Mot djurplågeri och grymhet
Enligt djurskyddstanken har människan en skyldighet att inte åsamka djur onödigt lidande. Ideologin föddes på 1600- och 1700-talet ur upplysningstidens moralfilosofi. Den har fått stöd av olika skäl. Vissa har lyft fram människans skyldigheter mot djuren för deras egen skull. Andra har sett empatisk behandling av djur som ett medel för individers och samhällens andliga utveckling, och djurets eget moraliska värde har då betraktats som sekundärt.
Den organiserade djurskyddsrörelsen uppstod i början av 1800-talet i England. Den första etablerade djurskyddsorganisationen var The Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA), som grundades i London 1824. Föreningen övervakade efterlevnaden av den djurskyddslag som stiftats två år tidigare och strävade efter att öka människornas medkänsla mot djuren. Även andra djurskyddsföreningar grundades i England. Vissa var radikalare än RSPCA, till exempel The Animals’ Friends Society for the Prevention of Cruelty to Animals (1832–1846), som grundades av filosofen Lewis Gompertz (1783/4–1861), som var känd som en slags protovegan, samt The Humanitarian League (1891–1919), som leddes av vegetaristen och djurrättsfilosofen Henry S. Salt (1851–1939). Djurskyddsrörelsen organiserade sig också på annat håll i Europa under 1800-talet.
I Finland hade djurskyddstanken anhängare från slutet av 1700-talet och framåt. Exempelvis folkbildaren Jacob Judén (1781–1855), som blev känd som den första finskspråkiga författaren, uppmuntrade till medkänsla mot djuren. Djurskyddets samhälleliga betydelse ökade efter mitten av 1800-talet, när det politiska livet i storfurstendömet Finland blev livligare. Nationalfilosofen J. V. Snellman (1806–1881) publicerade skrifter om djurskyddet ur den medborgerliga moralens perspektiv på 1850-talet, och ”Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning angående uppsåtlig misshandling af kreatur” trädde i kraft 1864. Förordningen, som överfördes till strafflagen i slutet av seklet, förbjöd under hot om bötes- eller fängelsestraff människor att visa ”uppenbar grymhet” mot egna eller andras djur. År 1909 utvidgades tillämpningsområdet för paragrafen om djurplågeri på initiativ av djurrättsaktivisterna bland annat så att man slopade omnämnandet av ägarförhållandena för djuret. Djurskyddslagstiftningen utgjorde grunden för det praktiska djurskyddsarbetet.
Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna
Den finländska djurskyddsrörelsen organiserade sig från och med början av 1870-talet, under en tid när medborgerlig aktivitet och folkrörelser i allmänhet fick ett uppsving. Den första djurskyddsföreningen grundades i Helsingfors år 1870 på initiativ av författaren och historieprofessorn Zacharias Topelius (1818–1898). Majföreningen, som vände sig till barn och fokuserade på att skydda småfåglar, betonade djurskyddets pedagogiska betydelse. Den första djurskyddsföreningen av RSPCA:s typ var Åbo Djurskyddsförening, som grundades 1871. Helsingfors djurskyddsförening grundades med inspiration från Åboföreningen två år senare – även den med Topelius hjälp. Båda föreningarna är fortfarande aktiva. Under de kommande åren grundades liknande föreningar även i andra städer och tätorter runtom i storfurstendömet.
Enligt stadgarna var Helsingfors djurskyddsförenings syfte att ”motarbeta alla arter af djurplågeri och särskildt att werka för en skonsam och mild behandling av husdjuren”. Som djurplågeri betraktade föreningen ”wåldsamt ansträngande af djuret utöfwer dess krafter”, ”misshandling, ware sig genom hugg och slag, hunger och törst eller annan genom elakhet, wårdslöshet eller lättsinne framkallad grymhet” samt ”djurs dödande på ett sätt, som onödigtwis förökar deras lidande”. Medlemmarna ålades att bekämpa djurplågeri genom upplysning och övervakning och att väcka åtal mot lagstridigt agerande. Föreningen eftersträvade också ett nära samarbete med myndigheterna.
I början var Helsingfors djurskyddsförening mansdominerad. Djurskydd, som lyfte fram betydelsen av moralisk fostran, sågs dock enligt den tidens könsnormer som en samhällelig verksamhet som passade bra för kvinnor (även i medel- och överklassen). Bland andra Topelius ville gärna att de skulle vara delaktiga, och på hans initiativ grundades föreningen Djurvännerna, som lyfte fram kvinnans roll, parallellt med Helsingfors djurskyddsförening år 1892. Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna hade ett nära samarbete med varandra i flera decennier, och till slut uppgick den senare i den förstnämnda på 1930-talet. Djurvännernas betydelse som en förening som betonade kvinnornas delaktighet verkar till syvende och sist ha blivit liten, eftersom de kvinnliga medlemmarnas andel och aktivitet snabbt ökade även i andra djurskyddsföreningar.
År 1894 grundades i Helsingfors tidskriften Rättvisa mot alla/Oikeutta Kaikille, som gavs ut på två språk och blev ett språkrör och en informationskanal för de finländska djurskyddsföreningarna. Tidskriftens namn ändrades snart till Finlands Djurskydd/Eläinsuojelus, och den gavs ut under det namnet till 1930-talet, dock endast som årsbok efter världs- och inbördeskriget. Posttjänstemannen Constance Ullner (1856–1926), som var en framstående aktivist i Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna, verkade som redaktör för tidskiften fram till sin död. De finländska djurskyddsföreningarnas ökade samarbete i slutet av 1800-talet ledde också till det första allmänna djurskyddsmötet i Helsingfors år 1899. Nästa möte för alla djurskyddsföreningar, som också blev det sista av detta slag, hölls i Åbo 1906.
Centrala frågor inom djurskyddet
I det tidiga djurskyddet ägnades särskild uppmärksamhet åt hästar, som var en viktig kraftkälla för samhället under 1800-talet och början av 1900-talet. De värdesattes som ”de ädlaste av husdjur”, men de var också egendom och arbetskraft, utsatta för överansträngning och våld. Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna övervakade behandlingen av hästar i staden och köpte årligen tiotals ”slutkörda”, det vill säga gamla eller skadade, hästar av deras ägare. Hästarna avlivades för att undvika ytterligare lidande.
Empatisk hästslakt överensstämde bra med djurskyddets allmänna strävanden. Den så kallade ”slaktfrågan” var central för det tidiga djurskyddet. Djurrättsaktivisterna ville avskaffa de traditionella slaktmetoderna, som de såg som grymma, och göra slakten till en professionell och reglerad verksamhet som skulle orsaka så lite smärta och rädsla som möjligt för slaktdjuren. Till ”human slakt” hörde bedövning före avlivningen och att slakten skulle döljas för utomstående – både människor och andra djur. Under ledning av Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna gjordes slakten på 1890-talet till en politisk fråga, och man vädjade till lantdagen om en lösning. Resultatet blev en slaktförordning som utformades enligt djurrättsaktivisternas önskemål, och som stadfästes av kejsaren 1902. Under de följande decennierna bedrev djurskyddsföreningarna omfattande kampanjer för att förordningen skulle genomföras. Allt större uppmärksamhet ägnades också åt transporten av slaktdjur.
Till de viktigaste frågorna för det tidiga djurskyddet hörde även så kallad vivisektion. Termen syftar på att man skär i något levande, men den användes ofta om alla slags fysiologiska och medicinska experiment och undersökningar på levande djur. Den internationella anti-vivisektionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet ville begränsa djurförsök eller förbjuda dem helt. Å andra sidan försvarade många inom djurskyddet vivisektion när den motiverades med vetenskapliga framsteg. Frågan ledde till omfattande kontroverser, som även spred sig till Finland. På 1890-talet sade till exempel folkhögskoleföreståndaren Uno Stadius (1871–1936), som var aktiv i Helsingfors djurskyddsförening, upp sig från redaktionen för tidningen Oikeutta Kaikille eftersom han inte delade Constance Ullners anti-vivisektionism. Inom Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna fanns också andra inflytelserika försvarare av vivisektion. Kontroversen kring vivisektionen hettade till när Robert Tigerstedt (1853–1923), som var känd som en utövare av vivisektion, utnämndes till professor i anatomi och fysiologi vid Alexandersuniversitetet (nuvarande Helsingfors universitet) år 1900. Ullner och en grupp andra aktivister beslöt då att grunda en ny, klart anti-vivisektionistisk förening. Resultatet blev Nylands (senare Finlands) djurskyddsförening, som grundades 1901.
Finlands djurskyddsförening
Nylands djurskyddsförenings uppkomst var alltså kopplad till anti-vivisektionism. Enligt källorna förändrades dock föreningens karaktär och syfte redan vid tiden för grundandet, men det förblir lite oklart hur. Constance Ullner och de flesta av de andra initiativtagarna till projektet tog inte en aktiv roll i föreningen, utan fortsatte sin verksamhet främst inom Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna. Och även om Nylands djurskyddsförening motsatte sig vivisektion och frågan då och då togs upp på nytt, hamnade den snabbt i bakgrunden i verksamheten. Under ledning av överstelöjtnant Torsten K. Forstén (1855–1927), som valdes till ordförande 1903, inriktade sig föreningen på ”praktiskt djurskyddsarbete”, särskilt med husdjur. Det var först under den senare halvan av 1900-talet som motståndet mot djurförsök blev ett tema som i betydande grad vägledde organiserad verksamhet i Finland.
Under Forsténs ledning satsade Nylands djurskyddsförening på verksamhet på landsbygden och på samarbete med yrkesgrupper som arbetade med djur. Föreningen började grunda underavdelningar över hela landet och ingå samarbeten med lantbrukssällskap och andra aktörer som utvecklade lantbruket. I samband med utvidgningen antog föreningen namnet Finlands djurskyddsförening och grundade ett eget språkrör, tidningen Eläinten Ystävä, som gavs ut en gång i månaden från och med 1906. Forstén var redaktör för tidningen fram till sin död. Tidningen ges fortfarande ut under samma namn och även Finlands djurskyddsförening är fortfarande verksam, numera under namnet SEY Djurskyddet Finland.
År 1904 grundades en djurskyddsbyrå som verkställande organ för Finlands djurskyddsförening. Byrån blev en viktig knutpunkt för det praktiska djurskyddsarbetet i Finland, och tog emot anmälningar om djurplågeri såväl i huvudstaden som på andra håll i Finland. Byrån skötte också djurskyddsföreningens relationer till myndigheter och andra organisationer, och förmedlade djurskyddslitteratur och föremål såsom slaktredskap till olika delar av landet. Under den första tiden avlivades också smådjur, främst katter och hundar, på byrån.
Djurskyddsfältet delades
I början av 1900-talet fanns det tre aktiva djurskyddsföreningar i Helsingfors. Helsingfors djurskyddsförening och Djurvännerna hamnade snart i konflikt med Finlands djurskyddsförening, sedan den senare gått sina egna vägar och börjat växa snabbt. En stötesten var språkfrågan: de äldre föreningarna i huvudstaden var huvudsakligen svenskspråkiga, medan Finlands djurskyddsförening snabbt blev nästan uteslutande finskspråkig. Finskspråkigheten var utan tvivel en viktig faktor i nykomlingens snabba tillväxt och spridning till landsbygden. Många av de djurskyddsföreningar som grundats på 1800-talet blev underavdelningar till den. Konkurrensen blev hård särskilt med Djurvännerna, som precis som Finlands djurskyddsförening hade tagit hela landet till sitt verksamhetsområde och börjat grunda underavdelningar. Bland de underordnade föreningarna var Järnvägarnas djurskyddsförening särskilt betydelsefull.
Helsingfors djurskyddsförenings och Djurvännernas tandemförening och Finlands djurskyddsförening käbblade allt intensivare med varandra under 1900-talets första decennium. Bland annat överlappande projekt och konkurrens om finansiering orsakade osämja. Särskilt heta diskussioner uppstod när föreningarna ignorerade varandras prestationer när de presenterade det finländska djurskyddsarbetet för en bredare publik i Finland eller utomlands. Konflikter uppstod också med det ungdomsarbete som utfördes i spåren av Topelius Majförening – sedermera Sylviaföreningen – när föreningarna grundade konkurrerande barn- och ungdomsorganisationer.
Splittringen inom djurskyddsfältet ledde till att Helsingfors djurskyddsförening, Djurvännerna och några andra äldre djurskyddsföreningar år 1917 grundade Suomen Yhtyneitten Eläinsuojelusyhdistysten Keskusliitto (centralförbundet för Finlands förenade djurskyddsföreningar). Finlands djurskyddsförening och dess underavdelningar valde att stå utanför förbundet. I det nya självständiga Finland fanns alltså två konkurrerande djurskyddsorganisationer. Båda leddes från huvudstaden. Situationen fortsatte fram till andra världskriget, då centralförbundet upplöstes. Gränsen mellan centralförbundet och Finlands djurskyddsförening var ändå inte oöverstiglig, åtminstone inte på individnivå. Ett bra exempel är Finlands kanske mest kända djurrättsaktivist i början av 1900-talet, folkskollärarinnan Agnes von Konow (1868–1944). Hon var grundande medlem och aktiv i Nylands/Finlands djurskyddsförening, men verkade också inom centralförbundet och de föreningar som ingick i det. Under årens lopp skrev hon för både Finlands Djurskydd och Eläinten Ystävä.
Från världskrig till djurskyddslag
Åren mellan sekelskiftet och första världskriget var en guldålder för den tidiga djurskyddsrörelsen i Finland. Föreningar och avdelningar bildades i snabb takt, det internationella utbytet var intensivt och olika projekt lanserades. Framsteg gjordes på många områden, även om många initiativ, som till exempel lagstiftning om slakttransporter, frustrerande nog fastnade i det byråkratiska maskineriet. Första världskriget och inbördeskriget avbröt uppgången. När verksamheten kom igång på nytt vid ingången till 1920-talet märkte man att intresset var svalt och resurserna små. Förlamningen visade sig vara kronisk. Samhällsklimatet och de ekonomiska utmaningarna under mellankrigstiden gjorde dessa decennier till en svår tid för djurskyddsrörelsen. Fragmenteringen av djurskyddsfältet minskade ytterligare möjligheterna att agera.
Trots att entusiasmen från seklets början inte längre fanns kvar, fortsatte djurskyddsföreningarna i huvudstaden att verka inom ramen för minskade resurser. De gamla frågorna fortsatte att sysselsätta föreningarna. På 1920- och 30-talen växte den finska köttindustrin och allt fler djur transporterades till slakterierna med tåg, fartyg och i allt högre grad med bil. Boskap exporterades och importerades också över nationsgränserna. I Helsingfors övervakades till exempel transporten av djur som importerats från Estland till slakteriet i Edesviken noggrant. Den övervakning som försiggått på stadens gator och torg sedan slutet av 1800-talet fortsatte. Hästar som piskades av sina ägare, fisk och höns som såldes levande på torget och katter och hundar som hemlösa strövade runt på gatorna var föremål för djurskyddsaktivisternas ständiga uppmärksamhet. Man ville också ta hand om de internationella relationerna. År 1928 ordnade Suomen Yhtyneitten Eläinsuojeluyhdistysten Keskusliitto ett möte för det nordiska djurskyddsförbundet i Helsingfors. Det huvudsakligen svenskspråkiga evenemanget väckte dock inte något större intresse inom det inhemska djurskyddsfältet.
Man hade även nya frågor på agendan. Under första världskriget bildades organisationen L'Etoil Rouge i Genève för att skydda krigshästar. T. K. Forstén grundade år 1919 en finländsk version av organisationen, Suomen Punainen Tähti – Finska Röda Stjärnan, som verkade aktivt för arméns hästar i det nya självständiga Finland. En central djurskyddsfråga under mellankrigstiden var att få till stånd en allmän djurskyddslag. Frågan diskuterades inom centralförbundet och Finlands djurskyddsförening redan i början av 1910-talet men behovet av en striktare lagstiftning blev allt nödvändigare ju sämre djurskyddsrörelsens praktiska verksamhetsmöjligheter blev. Det första lagförslaget, som utarbetats av centralförbundet, överlämnades till riksdagen år 1926 men avvisades. Förslaget satte dock igång en utredningsprocess som resulterade i Finlands första djurskyddslag, som trädde i kraft 1934. Lagen sammanförde och kompletterade de splittrade förordningarna och författningarna från tidigare decennier, men revolutionerade inte lagstiftningens villkor för behandling av djur. Djurskyddsaktivisterna betraktade ändå huvudsakligen lagen som ett framgångsrikt framsteg.
Vad minns du av artikeln?
Källor och litteratur
Dirke, Karin (2000). De värnlösas vänner. Den svenska djurskyddsrörelsen 1875–1920. Stockholms universitetet. Almqvist & Wiksell International, Stockholm.
Eläinten Ystävä (1906–1939). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.
Finlands Djurskydd/Eläinsuojelus (1897–1933). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.
Kean, Hilda (1998), Animal Rights: Political and Social Change in Britain since 1800. Reaction Books, London.
Kokkonen, Suvi (2007). Ihminen ja poliittinen eläin. Eläinsuojelun oikeushistoria Suomessa 1864–1934. Pro gradu-avhandling, Helsingfors.
Lappalainen, Markku (2003). Turun eläinsuojeluyhdistys eläinten asialla. New Print Oy, Uudenkaupungin paino.
Luukkainen, Hannele & Taina Uimonen (2019). HESY 145 vuotta eläinten äänenä. Helsingfors djurskyddsförening.
Mustapirtti, Mirja (2021). ”Jokaisella eläimellä on oikeus elää itsensä tähden.” Constance Ullnerin ja Agnes von Konowin näkemykset suomalaisessa eläinsuojelukeskustelussa 1894–1917. Pro gradu-avhandling i idé- och lärdomshistoria, Uleåborgs universitet.
Nieminen, Hannu (2001). Sata vuotta eläinten puolesta. Kertomus Suomen Eläinsuojeluyhdistyksen toiminnasta 1901–2001. SEY.
Rättvisa mot alla/Oikeutta Kaikille (1894–1896). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.
Stadgar för Djurskyddsföreningen i Helsingfors (1874). Finska Litteratursällskapets tryckeri. Doria.fi.
Salonen, Päivi (1995). Oikeutta kaikille – eläinsuojeluaatteen vakiintuminen Suomessa 1890-1910. Pro gradu-avhandling, Helsingfors universitet.
Thomas, Keith (1983). Man and the Natural World – Changing Attitudes in England 1500–1800. Penguin Books, London.
