Helsingfors stadsfullmäktiges första sammanträde 1875

Tisdagen den 12 januari 1875 klockan fem på eftermiddagen sammanträdde de stadsfullmäktigeledamöter som valts en månad tidigare i kommunalvalet på politiborgmästare, hovrättsassessor Carl Adolf Öhrnbergs inbjudan i magistratens plenisal i Helsingfors Rådhus. Av de 48 ledamöterna var 44 närvarande. Tre ledamöter var på resa och en var sjuk. Protokollet fördes av magistratens tjänsteförrättande sekreterare, vicehäradshövding Bruno Sirén.

Hovrättsassessor Öhrnberg öppnade stadsfullmäktiges konstituerande sammanträde med ett kort hälsningstal. Han överlämnade högtidligt Helsingfors stad och dess ärenden till stadsfullmäktiges kloka och inflytelserika omsorg samt uppmanade fullmäktige att organisera sig och börja behandla behövliga ärenden.

Först valde fullmäktige enhälligt Alexanders-universitetets professor i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt Leo Mechelin till ordförande för sammanträdet, eftersom han hade fått flest röster i kommunalvalet. Professor Mechelin svarade jakande på valet men ansåg dock att den äldsta fullmäktigeledamoten borde ha varit sammanträdets ordförande tills fullmäktige hade valt en ordförande åt sig. Leo Mechelin var endast 35 år och en av de yngsta fullmäktigeledamöterna. 

Den som valdes till fullmäktiges ordförande ville genast avgå

Valet av fullmäktiges ordförande 1875 var komplicerat. Först diskuterade fullmäktige om ordföranden skulle väljas med absolut majoritet (den som får över hälften av det totala antalet röster) eller enkel majoritet (den som får flest röster). Slutligen framgick det att enligt bestämmelserna i förordningen angående kommunalförvaltning i stad fastställs valresultatet enligt enkel majoritet, vilket innebar att den som får flest röster blir vald. Därefter diskuterade ledamöterna huruvida man för valet av ordförande kunde ställa upp kandidater som ledamöterna då skulle rösta på. Eftersom valet enligt förordningen skulle förrättas genom sluten omröstning, ansåg en majoritet av fullmäktige att man inte kunde ställa upp kandidater i valet.

Den som fick flest röster i valet, totalt 33, var Fredrik Pipping, protokollssekreterare vid senatens kansliexpedition. Efter att ha blivit vald till ordförande begärde han att fullmäktige omedelbart skulle befria honom från uppgiften som ordförande. Motiveringen till 51-åriga Pippings begäran var att han var mycket sjuk och skulle snart åka till utlandet för att ta hand om sin hälsa. Några ledamöter tyckte dock att uppgiften som fullmäktiges ordförande inte var särskilt krävande och att vice ordföranden kunde sköta den vid eventuella hinder. Dessutom ansåg flera ledamöter att Pipping inte kunde avstå från ordförandeskapet. Pipping ansåg däremot att fullmäktige kunde avskeda honom. Fullmäktige ansåg slutligen att Pipping inte kunde tvingas vara ordförande och att den på begäran kunde bevilja ordföranden avsked exempelvis på grund av sjukdom.

Ordförande Mechelin föreslog att fullmäktige skulle besluta huruvida Pippings begäran om avsked kunde godkännas. Därefter började fullmäktige diskutera om Pipping själv kunde delta i omröstningen om hans avsked. Största delen av ledamöterna ansåg att Pipping var jävig och inte kunde delta i omröstningen i hans eget ärende. Dessutom ansåg några ledamöter att det i samma beslut bör ingå en tolkning av huruvida fullmäktige har rätt att befria en person från ordförandeskapet. Sammanträdets ordförande Mechelin motsatte sig dock detta förslag, eftersom det enligt honom inte var sakligt att rösta om en lagtolkningsfråga. Till slut beslutade fullmäktige genom omröstning (26 röster för, 15 röster emot) att bevilja Pipping befrielse från ordförandeskapet. 

Mechelin valdes till ordförande men ansåg att uppgiften var för krävande

Näst valde fullmäktige en ny ordförande. Denna gång fick Mechelin 31 röster och Sixtus Calamnius kom på andra plats med 10 röster. Således valdes professor Leo Mechelin till stadsfullmäktiges ordförande för 1875. Mechelin sade i sitt tacktal att trots att han absolut uppskattade det förtroende som han visats i valet och trots att han på grund av en bestämmelse i lag var tvungen att ta emot uppgiften, kunde han endast med oro och sorg börja utföra uppgiften som ordförande, inte bara eftersom han saknade nödvändig erfarenhet av en sådan ansvarsfull uppgift utan också eftersom han var mycket upptagen på grund av andra tjänsteuppdrag. Därför begärde han att herrarna i stadsfullmäktige vänligen skulle kunna beakta de brister som oundvikligen skulle uppkomma vid skötseln av ordförandeskapet.

Därefter valde fullmäktige en vice ordförande. I omröstningen fick senatens referendariesekreterare, 48-åriga Sixtus Calamnius flest röster (27). Han begärde också omedelbart att han skulle befrias från uppgiften som ordförande, eftersom han var mycket sjuk och upptagen med sin tjänst. Flera ledamöter motsatte sig denna begäran, eftersom de ansåg att det knappt fanns någon grund för att godkänna den då Calamnius också skötte andra uppgifter vid sidan av sin tjänst. Fullmäktige beslutade därför med överlägsen röstmajoritet att avslå Calamnius begäran om avsked. Således blev Calamnius tvungen att mot sin vilja agera som stadsfullmäktiges vice ordförande 1875. 

Fullmäktige fattade beslut om sittordningen och valde ett organisationsutskott

Vid sitt första sammanträde hann fullmäktige behandla frågor kring inledningen av sin verksamhet bara i liten utsträckning. Den var tvungen att fundera över dessa frågor senare under det första året, exempelvis frågan om fullmäktiges stadigvarande sammanträdesplats och anställning av en sekreterare för fullmäktige.

Eftersom det till en början inte fanns några särskilda grupper eller partier i fullmäktige, måste ledamöterna besluta i vilken ordning de skulle sitta i fullmäktige. Vid sitt första sammanträde beslutade fullmäktige i enlighet med Sixtus Calamnius förslag att ledamöterna vid sammanträdena skulle sitta i den ordning i vilken de nämndes i magistratens valprotokoll. Detta innebar att ledamöternas platser bestämdes enligt antalet röster: De som fick flest röster satt längst fram och de som fick minst röster längst bak. Några ledamöter föreslog dock att ledamöterna skulle sitta i alfabetisk ordning. Andra ansåg att sittordningen var en sekundär fråga, eftersom man först borde ha beslutat var fullmäktige stadigvarande skulle ordna sina sammanträden. Senare under samma år började fullmäktige planera anskaffningen av det intilliggande Societetshuset som stadshus, där fullmäktige för närvarande sammanträder.

Till sist beslutade fullmäktige att inrätta ett utskott med uppgiften att lägga fram förslag till fullmäktiges arbetsordning, organisationen av kansliet och andra frågor kring fullmäktiges verksamhet. Senare inrättade fullmäktige en slags föregångare till den nutida stadsstyrelsen i stället för organisationsutskottet. Den hade till uppgift att bereda förslag till stadsfullmäktige och leddes av fullmäktiges ordförande.

Sammanträdet avslutades klockan 20 när det inte fanns fler ärenden. Stadsfullmäktiges komplicerade första sammanträde tog cirka tre timmar. Svårigheten att välja ordförande tyder på att fullmäktige, dess verksamhetssätt och bestämmelserna om den var nya för alla. De valdas vägran att ta emot sina uppgifter kunde bero på att ordförandena ledde sammanträdena och ledamöterna deltog i sammanträdena utan sammanträdesarvoden, som de numera får, vilket innebar att det säkert var ett stort arbete att vara ordförande utan ersättning – fullmäktige hade ju nästan 50 sammanträden under det första året. 

Källa

Kaupunginvaltuuston pöytäkirjat liitteineen, Ca:1 (Kaupunginvaltuuston pöytäkirjat 12.1.–23.2.1875). Helsingin kaupunginarkisto, Sinetti-arkistotietojärjestelmä.(Länk leder till extern tjänst)