Av räkenskapsboken för Helsingfors fögderi från år 1556 framgår namnen på fartygen och deras skeppare samt järnlastens volym och vikt per fartyg. Eftersom det säkert fanns annan last ombord på fartygen, känner man inte till lastens totala volym eller fartygets lastförmåga. Mängden järn ger dock en fingervisning om fartygets storlek – ju större last, desto större fartyg.
Fartygens namn anger i bästa fall varvet och fartygstypen (exempelvis Vesterviks Barken), och namnen ger även information om den ungefärliga storleken (Långe Barken).
Nordliga galärer
Fem av skeppen var galärer. Galärer var oftast roddfartyg med 1–2 master. Seglen användes dock bara vid medvind. Fartygstypen var långsmal och grundgående och lämpade sig därför väl för den finländska skärgården, även om den ursprungligen användes under helt andra förhållanden i Medelhavet, där Venedig och de övriga italienska stadsstaterna samt osmanerna hade stora galärflottor.
Gustav Vasa blev intresserad av denna fartygstyp och dess nya version, den s.k. renässansgalären, som blev vanligare i Medelhavet under 1500-talet samtidigt med de effektiva eldvapnen. Den hade kanoner framtill, och kunde därför effektivt sluta till de smala sunden i Finska vikens skärgård. Krigstid var galären ett tryggt fartyg för värdetransporter, eftersom det hade en stor besättning som var beväpnad. Galärerna förflyttade sig i eskadrar, det vill säga som flottavdelningar av varierande storlek, vilket till skillnad från fartyg var lätt för roddfartyg. Risken för att förlora hela lasten fördelades, och därför kom även den ovan nämnda lasten till Helsingfors ombord på flera fartyg. Galärernas besättning var mellan 50 och 500 man efter galärens storlek, vilket samtidigt utgjorde galärens nackdel: det behövdes mycket proviant, och sjukdomar spreds i de trånga fartygen.
Roddfartyg var ingen nyhet i den finländska skärgården, eftersom de forntida ledungsflottorna roddes liksom insjöarnas kyrkobåtar – för att inte glömma de vikingar som färdades genom skärgården. I roddflottornas historia utgör dock mitten av 1500-talet en teknisk brytningspunkt. Gustav Vasa lät bygga tjugo galärer i Stockholm 1540–1549 (Finska Galejan i Åbo 1543). De byggdes under ledning av en utländsk galärbyggare. Det finns inga närmare uppgifter om dennes identitet, men enligt den allvetande Olaus Magnus var han från Venedig, och kom i kungens tjänst för en "stor summa pengar". Eftersom det inte fanns några skriftliga guider eller modeller för att bygga de komplicerade galärerna, behövdes en sakkunnig person.
Fem av de galärer som anlände till Helsingfors år 1556 hade byggts på Gustav Vasas försorg. De var således omkring 15 år gamla och närmade sig slutet av sin livscykel.
Enligt fogderäkenskaperna förde skeppare Anders Skåning med sig 91 stångjärn till staden på sin galär Morianen. Lastens totala vikt var sex skeppspund, vilket var 170 kilo med nuvarande mått. Därmed var den totala vikten drygt 1 000 kg. Morianen var byggd i Stockholm år 1546. År 1558 sålde Erik XIV fartyget till Johan och fick samtidigt själv Finska Svanen som hade funnits i Åbo. Den sista uppgiften om skeppet är från 1561. Morianen var ett vanligt namn vid denna tid. Namnet syftade på de "irrläriga" osmanerna, och var inte nedsättande utan uppskattande. Bakgrunden till användningen av namnet var en hänvisning till den stora osmanska galärflottan. Liknande namn var bl.a. Halvmånen, Finske Morianen, Turken, Danske Morianen.
Även Karl Joenson hämtade med sig sex skeppspund stångjärn till Helsingfors på sitt fartyg. Fartyget hade inget namn, eller åtminstone nämns det inte. Håkan Krocks Soldanen hämtade med sig samma mängd gods, och staden erhöll även 40 dikningsspadar. Eftersom de hade en spets av järn, inräknades de i kategorin järn i räkenskaperna. Soldanen var en eventuellt något större galär äv vanligt som hade byggts i Stockholm år 1546, och som enligt Glete slutligen gick i spillror. Detta kan vittna om att galärbygget, i synnerhet av stora galärer, fortfarande var på en låg nivå eller att de byggdes snabbt. Bengt Perssons fartyg Sepleskapen hämtade 100 stångjärn.
Jöns Botnekarls Snörepilen hämtade också 91 järnstänger till Helsingfors. Snörepilen var en liten galär som byggdes i Stockholm år 1542 och var i bruk fram till år 1562. Dess livscykel var alltså 20 år, vilket var maximum för fartyg av denna typ.
Skepparen Hans Gammal hämtade 80 järnstänger på fartyget Turken. Fartyget var en liten galär, därav namnet, som återigen hänvisar till den osmanska galärflottan. Turken byggdes år 1554/1555 i Ekolsund i Sverige. Den sista källan som nämner den är från år 1566. Alla galärer hade lika mycket last – ungefär sex skeppspund – så skeppen måste ha varit lika stora och byggts samtidigt, kanske till och med som ett seriearbete. På det sättet byggdes galärerna på Venedigs berömda varv, Arsenale.
Fartyg och skeppare
Järnet anlände till Helsingfors även på andra fartyg än galärer. Olof Ålenninge hämtade stångjärn för 44 skeppspund med Vesterviks Barken. Med en total vikt på 7 480 kg var lasten den största som anlände till Helsingfors. Fartyget var av barktyp. Man känner knappt till något annat om denna fartygstyp än att det var ett två- eller tremastat segelfartyg. Den första delen av namnet vittnar om att det var byggt på Vesterviksvarvet i Sverige. Sjösättningen var år 1553/1554 och fartyget var i bruk fram till år 1573, då det enligt Gletes lista "skänktes bort". Eftersom det var ett fartyg hade det mer lastutrymme än galärerna. Det lastades även med stål (ståll).
Lasten på skepparen Erich Gessles Långe Barken bestod af 173 st. stångjärn ("och 1⁄2 stång", som fogden Anders Larsson Korpen samvetsgrant har antecknat). Namnet antyder att fartyget var längre än vanligt. Det är också allt vi vet om fartyget. Fartygets tidigare namn var Segelskeppet, genom vilket man har önskat särskilja det från galärerna. Fartyget hade möjligen byggts år 1548 i Stockholm och var i bruk ända fram till skeppsbrottet som inträffade år 1565. Långe Barken var ett ganska litet fartyg.
Skepparnas namn tyder på att de var svenskar, eller åtminstone inte hemma från Helsingforstrakten. Liksom fartygens namn, hänvisar skepparnas namn till deras hemort: Anders Skåning (Skåne), Karl Joensson, Håkan Krock, Jöns Bottnekarl (Bothnia), Hans Gammal och Olof Ålenninge (Åland).
Från Helsingfors till herrgårdarna
Totalt anlände omkring 90 skeppspund järn till kungsgårdens hamn, det vill säga sammanlagt 15 300 kg. När man beaktar att järnet transporterades av åtta fartyg, så var mängden inte särskilt stor. Men vad behövdes det för? Detta framgår av räkenskaperna för följande år. Fogderäkenskaperna för år 1557 berättar att en del av stångjärnet blev kvar på kungsgårdens för eget bruk, men den största delen transporterades till Åbo slott. Osmundjärnet fördelades över Södra och Sydvästra Finland. Vidaretransporterna gick till Sjundeå, Laxpojo (Lojo), Hollola, Pöytis gård, Kymmenegård, Borgå herrgårdar samt Raseborg. Järnet tillställdes gårdssmederna, som smidde vapen och andra verktyg som behövdes under krigstid. Helsingfors hade en viktig roll som ett distributionscentrum inom krigslogistiken.
Källor och litteratur
Räkenskapsbok för Helsingfors fögderi 1556 (KA 3040:51)
Räkenskapsbok för Helsingfors fögderi 1557 (KA 3070:37)
Glete, Jan: List of Swedish Warships 1521–1721.
Glete, Jan: Vasatidens galärflottor. Teoksessa Hans Norman (red.) Skärgårdsflottan. Uppbygnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700–1824. Falun: Historisk media 2000.
Huhtamies, Mikko: Pohjolan Atlantis. Uskomattomia ideoita Itämerellä. Helsinki: John Nurmisen Säätiö 2014.
