Waltari hade gått i finska normallyceet i Helsingfors, och som Tölöbo kände han personligen till Helsingfors historia. Däremot fanns bara lite litteratur om Helsingfors historia tillgänglig. På den tiden var Helsingfors stads historia från 1640 till stora ofreden (1890) av Erik Ehrström redan fyrtio år gammal. Nästa omfattande bokverk Helsingin kaupungin historia I–IV (”Helsingfors stads historia I–IV”) kom först två år innan olympiska spelen i Helsingfors, alltså 1950. Illustrationerna i Helsinki kautta vuosisatojen är åtminstone delvis tagna ur Ehrströms bok.
Tapso och Mielo på Vårdberget
Med stilen hos en ungdomsbok handlar inledningskapitlet Varjakat tulevat (”Varjagerna kommer”, varjag är ett ord för vikingar hos slaviska stammar) om två pojkar, Tapso och Mielo, och deras perspektiv på hur vikingar som rörde sig österut kom till ”Helsingfors”. Pojkarna är sändebud från Vårdberget. I boken färdas varjagerna från väst till öst, eftersom de ska ha tagit i land i närheten av vad som senare skulle bli Edesviken. I kapitlet nämns en detalj som torde ha varit bekant för Tölöbon Waltari. Vid det som nu är Hesperiaparken fanns ett dragnäs som man drog båtar längs över näset österut mot Tölöviken för att slippa att åka runt Estnäs. Varjagerna var fiender som dock senare i boken smälter in i lokalbefolkningen som nybyggare genom att lära dem nya sätt att odla. Innovationerna sprider sig och den nya befolkningen assimileras med den gamla. Helsingfors tidiga befolkning uppstår.
En stad i en gyttjebukt
I boken nämns bränder och deras del i att staden förnyades (till exempel förnyade detaljplaner). Grundandet av Helsingfors fick fart i och med Åbo brand 1546. Dessutom behövde befolkning tvångsförflyttas. En stad är ingen stad utan ett kunnigt borgerskap, och mycket riktigt beordrades köpmän i Raumo, Ulvsby, Ekenäs (där det inte ens fanns en egentlig stad ännu) och Borgå att förflytta sig till Helsingfors. I boken beskrivs motviljan att flytta till Helsingfors väl. Helsingfors dragningskraft var obefintlig: I Raumo rådde gråt och uppståndelse…till en gyttjebukt i Vanda mun, där tusentals grynnor avskärmade från havet ville man inte flytta. Här tangerar boken ett viktigt ämne. Att märka ut farleder var något som Gustav Vasa tog itu med när han besökte Helsingfors. I brist på annat fick sjömärken göras av kvastar och tunnor. Kungen skulle ha velat ha sin stad på vackra Sandhamn, men det slutgiltiga valet blev helsingforsarnas. Gustav Vasa klandrar köpmännen i Helsingfors. Enligt honom var de usla på sitt yrke: ni försökte exportera de bästa varorna från landet, såsom koppar och pärlor. Med pärlor avses flodpärlmusslor. Flodpärlmusslor var en högt skattad naturresurs som man under 1500-talet hade höga förväntningar på. De fanns också i vissa älvar i Nyland. Koppar fanns inte i Finland, så det är märkligt att det nämns.
Ett av de bärande temana i boken är förhållandet som grundade sig på ömsesidig respekt mellan regenten och undersåtarna – interaktionen mellan centralmakten och periferin, på forskarspråk. Om Stormaktstiden nämns i boken endast Helsingfors lantdag 1616, men fokuset ligger på den ceremoniella biten och på den unga konungens nobla yttre. I slutet av kapitlet berättas att lantdagen arrangerades för att få det beviljande som krävdes för nya hjälpgärder. Om 1600-talet nämns, förutom lantdagen, endast generalguvernör Per Brahes besök och att staden flyttades till Estnäs 1640.
Efter prövningar börjar nyttans tidevarv
Stora nordiska kriget (1700–1721), 1710 års pest och den ryska ockupationen av Helsingfors 1713 var inledningen på nästa århundrade, och därefter går vi in i nyttans tidevarv. Om fienden nämns en detalj som kan öppnas upp. De ryska stövlarna avger en motbjudande och oaptitlig doft. Här åsyftas stövlar gjorda av juftläder (Russian leather). Ryskt läder var mycket populärt i Europa. Det var den enda förädlade och värdefulla produkten som exporterades långa vägar som man kunde tillverka i Ryssland. Det gjordes med en hemlig metod där björktjära användes vid garvningen. Därav lukten. All annan export från öst mot väst var bulk eller råvaror.
En intressant detalj är det som nämns om Stockholms kommerskollegiums assessor Ulrich Rudenskiölds (död 1763) besök i Helsingfors. Kapitlets rubrik Tulevaisuuden unelmia v. 1737 (”Framtidsdrömmar 1737”) beskriver väl den utopistiska föreställningen av det egna landets naturresurser under nyttans tidevarv. Rudenskiöld kom till landet för att undersöka möjligheterna att öppna vad som kan kallas en genomfartsvattenvägförbindelse (Durchfahrt), ursprungligen från Kumo älv i riktning mot Tammerfors och slutligen från Päijänne till Helsingfors. Assessorn utarbetade en grundlig utredning, och en utmärkt geografisk-historisk källa, av vattenförbindelserna och naturresurserna i Nyland, Tavastland och Satakunda genom att färdas hundratals kilometer utom bebyggelse. En kuriositet som bör nämnas är att Rudenskiöld lärde sig att fånga flodpärlmusslor i Messuby (Tammerfors). Det var det bästa området i landet för att fånga flodpärlmusslor. Genomfartsvattenvägprojektet var i sig självt en utopi. Förbindelsen förverkligades först med hjälp av järnväg och dynamit.
I skolbänken och snokandes på Sveaborg
Finska normallyceet var en svår och krävande skola för Waltari, och på den tiden gjorde man också hyss och retades med auskultanterna. Vissa av ämnena smakade, andra inte. På sitt avgångsbetyg hade Waltari sex i historia och nio i modersmål. Tiden på normallyceet syns i det klichéartade kapitlet Maisteri Härkäpaeus opettaa käyttäytymistapoja oppilailleen (”Magister Härkäpaeus lär sina elever folkvett”). Bland eleverna finns gulnäbbar, men också skogssnapphanar sedan tiden för stora ofreden: Med enbart nävar och knölpåkar kunde man få pli på den där skaran pojkar, lika enträgna som lodjur och lika starka som björnar, där bredvid tioåringarna satt tjugoåriga bjässar som vissa av dem hade stridit i motståndskravaller med ryssarna.
Grundandet av Sveaborg var ett viktigt skede i Helsingfors historia. Hundratals och tusentals män har byggt denna fästning, och tack vare den har även Helsingfors stad kommit upp sig och blivit förmögnare, skriver Waltari och träffar mitt i prick. Stilen i boken blir återigen den av en ”pojkbok”. Thunbergs kvarn i Sveaborg var ett fenomen som två pojkar, denna gång Niilo och Antti, i hemlighet ger sig iväg för att undersöka. Fästningen var stängd under 1700-talet och ingen egentlig Sveaborgsturism fanns ännu, även om just kvarnen och dockan lockade till sig inhemska och utländska äventyrare i olika syften.
Stadsbränder
Under finska kriget brinner Helsingfors igen. Ryssland ockuperar Helsingfors och Sveaborg kapitulerar. Kejsaren besöker staden 1819 och gatunamnen uppdateras: Alexandersgatan och Unionsgatan är stadens nya huvudlinjer. Åbo brinner 1827 och till följd av det flyttar universitetet till Helsingfors, som blir huvudstad. Engel ritar ett nytt empircenter för att ersätta det som förstörts. Kejsarens Helsingfors lämnar Gammelstaden i skuggorna, redan 1640 hade stadsdelen fått sitt namn. Efter huvudstadens inledande svårigheter ges kulturen mer utrymme i boken. Finskhetsrörelsen uppstår och på gatorna, i butikerna och slutligen också i de bildade kretsarna börjar man höra finska. Ryskan nämns inte i boken, trots att språket hade stor inverkan på Helsingforsslangen. Från den stora studentfesten och tonerna av Vårt land på Floradagen 1848 går vi vidare till Krimkriget (1854–1855). Bombningen av ett engelsk-franskt fartyg syntes och hördes, men den orsakade endast liten förödelse. I slutet tas en industriutställning i Helsingfors upp. Den politiska jäsningen under 1900-talet är med, men medborgarkriget, eller ”frihetskriget” i boken, får endast lite uppmärksamhet i boken, för att inte tala om det dystra efterspelet.
En stor liten bok under vinterkriget
Till innehållet motsvarar Helsinki kautta vuosisatojen i stora drag indelningen av den traditionella historieundervisningen i skolan, där 1800-talet får mest utrymme och sträcker sig ända mot slutet. Den autonoma tiden och utvecklingen mot självständiga Finlands samtidshistoria har fortfarande det rådande narrativet i skolundervisningen, trots aktuella tillägg och synvinklar. Även om boken är kort har den, på grund av sin stora och unga läsarkrets, haft stor betydelse när det gäller att popularisera vändpunkterna i Helsingfors historia.
Litteratur
Ehrström, Erik. Helsingfors Stads Historia från 1640 till Stora ofreden. Helsingfors 1890.
Rajala, Panu. Unio Mystica. Mika Waltarin elämä ja teokset. WSOY 2008.
Salola, Eero. Helsingin kuva-aapinen. Helsinki-Lukukirja I. Helsinki 1937.
Waltari, Mika. Helsinki kautta vuosisatojen. Historiallisia lukukappaleita. Helsinki-Lukukirja II. Otava 1937.
Waltari, Mika ja A. Blomberg Kotikaupunkimme Helsinki. Helsinki-Lukukirja III. Helsinki III.
Waris, Heikki. Työläisyhteiskunnan syntyminen Hgin pitkänsillan pohjoispuolelle. Helsinki 1932.
