Månsas före Månsas
Man talar ofta om Månsas som en stadsdel, trots att det är ett delområde i stadsdelen Åggelby. Månsas, på finska Maunula, har fått sitt namn efter Månsas gård, som låg i Åggelby. Gårdens marker låg i nuvarande Månsas, men huvudbyggnaden fanns och finns fortfarande i Åggelby på adressen Fornbyvägen 4. Området fick namnet Månsas 1945, när stadsstyrelsen beslutade sig för att låta uppföra ett nytt bostadsområde i Åggelby för att lindra bostadsbristen. Månsasparken ses ofta som en del av Månsas, även om den är ett delområde utan invånare. Till Månsasparken hör områdena för friluftsliv i Centralparken och Månsas urnlund, som är Finlands första begravningsplats för enbart urnbegravningar.
De första invånarna i Månsas bodde i det som nu är Storkärr och på platsen där Månsasgården står i dag. På de sammanlagt 19 villatomterna byggdes totalt minst 30 byggnader i början av 1900-talet. Området kallades för västra villaområdet för att skilja det från östra villaområdet, som fanns i närheten av Åggelby station. Husen var i själva verket egnahemshus, där yrkesmän som arbetade i Helsingfors bodde med sina familjer. I nästan varje villa eller gårdsbyggnad bodde även hyresgäster, hos en del villaägare till och med tiotals i taget.
De sista byggnaderna i västra villaområdet revs i slutet av 1950-talet. I stället byggdes flervåningshus på platsen. Villaägarna fick tomter intill Storkärrsvägen som ersättning. Det enda som återstår av den västra villabebyggelsen i Storkärr är Tammiovägen, som är ett minne av ägarna till villa nr 9, ugnsmakaren Rikhard Tammio och hans fyra söner. Äppelträden från Lindholms villa nr 1, som finns runt planen framför Månsasgården, berättar också om tiden före de nuvarande byggnaderna.
Månsas byggdes med de stora årskullarna
Helsingfors stad fattade beslut om att grunda bostadsområdet Månsas redan 1945. Egentliga flervåningshus började byggas 1949, när lagstiftningen möjliggjorde aravabyggande. Dessförinnan byggdes låghus intill Skogsbäcksvägen och Grandungevägen åren 1946–1947. I dem fanns 39 m2 stora bostäder i två våningar. Det trähusområde som var avsett att lindra bostadsbristen revs helt för att ge plats för högre flervåningshus före början av 1970-talet.
Bostäderna i de flervåningshus som byggdes på 1950- och 1960-talet bestod i regel av ettor och tvåor. I Månsas bodde många barnfamiljer, som ofta hade flera barn. För de nya invånarna var ettorna och tvåorna i Månsas ändå en avsevärd förbättring jämfört med de tidigare boendeförhållandena.
Familjen Babitzin flyttade 1961 till en splitterny, 60 m2 stor tvåa med badrum på Baggbölevägen 20 i Månsas. Familjen hade fem barn. Trots det hade den nu betydligt mer utrymme och bekvämligheter än i den tidigare bostaden på Villagatan. Den tidigare bostaden var en veduppvärmd etta, som inte ens hade en egen toalett. Familjens barn Kirka, Muska, Sammy, Anna och Ykä blev senare kända som musiker.
De små bostäderna medförde ibland ovanliga problem. Konstnären Sam Vanni ville bo kvar i Månsas, men hans bostad, en av stadens hyresettor på Skogsbäcksvägen 33, var inte tillräckligt stor för att han skulle kunna skapa en väggmålning som han hade fått beställning på. Vanni fick undantagsvis köpa en egnahemstomt i Storkärr för att låta bygga en ateljé och bostad på den.
Månsas centrum
Den första butiken i Månsas låg på 1920-talet i korsningen mellan Baggbölevägen och Skogsbäcksvägen, vid hörnet av den nuvarande Månsasgården. På 1950-talet byggdes Elantos butik, ett ”snabbköp”, på fastigheten, och i början av 1970-talet byggdes Elantos lågprishall alldeles intill. På 1970-talet fanns det även butiker i köpcentret på andra sidan av Baggbölevägen. Den dagligvarubutik som har byggts i anslutning till Månsasgården fortsätter på den hundraåriga handelsplatsen.
Månsas bebyggdes i snabb takt fram till 1970-talet. Som mest bodde det över 12 000 invånare i Månsas på 1960-talet. Det fanns efterfrågan på service, och ett andra centrum uppstod i närheten av Saunabaari. Där fanns förutom livsmedelsbutiker bland annat även en biograf, som dock endast hann verka i sex år, innan televisionen gjorde verksamheten olönsam 1962.
Service för den växande förorten
Staden tog hand om Månsasborna genom att låta bygga en folkskola (i dag lågstadieskolan Maunulan ala-aste, färdigställdes 1952) och flera daghem, eftersom många av mödrarna i området arbetade redan på 1950-talet. Det dåvarande läroverkets byggnad, där Maunulan yhteiskoulu finns i dag, stod klar 1959 efter att en garantiförening hade låtit uppföra den. Skolan är äldre än skolbyggnaden. Den grundades redan 1913 i Viborg och hette då Viipurin Reaalikoulu. Till Månsas flyttade skolan från Berghäll, där den verkade under namnet Vaasanrinteen yhteiskoulu.
Även om området var fullbyggt och det fanns tillgång till service, önskade man sig förbättringar av de offentliga tjänsterna och fick till slut även sin önskan uppfylld. Det som i dag är Storkärrs sjukhus byggdes ursprungligen som ett ålderdomshem 1967. Hälsovårdscentralen verkade länge i trånga lokaler i bottenvåningen på ett bostadshus, tills hälsovårdscentralens nuvarande byggnad färdigställdes 1983.
Det tillfälliga församlingshemmet, som stod klart 1952, fick räcka för invånarna i 28 år, tills kyrkan färdigställdes 1980. Socialverkets byggnad färdigställdes i början av 1990-talet. Det fanns efterfrågan på socialservice, eftersom Månsas från 1970-talet till 1990-talet var ett oroligt område med dåligt rykte. Drogförsäljare och droganvändare rörde sig framför allt kring köpcentret och den kepskiosk som fanns mittemot det.
Under de följande decennierna byggdes några enstaka hus, tills den nya detaljplanen var klar på 2000-talet och Storkärrs nya småhusområde började byggas mellan Storkärr och Tusbyleden. Det bor återigen många barn också i det hyreshusdominerade höghusområdet. Daghemsbristen i området lindrades av daghemmet Korento, som stod klart 2020. Daghemmet var det största i Finland när det var klart. För att ge plats för det revs en gammal byggnad som ursprungligen fungerade som ungdomsgård, men senare omvandlades till bibliotek. I Månsasgården, som stod klar 2016, finns ett bibliotek, ett arbetarinstitut och en ungdomsgård. De goda trafikförbindelserna till centrum och de tvärgående förbindelserna österut och västerut har ökat områdets dragningskraft.
