriget. Om en flygbomb hade dödat någon av dem kunde bombningarna av Helsingfors ha gjort världen mer kritiskt inställd till Sovjetunionen. Det är också möjligt att Stalin ville erövra huvudstaden i det eftersträvade Sovjet-Finland i oförstört skick, så att han kunde ordna en pampig segerparad på dess gator.
Vid Helsingfors stadsfullmäktiges sammanträde i mitten av januari (17.1.1940) märktes kriget inte direkt i besluten, förutom genom att Erik von Frenckell, som var biträdande stadsdirektör inom fastighetsväsendet, utsågs till stadens befolkningsskyddschef. Till skillnad från budgetmötet i december inkluderade detta sammanträde också en omröstning. SDP:s Martta Salmela-Järvinen lämnade ett motförslag till förslaget att bevilja utskänkningsrättigheter till Rajalan ruokala på Broholmsgatan 5. Förespråkarna för en strikt alkoholpolitik vann: fullmäktige beslöt med rösterna 22 mot 19 att inte bevilja utskänkningsrättigheter till Rajalan ruokala.
Fullmäktiges sista sammanträde under vinterkriget hölls den 6 mars 1940, en vecka före fredsslutet. På ärendelistan syns stadens anpassning till undantagsförhållandena efter den inledande chock som krigsutbrottet innebar. Beslut fattades om att utöka utbildningen för sjuksköterskor och skaffa räddningsutrustning. Fullmäktige beslöt också att de av stadens anställda som ”frivilligt evakuerats” på grund av risken för bombningar inte skulle sägas upp. De måste ändå vid behov återgå till arbetet om deras chefer fordrade det.
Efter vinterkrigets slut den 13 mars 1940 togs nyheten om Finlands stora territoriella förluster emot med tungt hjärta även i Helsingfors och flaggorna hissades på halv stång över hela staden. Men det viktigaste, självständigheten, hade räddats. Helsingfors var fortfarande huvudstad i republiken Finland, och inte i Demokratiska republiken Finland som leddes av Otto Ville Kuusinen.
Litteratur
Aake Pesonen: Helsinki sodassa. Kirjayhtymä 1985
Ville Jalovaara: Helsinki 1944 – Taistelu pääkaupungista. SKS 2023. Kirjassa on myös johdantoa talvisodan ajasta.
Ville Jalovaara: Väestönsuojelu ja kylmä sota. Otava 2021. Kirjassa on taustana väestönsuojelun historiaa sodan ajalta.
