Ulrik Rudenschöld, genomfartsvattenvägsprojektet och pärlfiske
År 1737 anlände kommerskollegiets assessor Ulrik Rudenchöld i Helsingfors i syfte att reda ut möjligheterna för att genomföra en så kallad genomfartsvattenväg (Durchfahrt). Idén bakom det utmanande projektet var att bygga en vattenförbindelse från Päijänne längs sjöar, älvar och kanaler till havet i Helsingfors. Vattenförbindelsen skulle ha använts för att frakta trä och andra råvaror till sågarna och dockorna i söder, och framför allt till det träslukande storbygget på Sveaborg och till skärgårdsflottan.
I Helsingfors bodde Rudenschöld från början i landshövding Peter Stierncrantz (död 1737) stenhus intill Stortorget, men begav sig snart av på en ett och ett halvt år lång forskningsresa till de inre delarna av landet. Assessorn rörde sig runtom i Nyland, Tavastland och Satakunda, ända upp till Tammerfors ström i Messuby. På sina resor lärde han sig om vattenförbindelserna och deras flaskhalsar och forsställen. Han redogjorde också för mängden naturresurser och deras tillgänglighet när det gällde skog, jakt och fiske. Rudenschöld nämner också pärlfiske. Baserat på sina resor upprättade han den omfattande geografisk-ekonomiska utredningen Ulrik Rudenschölds berättelse om ekonomiska o.a. förhållanden i Finland 1738–1741. Den är samtidigt en utmärkt källa till naturförhållandena i Finland i början av 1700-talet.
Musselälvar från Nyland till Tammerfors ström
I många sammanhang berättar Rudenschöld att flodpärlmusslorna varit fler tidigare än nu under resan. Beståndet hade minskat. I Nyland fanns två musselälvar, den ena i Svartån i Borgå landskommun och den andra i Sperrings sund i Kyrkslätt. Där har ”någon enstaka pärla” funnits. Bättre ställen för pärlfiske var Kyrofors i Tavastkyro, som ”sedan urminnes tider har gett god musselfångst på en viss dag av året (på en viss dag af åhret)”. Vilken föreställning den här goda fångstdagen baserade sig på är oklart. Enligt Rudenschöld har Jakob Gadd, kronofogde i Övre Satakunda, fått tag på några ”vackra pärlor”. I sin historisk-ekonomiska publikation gällande Kajanaland, Öfwer Cajanaborgs-län (1754), berättar professor Pehr Kalm att man tidigare har fått många flodpärlmusslor i Pyhännänjoki och Aittokoski, men att antalet har minskat och pärlorna numera är små.
Det bästa stället för att fiska flodpärlmusslor var Tammerfors ström ”där många vackra pärlor har hittats, men i år (något år mellan 1738 och 1741) har inte många hittats”, skriver Rudenschöld, och tillägger att kronofogde Gadd har bjudit två pärlfiskare från Norrland till området. De skulle kunna vara män som utbildats av Buchanan ovan. I Rudenschölds närvaro fiskade männen med järnhåvar och fick 200 musslor på ett par timmar. Bland dem fanns bara två små pärlor (det förhållandet var ganska bra, för numera hittas en pärla per tusen musslor). Flera musslor fick öppnas innan en pärla hittades.
En, enligt Rudenschöld, allmän med felaktig uppfattning är att pärlan är musslans ägg och att alla fertila musslor lägger ägg i något skede. Därför är det, enligt honom, skadligt att så många musslor öppnas i onödan. Enligt honom skulle det var viktigt att få vetenskaplig information om flodpärlmusslan. På så sätt skulle flodpärlmusslan kunna producera mycket fler pärlor, för landet var fullt av goda musselälvar. Naturforskning var på väg att ta över efter tradition och tro.
Flodpärlmusslor på Carta Marina
På Olaus Magnus Carta marina från 1539 finns en bild av flodpärlmusslor vid ån i Närpes. Flodpärlmusslor fulla med pärlor var enligt honom en så viktig sak att det var skäl att sätta dem på kartan, med tanke på den internationella läsekretsen. Vid sidan av skinn var flodpärlmusslor en exotisk, nordisk fångstvara som inte bara efterfrågades inom landet, utan också i Europa bland regenter i nationalstater som ville betona sin auktoritet och bland allt förmögnare borgerskap.
Bilden är sanningsenlig sett till tiden och området. Det finns uppgifter om pärlfiske ända från 1500-talet, alltså de första fogderäkningarna. Fogderäkningarna är den första gemensamma serien av källor från svenska riket. Gustav Vasa och hans söner förstod betydelsen av den status som den nordiska lyxvaran hade. Pärldekorerade kläder som en del av habitus var synnerligen viktiga för renässansfurstar i stil med Erik och Johan, som diplomatiskt närmade sig de europeiska regenterna. Det var också viktigt att pärlorna var av inhemskt ursprung. I Johans hov fanns den franske Frans-pärlestickaren. En pärlestickare gjorde broderier med pärlor, silke och guld.
Pärlor från front och ödemark
Under 1500-talet utövades pärlfiske huvudsakligen i de mellersta och norra delarna av landet, men också till viss del i Nylands län. Gustav Vasa fick sina flodpärlmusslor från Österbotten, där åtminstone Pyhäjoki hade rykte om sig att vara en älv med pärlor. Johan å sin sida skaffade sig huvudsakligen sina pärlor i Nedre Satakunda, dit han skickade pärlköpare 1556 och 1557. Euraåminne var ett pärlfiskeområde, men det var också älvarna i norr med sina klara vatten. I gränszonen uppstod en intressekonflikt när ryska pärlfiskare kom över gränsen till Finland för att fiska olovligt. Ryssarna visade sig känna till var musselälvarna i norra Finland fanns bättre än finländarna. Kungen kommenderade sina landsmän att följa med de ryska fiskarna för att lära sig av dem. Centralmakten var beroende av böndernas lokalkännedom, i synnerhet i de avlägsna ödemarkerna. Karl IX, som var intresserad av naturrikedomarna i norr, beordrade sina fogdar i Lappland att klarlägga musselälvarna i norr. Bönderna skulle, genom fogden, skicka sina pärlor för att användas vid hovet, eftersom kungen hade ensamrätt på flodpärlmusslorna, det vill säga regale.
Merkantilism och effektiverat fiske under stormaktstiden
Ett mål med merkantilismen, som kom till sin fulla rätt under stormaktstiden, var att effektivera fisket av flodpärlmusslor. I början av århundradet bjöd rikskansler Axel Oxenstierna den skotska pärlefiskaren Robert Buchanan till Sverige, och han började leta efter goda musselälvar i norra Sverige. I Skottland hade Buchanan utmärkt sig genom att lokalisera flera floder med flodpärlmusslor. Buchanan utbildade också pärlfiskare. Dock lyckades han inte som önskat i sitt arbete.
I Finland finns det uppgifter om pärlfiske framför allt från slutet av 1600-talet. Man skaffade pärlor av bönder, men mängden förblev liten. År 1695 skaffade inspektorn för införskaffande av pärlor i Finland pärlor enligt följande: Messuby 5, Norrmark 6, Sastmola 5 och Euraåminne 2. I Euraåminne fanns det flodpärlmusslor framför allt i Vuojoki i kyrkbyn.
Pärlfiske krävde förmåga och tur. I lågt vatten fiskades flodpärlmusslor genom att man låg på en flotte och tittade på bottnen med en ”vattenkikare”. I djupare vatten tryckte man ner en stör i bottnen som fiskaren dök längs. Det här var en speciell färdighet som behövdes för helt andra och överraskande uppgifter: När man försökte hämta upp kanonerna från Vasaskeppet i början av 1600-talet, kom de flesta dykarna från Kexholm. De var pärlfiskare som sades ”kunna gå under vattnet”.
Två rågtunnor för pärlor
På 1500-talet var pärlornas ekonomiska värde rätt stort för en bonde. Åren 1556 och 1557 gav Johan sina fogdar 10 och 3 mark för att göra två inköp av pärlor. Vi vet inte hur många pärlor man fick för de summorna. På den tiden fick en bonde två rågtunnor för ett arvode på 10 mark. Inom pärlhandeln rörde sig ansenliga summor, men å andra sidan kostade en tunna lax 26 mark år 1555. För att få till stånd en tunna lax krävdes dock en mycket större arbetsinsats och flera personer som använde sig av byggd fiskeutrustning. Genom att hitta en pärla eller två fick en bonde spannmål för vintern. Men det var ändå fråga om en binäring. Man letade efter flodpärlmusslor vid sidan om fiske och jakt. Sett till sin storlek var pärlor mycket värdefulla, och det var inga problem att frakta dem, så de fångades även långt borta i utmarkerna.
Priserna steg mot slutet av århundradet. De varierade enligt pärlans storlek (karat, den senare metriska karaten från 1907 var 200 milligram). En rund och klar pärla på 4,5 karat från Rovaniemi värderades till ett värde av 70 daler. Enligt Pentti Virrankoski betalades till och med priser på över 200 daler i Lappland. År 1690 betalade löjtnant Henrik Rehbinder 14 koppardaler för tre pärlor som hittats i Euraåminne. År 1690 kostade en tunna råg 15 daler, så 70 daler motsvarade ett värde av 4,5 rågtunnor. Redan det var en stor summa.
Toponymi och folktro
Flera ortnamn vittnar om musselfiskets betydelse. I webbtjänsten nimisampo, som är till för att söka på ortnamn, ger förledet ”raakku” (“mussel-”) 105 träffar. De finns framför allt i norra Finland, vilket betyder att de korrelerar med det verkliga, men redan förlorade, utbredningsområdet. Enligt en digitaliserad tidningsdatabas (1771–1951) förekom flodpärlmusslan ofta i pressen på 1800-talet; sökningen ger 1 680 träffar.
Flodpärlmusslan hade också övernaturlig och medicinsk betydelse: Flodpärlmusslan sades hjälpa mot förlossningssmärtor och ögonkrämpor. Finlands Svenska Folkdiktning som getts ut av Svenska litteratursällskapet innehåller flera hänvisningar till musslornas och pärlornas medicinska och övernaturliga effekt.
Källor
Fogderäkningar
Räkenskapsbok för Ulvsby herrgårds fögderi 1556 KA 1988:3;
Räkenskapsbok för Ulvsby herrgårds fögderi 1556 KA 1989:27
Räkenskapsbok för Ulvsby herrgårds fögderi 1557 KA 2006:49v.
Renoverade domböcker
Euraåminne 1688 mm 16:7.
Euraåminne 1690 mm 20:493-494.
Källpublikationer
Handlingar till upplysning af Finlands häfder af Adolf Iwar Arwidson. Tionde delen. Stockholm 1858.
Kalm, Pehr. Historisk och Oeconomisk beskrifning öfwer Cajanaborgs-Län. Åbo 1754.
Nesselius, Israel. Israel Nesseliuksen mietinnöt. Martti Kerkkonen (red.). Suomen historian lähteitä VI. Finska historiska samfundet 1949.
Webbtjänster
Digitaliserade tidningar https://digi.kansalliskirjasto.fi/search?formats=NEWSPAPER(Länk leder till extern tjänst)
Finlands svenska folkdiktning (SLS) https://folkdiktning.sls.fi/#/home(Länk leder till extern tjänst)
Nimisampo https://nimisampo.fi/fi/(Länk leder till extern tjänst)
Litteratur
Huhtamies, Mikko. Pohjolan Atlantis. Uskomattomia ideoita Itämerellä. John Nurmisen Säätiö 2014.
Huhtamies, Mikko. ”Folk som kunde gå under vattnet.” Teknologia, Itämeri ja vedenalainen maailma (1500–1800). Viapori-Suomenlinna. Linnoitus, lähiseutu ja maailma. Piirteitä Suomenlinnan historiasta VIII. Festskrift till universitetslektor Panu Pulma. Helsingfors 2012.
Huhtamies, Mikko. ”Olof Rudbeck, hydroteknologin och nyttans tidevarv i Finland (1650–1750)”. Historisk Tidskrift för Finland 2/2012
Jokipii, Mauno. Satakunnan historia IV. Satakunnan maakuntaliitto 1974.
Murdoch, Steve: ”The Pearl Fisher: Robert Buchanan `de Portlethin´ in Sweden, 1642—1653”, Northern Studies, Vol. 40 (2007).
Rudenschöld, Ulrich. Ulrich Rudenschöldin kertomus taloudellisista y.m. oloista Suomessa 1738–1741. Todistuskappaleita Suomen historiaan VI. Utgiven av Finska historiska samfundet. Helsingfors 1899.
Ruuth, J. W. Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet. Helsingfors 1916.
Virrankoski, Pentti. Pohjois-Pohjanmaa ja Lappi 1600-luvulla. Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia III. Uleåborg 1973.
