Inga inleder genom att citera några dikter, och den 30 juni skriver hon till sitt kommande barn:
Idag trädde jag sidenband genom de små tröjorna, och sydde band i lindorna, så nu är utstyrseln färdig att tagas i bruk när som helst, om du också skulle behaga anlända en månad för tidigt, Du min lilla son eller dotter. I dag gjorde Din mormor och jag i ordning den lilla ljusröda dynan och fyllde den med den finaste fjäder, så den blev så mjuk.
Viktiga steg i utvecklingen
Inga bokför noggrant sitt barns första leende och besök hos mormor och farmor. Hon rapporterar sitt barns uppväxt och utveckling samt bemärkelsedagar. Hon berättar om längd och vikt, uppkomsten av tänder, inlärning av nya färdigheter, nya upplevelser såsom sonens första sjöresa, första skor, första leksak, första smultron samt utvecklingen av rörelse och tal. När sonen fyller 5 månader köper pappan dagen till ära vindruvor och pojken får vindruvssaft för första gången. Pappan försöker tjuvlära pojken att säga pappa innan han lär sig säga mamma.
När pojken fyller ett år, återkallar Inga förlossningen:
Ett helt år har förflutit och ändå står varje timme av den smärtfyllda dagen så livligt för mig att jag känner ett fysiskt illamående om jag i detalj försöker gå i minnet igenom densamma.
Gunnar var med henne på sjukhuset ”så gott som hela tiden”, och i förlossningssalen fick han vara iklädd vit rock ända tills doktorn kom. Då fick han veta utanför, dit alla ljud från salen hördes. Inga är rörd över hans omtanke och konstaterar att tiden måste ha blivit lång även för honom.
En jäktad vardag
Ingrid skriver när hon hinner och kommer ihåg att skriva, samt då när hon tycker att något är värt att berättas. Emellanåt skriver hon två gånger i månaden, emellanåt med några månaders mellanrum. Ibland skriver hon ett visst datum, andra gånger skriver hon i efterskott och buntar ihop händelser. I så fall skriver hon mera allmänt än när hon skriver on händelser och stämningar just då.
Skribenten förbigår vissa saker, som en nutidsläsare skulle vilja veta, eftersom de för henne är vardagliga och självklara. Hon skriver till exempel att fröken Mary Hellén, som varit hos dem ända sedan sonen var två veckor gammal, skötte om honom för sista gången den 31 januari. Fröken hade tyckt mycket om pojken och skött honom väl. Hon hade varit med honom en gång i månaden till dr Ole Enkvist på Tölö rådgivningsstation, och sedan december har han fått varje dag en sked buljong.
Läsaren i nutid skulle vilja veta mer om fröken Hellén, hennes vardag och arbetsförhållanden. År 1928 fanns ingen moderskapsledighet eller vårdledighet, utan kvinnorna skötte själva sina barn, förde dem till släktingar eller anställde en utomstående. Det vore också intressant att veta, hurdant ansvaret var för arbetsgivare och arbetstagare samt vad skribenten ansåg om exempelvis relationerna mellan könen. Paret Sundgren verkar ha ett jämställt förhållande: båda förvärvsarbetar, hushållsarbetet sköts av ett hembiträde, och båda föräldrar engagerar sig i barnet. Pappan tycks vara mycket stolt över sitt barn och sysslar ofta tillsammans med honom.
Det finns även andra informationsluckor i texten, vilket ofta är fallet när det gäller en text som inte är avsedd att publiceras. Ingrid skriver till exempel att de kom hem från landet den 21 juni, men hon berättar inte vilka det gäller, var de hade varit och hur lång tid de tillbringat där. Om somliga människor använder hon endast för- eller smeknamn, så jag har konsulterat andra källor för att få reda på identiteter. Alltid har det inte lyckats.
Emellanåt erbjuder skribenten intressanta detaljer i samband med någon anekdot eller i förbigående. Hon vill göra klart för sin son att han var ett önskat och planerat barn:
Lille barn, när Du blir en stor gosse, en vuxen man och läser detta, vet Du, att Du varit önskad och efterlängtad redan före din tillblivelse. Du är inte en oundviklig följd, som med ängslan emotsetts, nej, Du var målet. Det var Dig vi båda hade i tankarna.
Motvilligt agande
Inga skriver 30 augusti 1929 att gossen fick smäll på fingrarna i morse, eftersom han hade dragit ner farmors fotografi från bordet, fastän hon förbjudit honom. Gossen satte sig på golvet och grät jämmerligt. Tidens syn på uppfostran väcker funderingar, men detta illustrerar hur stor betydelse utbildade auktoriteter förr hade:
Jag skulle helst ha velat ta honom i famnen med det samma och kyssa honom. Inte kan jag aga ett så litet barn. Jag skulle inte ha kommit på den tanken ens, om inte Gerda, som är utlärd barnträdgårdslärarinna och spädbarnssköterska, helt nyligen frågat mig om jag börjat aga gossen. Hon ansåg nog att en klatsch på fingrarna skulle vara hälsosam för att få barnet att förstå att det verkligen inte får röra en hel hop saker och ting. Antagligen har hon rätt fastän både Gunnar och jag tycka att Gossen är för liten ännu för att bli bestraffad. Dessutom är han så söt t.o.m när han skriker, illvrålar, med munnen i fyrkant så att man ser alla hans sju tänder.
Lydnad var förr kanske det viktigaste målet för uppfostran. Ingrid noterar 14 oktober med tillfredsställelse att det är märkvärdigt hur bra ett litet barn kan lära sig lyda så pass bra som Gossen. Han har lärt sig att hålla tyst, gå bort samt låta bli vissa föremål. Vanligen räcker det med att säga till, men ibland måste man hota med smäll på fingrarna. När man grälar på pojken sätter han upp en ytterst löjlig min, som gör det svårt för föräldrarna att hålla sig för skratt.
Sjukdomar och olyckor
För nästan hundra år sedan var sjukdomar mera skrämmande än nuförtiden, eftersom många av dagens mediciner inte ännu fanns. En böld som Lars hade i pannan försvann av sig själv, men hans öronvärk krävde läkarbesök. Doktor Söderström konstaterade öroninflammation och ordinerade aluminiumättika som med hjälp av en tampong skulle sättas i örat morgon och kväll. Senare konstateras pojken ha rachitis, det vill säga D-vitaminbrist, mot vilken han ordineras D-vitaminpreparatet Vigantol. Varje gång pojken har feber, halsont eller uppkastningar blir Ingrid mycket orolig. En gång gråter hon på kontoret där hon lättar sitt hjärta genom att skriva. Hembiträdet Olga har på sistone varit på dåligt humör, så det känns ledsamt att lämna den sjuka pojken med henne på tumanhand. En gång hade pojken kikhosta som lyckligtvis var av en lindrig sort.
Julen 1934 började med att Lars måste föras till Röda Korsets sjukhus. De hade just fått fram på radion ”Dans kring julgranen” från Stockholm och dansat några varv runt granen, då Ingrid skulle springa till köket för att se efter lutfisksåsen. Pojken sprang efter sin mor men föll i tamburen och slog huvudet i tröskeln. Det blödde ymnigt och pojken grät. Såret syddes ihop, och pojken var blek, matt och aptitlös. Han blev ändå uppiggad av julklapparna: en verktygsserie, Three Little Pigs, Fortunaspelet, ett par tofflor, två par strumpor, två par kalsonger, Kvarnspelet, Löjliga familjer, en lakritsbil med 19 mark på taket samt en portmonnä med en mark inuti.
Pappa Gunnar måste vårdas på Maria sjukhus från början av oktober till slutet av november år 1930 efter att han åkt omkull i en motorcykeltävling och skadat en ryggkota och högra skulderbladet. Lars hade hälsat på några gånger och rusade ivrig in i tamburen för att möta pappa när han äntligen kom hem.
Huvudstadens nöjen
Ingrid skriver 7.3.1930 att Gunnar har börjat göra en film åt sin son och filmat hästar, tamduvor, hundar och gossen på Skepparebrinken. Om jularna lyssnar de på radions musikprogram från Stockholm och dansar. På nyårsaftonen stöper de tenn och lyssnar på klockslagen från Nikolaikyrkan och även pojken får stanna upp länge. Varje trettondag ordnar Lars en bjudning för sina kusiner. Trettondagen 1935 visar Gunnar en film av Chaplin för barnen. De går också på bio, och Lars blir mycket förtjust.
Sommartider tillbringar familjen på landet, exempelvis i Kyrkslätt och Oitti, på pensionat eller i hyrd villa, och gör båtutflykter, ofta med släktingar eller vänner. Pappan som gillar att åka motorcykel för ibland sin son på åktur eller simtur till Storträsk. De besöker också Sandudds nya badstrand. Släktingarna besöker varandra och håller bjudningar. Kusinerna får ordna födelsedagsfester och tebjudningar för varandra, antagligen i fostrande syfte. En cetral person är Berith, Lars kusin på fädernet.
Skolpojken
Lars inleder sin skolgång 5.9.1932 i Haga barnträdgård med Margareta Winter som lärare. Ingrid blev så ledsen att hon grät när hon blev kallad till kontoret och måste avstå från att följa dit sin son. Hennes mor Selma Lönnblad fick gå i stället. Senare fick Inga höra att Lars genast hade utmärkt sig: efter att ha hälsat på lärarinnan, som det hette på den tiden, hade han kläck ur sig att de hade haft vägglöss hemma. Inga skriver att hon skrattade så hon höll på att kikna när Beriths mamma Erna ringde och berättade det. ”Svavelrökningen i hela huset var ju en stor händelse, som avvek från det vardagliga, men löjligt var det i alla fall att han genast skulle kläcka ur sig en sådan groda.”
Pojken är verbalt begåvad och klipsk. I det tvåspråkiga Helsingfors lär han sig finska redan som liten. Han lär sig tidigt att läsa och har ett stort intresse för böcker och tidningar. På söndagar sickas han ut för att köpa Helsingin Sanomat, i vilken han kan läsa Kissalan pojat-serien. Inga har börjat köpa tidningen Oma koti, i vilken pojken kan läsa Kieku ja Kaiku-serien. Gunnar har varit till sjöss som ung och lärt sig engelska. Därför sätts hans son i engelsk barnträdgård, tyska hinner han ju ära sig senare i skolan. Före andra världskriget var tyska det viktigaste främmande språket i Finlands skolor.
Från hyra till egen bostad
Sundgrens bor först på hyra på tre olika adresser i stadskärnan, men 1.6.1931 flyttar de till Haga till adressen 2 Ringvägen 6, eftersom det är bra för pojken att växa upp på landet, och Gunnars syster Erna bor där med sin familj. Dessutom har där öppnats en barnträdgård. Deras hyresvärd Mattson bor i grannvillan, och Lars går ofta dit alldeles själv. Han söker upp husets söner eller så går han till källaren till deras far eller till hönsgården till deras mor. Mattsons tycker mycket om grannens förståndiga och duktiga pojke.
Efter två år, alltså 1.6.1933, flyttar Sundgrens till Rosavillagatan 19 A 16 i Tölö. Ingrid skriver att detta är en tvåa som i Haga, men den är rymligare och har badrum. Två av Gunnars systrar kommer senare dit för att bada, eftersom deras hem inte har badrum.
Källor och litteratur
Cogan, Ross & Christine Vesterinen 2011. The Orange Firm. The story of Roschier. Helsinki: Roschier.
Fpa: Moderskapsunderstödets historia(Länk leder till extern tjänst)
Om Ingrid Sundgrens arbete på finska:
SLSA917. Erna och Sigurd Kjällmans arkiv.(Länk leder till extern tjänst) (Erna var syster till Gunnar Sundgren.)
Sundgren, Ingrid. Mitt barns bok 1 ja 2. Originalen finns i Helsingfors stadsmuseum. Denna artikels författare har dem i digitalt format.
