Att träna musklerna med hjälp av olika vikter har på drygt hundra år gått från en hobby för några få till något som nästan är en plikt för hela folket, och en omfattande affärsverksamhet har utvecklats kring det. Motion och idrott har blivit vanligare när människor har fått mer fritid, den fysiska belastningen i arbetslivet har minskat och vardagsmotionen, som förr var ett måste, har blivit en hobby.
Helsingin Atleettiklubi
Helsingin Atleettiklubi (HAK), som grundades 1891 och numera verkar i Kabelfabriken, är en av Finlands äldsta föreningar för kraftsport. Atleettiklubi ägnade sig framför allt åt brottning och boxning, men snart kom även styrketräning in i bilden. Bland de grundande medlemmarna fanns bland andra sötsaksfabrikören Karl Fazer. Karl Fazer, känd som tyngdlyftare, var en mångsidig idrottsman som ännu i femtioårsåldern representerade Finland i skytte vid OS i Stockholm 1912.
Helsingin Atleettiklubi ordnade, kanske lite oväntat, en av världens första tävlingar i kroppsbyggande i Helsingfors 1902. Syftet var att tävla i ”proportionerlig kroppsutveckling och plastisk skönhet”. I juryn ingick två läkare, en professor, en skulptör, en konstmålare och ”den finländska idrottens fader”, lektor Ivar Edward Wilskman. Tävlingsvinnaren Bruno Zilliacus hade utformat sitt eget träningsprogram, där han kombinerade gymnastik och styrketräning för att få en estetiskt tilltalande kropp. Wilskman beskrev Zilliacus som ”en stor man, lång och stilig, ovanligt robust och kraftig”. Enligt Wilskman hade tävlingar i kroppsbyggande en gynnsam effekt eftersom de väckte en vilja hos gymnasterna att ”utveckla sin hållning och sitt utseende”. I Finland lyckades man dock inte så bra med att förbättra hållningen, eftersom ”vi finländare av naturen har så dålig hållning”.
Under lång tid var HAK:s medlemmar, liksom andra utövare av sporten, tvungna att träna i tillfälliga lokaler, bland annat i skolornas gymnastiksalar och i idrottsföreningars lokaler. Atleettiklubi har haft lokaler på Kabelfabriken sedan slutet av 1980-talet.
Muskelträningens ideologiska bakgrund
Styrketräning har alltid varit lite kontroversiell. Helsingin Atleettiklubis verksamhetsidé var från början att främja en kroppskultur i enlighet med mellaneuropeiska influenser. Efter den första ”kraftsportskvällen” för allmänheten (1891) publicerade Nya Pressen en artikel skriven av Viktor Heikel, idrottspåverkare och gymnastiklärare vid universitetet. Heikel ifrågasatte att kraftsport var värdig och sund för människor med hänvisning till ”alla tiders allvarliga tänkare som alltid har motsatt sig atletik, utveckling av rå kroppslig styrka på bekostnad av de allra ädlaste kroppsliga och själsliga egenskaperna”. Heikel uttryckte en förhoppning om att kraftsportskvällen skulle bli den sista, för att ungdomen inte skulle ledas på villovägar. Senare påminde han också om att människan inte borde sträva efter ”gorillans eller tjurens råa fysiska styrka”. Risken var att det skulle gå som för de grekiska atleterna – även de omtalades av antikens filosofer som människor vars ”själ har drunknat i köttet”.
Att skilja mellan själen och kroppen är typiskt för det västerländska tänkandet. Kristendomen har traditionellt betonat själslivets betydelse, och utveckling av kroppen ansågs äventyra förädlandet av själen. På 1800-talet förändrades tänkandet när naturvetenskaperna blev starkare och darwinismen började tillämpas även på människor. Istället för präster rådfrågades läkare och andra kroppsexperter när det gällde att definiera vad som är ett gott liv. Idén om att forma kroppen genom träning föddes i mitten av 1800-talet, då människor fick lära sig om vikten av frisk luft och fysisk träning för att bibehålla hälsan.
I USA blev gymnastikläraren Catharine Beecher sin tids guru, vars mål var att ”utveckla en perfekt kropp”. Träningsmetoderna kombinerade den preussiska arméns och den svenska plastiska gymnastikens principer. Beecher uppgav att hennes ideal var de antika grekerna, som enligt henne var ”det visaste och starkaste folket genom tiderna”. Den numera nästan självklara tanken om att hälsan är kopplad till skönhet och styrka var revolutionerande för 150 år sedan. De första moderna gymmen kom till när man i USA började grunda gymnastiksalar och ”hälsotempel” i städerna, där man kunde träna enligt individuella program med lätta vikter och till musik. I Europa hade fransmannen Hippolyte Triat redan 1833 grundat sitt första gym i Liège i Belgien.
Europeiska varietéteatrar började anordna shower med starka män. År 1887 fick muskelknutten och ”professorn i kroppskultur” Louis Attila till och med uppträda på en fest hos den brittiska drottningen Viktoria. Attila var en populär ”personlig tränare” bland kungligheter och andra höjdare i sin tids Europa. Han flyttade senare till USA och grundade år 1894 ett gym i New York, där man redan då fick lära sig det nutida kroppsbyggandets motto: ”Träna för formen så kommer styrkan på köpet”.
Utvecklingen av kroppskulturen ledde i värsta fall till rasteorier och eugenik, genom vilka man försökte förädla de mänskliga raserna och rensa bort ”sämre” människor ur samhället. Senare har man övergått till ett tänkande som mera betonar psykologin, där det allmänna välbefinnandet definieras utifrån det kroppsliga välbefinnandet, ”en sund själ i en sund kropp”. Människokroppen ses som en helgedom som man måste värna om. Kroppsbyggande (bodybuilding) kan ses som ett uttryck för detta. År andra sidan är den också förknippad med osunda fenomen, såsom ätstörningar, tvångsmässig träning och dopning.
Lokaler för träning
Finlands första gymnastiksalar i början av 1900-talet var främst till för brottare, gymnaster och friidrottare och drevs av organisationer, universitet och skolor. Träning med vikter var en populär ”terapeutisk motionsform” på 1910- och 1920-talet. Niilo Salo, som var en pionjär inom kroppsbyggande, presenterade sitt stålmansprogram som byggde på resultatinriktade styrketräningsmetoder som blivit populära i USA.
Så småningom började lyftandet flytta från hemmen, garage och idrottsföreningars träningslokaler till gym. Man tränade med lösa vikter. Den utrustning som vi känner igen från dagens gym har huvudsakligen utvecklats efter 1950-talet.De första kommersiella gymmen öppnades i Helsingfors i början av 1960-talet och var belägna i stadens centrum. Det allra första gymmet grundades i början av 1960-talet av gymnastikläraren Ville Aroniemi. Gymmet Kuntomiilu öppnades på Wallinsgatan 10 år 1964. Ett av de äldsta gymmen är BBC (Bodybuilding Club), som verkade på Pälkänevägen 19 A i Vallgård sedan 1968. År 2025 flyttade det till Kårböle när byggnaden där det dittills verkat skulle renoveras.
I förorterna började det dyka upp kommersiella gym från och med slutet av 1980-talet. Innan dessvar det Helsingfors stad som stod för gymtjänsterna utanför stadskärnan. I mitten av 1970-talet öppnades stadsägda gym i Jakobacka, Gårdsbacka, Forsby och Britas samt på Olympiastadion och i Georgsgatans simhall. Särskilt sommartid har man också gymnastiserat utomhus, till exempel på de allmänna badstränderna. Staden har redan i decennier byggt utomhusgym som passar för muskelträning. De brukar ha utrustning som stänger för pull-ups, bänkar för magmuskelträning och grova stockar att lyfta, vars ena ända är fäst vid en ställning. Under de senaste åren har även utomhusgymmen fått utrustning som finns i vanliga gym, som har utvecklats för att tåla vädret.
Förebilder
Den ökade fritiden skapade nya marknader för olika motionstjänster, och kroppsbyggande blev populärt på 1980-talet efter internationell modell. Finländska kroppsbyggares framgångar i internationella tävlingar uppmuntrade säkert också andra att testa grenen. Den första kroppsbyggaren från Helsingfors som blev framgångsrik internationellt var Jorma Räty, som vann de nordiska mästerskapen i kroppsbyggande 1967 och krönte sin amatörkarriär med en världsmästartitel 1980. Räty är fortfarande den enda finländaren som har vunnit denna titel.
Fram till 1980-talet förblev kraftsporten en hobby för en liten krets, och länge var den endast för män. I början av 1900-talet ansågs all slags idrott vara olämplig för kvinnor. Exempelvis gymnastik i takt till musik ansågs bättre. Helsingin Atleettiklubi fick sin första kvinnliga medlem (en dotter till en annan medlem) redan på 1920-talet, men vi vet inte om hon brukade träna eller om hon närmast var understödjande medlem. Officiellt öppnade HAK för kvinnor hösten 1980. Klubben ordnade då sin första kurs i styrkelyft och kroppsbyggande i sin sal på Kabelfabrikens vind, och förutom män deltog fem kvinnor.
Från och med 1980-talet började allt fler kvinnor söka sig till kraftsportgrenar, och då öppnade också de första gymmen som bara var för kvinnor. En viktig förebild var Ritva ”Kike” Elomaa från Åbo, som var framgångsrik i internationella tävlingar i kroppsbyggande i början av 1980-talet och vann titeln Ms. Olympia och Europamästerskapet i kroppsbyggande 1981.
Gymkedjor
I slutet av 1980-talet började det uppstå inhemska gymkedjor, och på 2000-talet kom de första utländska kedjorna till Finland. Som ett resultat av detta har branschen blivit ännu mer kommersialiserad. Kedjorna kräver längre medlemskap i stället för de tidigare engångsavgifterna. I början av det nya årtusendet var tillväxten så kraftig att det inte fanns tillräckligt med kompetent personal till alla gym. Det berodde i sin tur på att särskilt ledd motion blev mer populär.
Gruppträning i olika former är viktig i synnerhet på gym för kvinnor. De första centren med utrymmen för både gruppträning och gymträning öppnade i slutet av 1980-talet. Bakgrunden var aerobics-boomen. Aerobics utvecklades i USA på 1970-talet och spred sig till Finland på 1980-talet, när många aktörer började erbjuda ”discogympa”. I dag ingår allt från yoga till motionsboxning och från stretchning till muskelkonditionsträning i utbudet av gruppmotion. Och utbudet ökar hela tiden.
Under de senaste decennierna har många gym blivit till centraler för välbefinnande som förutom gymträning och ledda pass erbjuder personlig motionsrådgivning, näringsrådgivning, massage, fysioterapi och många andra tjänster. I stället för att bara öka muskelmassan strävar man efter bättre ork och välbefinnande.
Man försöker få kunderna att stanna kvar genom långa avtal. Målgruppen har utvidgats till att omfatta nästan hela befolkningen. Man har också försökt placera gymmen där människor rör sig, till exempel i köpcentrum.
