Intill Pipers park på Vargön på Sveaborg restes 1951 ett obeliskliknande minnesmärke över dem som har omkommit i katastrofer under olika tidsperioder. Minnesmärket har formgetts av arkitekt Elsi Borg. Inskriptionen på stenen består endast av det latinska ordet Mortuis (till de döda) och årtalen 1808, 1855, 1906, 1917/1918 och 1937.
1808 – Ryssland anfaller
När finska kriget, som ägde rum 1808–1809, inleddes hade Finland varit den östra delen av Sverige i hundratals år. Kriget utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Orsaken till kriget var den fred och det partnerskap som ingicks mellan Ryssland och Frankrike 1807 och som ledde till att Ryssland lovade att pressa Sverige till att delta i handelsblockaden mot Frankrikes fiende Storbritannien. Ryssland anföll östra Sverige över Kymmene älv den 21 februari 1808. Redan en månad efter detta förklarade Ryssland att målet var att erövra hela det dåvarande Finland.
Krig fördes på många ställen i Finland, och i början av mars 1808 intog ryssarna Helsingfors och belägrade Sveaborg samtidigt som de inledde psykologiska påtryckningar på ön. Eftersom Helsingfors kapitulerade utan strid, brändes staden inte ner. De egentliga bombningarna av Sveaborg inleddes den 19 mars och pågick i tre dagar. Tidvis fördes förhandlingar mellan svenskarna och ryssarna, där man bland annat överdrev angriparnas eldkraft. Bombningarna började igen den 28 mars och varade då i fem dagar. Fästningens kommendant Carl Olof Cronstedt beslutade till sist att gå med på villkoret att Sveaborg skulle kapitulera, om inga örlogsfartyg från Sverige kom för att hjälpa till före den 3 maj. Det kom ingen hjälp, och Sveaborg kapitulerade inför ryssarna. Det uppskattas att det fanns ungefär 6 900 militärer och cirka 2 700 civila på ön under belägringen. Även om kapitulationen ofta har kritiserats, kunde dock många ytterligare offer undvikas när bombningarna upphörde.
På andra håll i Finland fortsatte dock krigshandlingarna i mer än ett år, även om Ryssland redan 1808 förklarade att Finland tillhör Ryssland. Kriget upphörde officiellt den 17 september 1809 genom freden i Fredrikshamn, där Ryssland stod som segrare. Finland var från den stunden en del av Ryssland, storfurstendömet Finland. Att området fick autonomi gav även upphov till de framtida önskemålen om självständighet.
1855 – Krimkriget
Krimkriget utkämpades åren 1853–1856 med en allians som bestod av Osmanska riket (föregångaren till dagens Turkiet), Storbritannien, Frankrike och Sardinien på ena sidan och Ryssland på andra sidan. Orsakerna till kriget var både religiösa och maktpolitiska. Ryssland krävde att Osmanska riket skulle godkänna den ryska tsaren som beskyddare av de kristna medborgarna i riket, och ryska ortodoxa munkar stred med franska romersk-katolska munkar om herraväldet över två kyrkor i Jerusalem. Dessutom ville Ryssland säkerställa sitt inflytande i Moldavien, Svarta havet och dess sund samt Konstantinopel. Osmanerna var rädda för att det ryska inflytandet skulle öka och förklarade därför med stöd av Frankrike och Storbritannien krig mot Ryssland 1853.
Största delen av krigsoperationerna koncentrerades till Krimhalvön och Balkan, men kriget utvidgades även i viss utsträckning till den ryska Stillahavskusten, Vita havet och Östersjön. De händelser som utsträckte sig till området för dagens Finland går vanligtvis under benämningen Ålandskriget. Benämningen kommer sig av att den brittisk-franska flottan förstörde bland annat Bomarsunds fästning på Åland och många andra objekt längs kusten.
Under Ålandskriget sköt den brittisk-franska flottan under 46 timmar med kanoner och raketer från havet mot ryska Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Fästningen höll, och man lyckades inte inta den, även om den brittiska flottan hade tillgång till den tidens moderna raketer. Den här slaget, som ägde rum den 9–11 augusti, var samtidigt den sista stora sammandrabbningen i Ålandskriget. På Sveaborg dog uppskattningsvis 60 personer i bombningarna, och cirka 200 skadades.
1906 – Sveaborgsrevolten
Vid månadsskiftet juli–augusti 1906 uppstod en revolt mot officerskåren i den ryska militären på Sveaborgs fästning. Revolten anknöt till den jäsning i samhället som inleddes under kriget mellan Ryssland och Japan 1904–1905 och som ledde till den ryska revolutionen 1905 och övergången till en konstitutionell monarki. I storfurstendömet Finland ägde en storstrejk rum 1905, och 1906 övergick man från ståndslantdag till en enkammarlantdag.
Bakom Sveaborgsrevolten låg bolsjeviker och socialistrevolutionärer, som hade infiltrerat krigsmakten. Avsikten var att genomföra en revolt i den ryska Östersjöflottan och med dess hjälp en revolution i Ryssland för att avsätta tsaren. Det förekom även oroligheter på annat håll i Helsingfors och dess omgivningar.
Revolten började den 30 juli 1906, och striderna pågick i tre dygn. Revoltörerna väntade sig hjälp av de rödgardister som hade varit verksamma under storstrejken, av vilka uppskattningsvis 150 transporterades med båt från Sandviken till Kungsholmen i nattens mörker. De blev dock kvar på Skanslandet under striderna. Ett kanonskott sprängde även krutkällaren på Kungsholmen under den tredje dagen av striderna. Det finns ingen exakt siffra över hur många som dog i revolten, men uppskattningarna av antalet offer varierar från några hundra till tusen personer. Dessutom avrättades 43 revoltörer efteråt. Revolutionen fortsatte att pyra under ytan i ungefär tio år.
1917/1918 – revolution och inbördeskrig
I mars 1917 utbröt en revolution i Ryssland, vilket ledde till att tsaren avsattes som regent och en provisorisk regering tog makten. Den politiska propaganda som ledde till revolutionen väckte den ryska militärens vrede mot förmännen också i Finland. Dessa känslor tog sig uttryck i våldsamma handlingar, och den 16–18 mars 1917 dödade matroser nästan hundra officerare på Sveaborg. Blodsdåden utreddes aldrig, eftersom den revolutionära statsministern Aleksandr Kerenskij benådade matroserna i juli samma år.
I Ryssland utvecklade sig situationen så att makten överfördes från den provisoriska regeringen till bolsjevikiska råd, och i oktober ägde en andra revolution rum under Vladimir Lenins ledning. Då uppkom det socialistiska Rådsryssland (senare Sovjetunionen), och landet drevs in i ett mångårigt inbördeskrig. När Ryssland kollapsade upplevde man i storfurstendömet Finland att den självständighet som man länge hade önskat nu var möjlig, och lantdagen godkände självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Frigörelsen från Ryssland ledde i Finland dock till en ekonomisk, maktpolitisk och militär kris, som fördjupades till ett inbördeskrig från och med den 27 januari 1918. Parterna bestod av den finländska senatens armé (de vita) och Finska folkdelegationens väpnade trupper, Finlands röda garde (de röda). I krigshandlingarna deltog dessutom bland annat finländska jägare som utbildats i Tyskland samt tyska, ryska och svenska trupper. Inbördeskriget slutade i ett nederlag för de röda den 15 maj 1918.
När inbördeskriget var slut fanns det i Finland flera fångläger som grundats för röda fångar. Sveaborg, som på finska bytt namn från Viapori till Suomenlinna i maj 1918, var ett av de största fånglägren (med som mest över 10 000 fångar). Människor dog i lägret, släpptes fria och flyttades någon annanstans, vilket innebar att antalet röda fångar minskade hela tiden. Fånglägret lades ner den 15 september 1918, men fortsatte därefter som tvångsarbetsanstalt. Antalet fångar bestod i september av cirka 5 000 personer. Den 14 mars 1919 lades även tvångsarbetsanstalten ner, och de sista 29 röda fångarna lämnade Sveaborg. Den misslyckade provianteringen och den hungersnöd som följde av den, den dåliga hygienen, tarmsjukdomar, lunginflammation, rabies och spanska sjukan ledde till att många fångar dog. Vid fästningen avrättades 71 dömda fångar, och dessutom dödades minst 69 icke-dömda fångar. Totalt dog cirka 1 100 röda fångar på Sveaborg.
1937 – Explosionsolyckan på Skanslandet
Skanslandet, som ligger utanför Helsingfors och alldeles intill Sveaborg, var före 1918 en del av den ryska sjöförsvarsfronten vid Sveaborg, precis som många andra närområden. Många ammunitionsförråd och vallar härstammar från den tiden. Ön användes av Finlands försvarsmakt åren 1918–2012. Den 9 juli 1937 inträffade en förödande explosionsolycka i det ammunitionsförråd som fanns där. Händelsen orsakades tydligen av oförsiktig hantering av ammunition, och explosionerna spred sig från förråd till förråd i en lång serie. Människor försökte enligt bästa förmåga fly från förödelsen i båtar eller till och med simmandes. Det tog lång tid att släcka de bränder som uppstod till följd av olyckan, eftersom nya explosioner inträffade i två dygn under eftersläckningen.
I olyckan dog totalt 12 personer, och flera tiotals skadades. Elva av de döda begravdes intill Pipers park på Sveaborg, och där restes 1951 den tidigare nämnda minnesstenen Mortuis, som även är till minne av många människor som omkommit redan tidigare.
